En av de sista fasta hållpunkterna på sommaren är Johan-Olov-dagen, då författaren Johan-Olov Johanssons födelsedag firas en lördag så nära hans födelsedag, den 12 augusti, som möjligt.
Idag är han väl en av Sveriges mest bortglömda författare, men på 1940- och 50-talen var han extremt populär, inte minst genom radio-uppläsningar av sina noveller.
Han är fortfarande läsvärd och hans noveller om livet på en bruksort i södra Dalarna är intressant samtidshistoria.
Om vädret tillåter hålls Johan-Olov-dagen vid hans barndomshem, dvs vårt Tvåbo. Så även i år. Årets program var en bokpresentation och en 
teaterföreställning.
Annika Hansson berättade om sin bok om morfadern Georg Holmgren, samtida med Johan-Olov, medlem i samma fackföreningsstyrelse och – till skillnad från Johan-Olov – kvar i Horndal under storstrejken 1909. Annika skildrade de dramatiska händelserna i Horndal under storstrejken, med både polis och militär utkommenderade. De strejkande hade många sympatisörer som reste till i hundratal. Horndal kunde ha blivit ett Ådalen, om inte Arbetarbladets redaktör, Fredrik Ström, ingripit och varnat för handgripligheter, som stenkastning. Han påminde om att militären var där, skarpladdade.
Sedan fick vi en dramatisering Johan-Olovs novell Änglaknäpp, där kampen står mellan smeden Bjurbäckens kärlek till sin hustru och till fiolen, som dömts ut som ett djävulens instrument, en djävulsplanka, till skillnad från de gudomliga guitarerna.
Skådespelaren Lars Hjertner som är ordförande i Johan-Olov-sällskapet lyckades spela alla rollerna på ett övertygande sätt, såväl Bjurbäcken, som hans hustru och den domderande och fiolhatande pastorn. 
Här berättar Annika om sin bok, utan att veta att hon också ska få sällskapets utmärkelse, Årets mästersmed.
Och så bjuds det på fika förstås, med kringlor, kakor, tårta och en chans att prata med bekanta som man inte sett på ett tag. En trivsam tillställning i all sig enkelhet!
Åh, ja, du har sannerligen gjort Johan -Olov världsberömd. Jag visste direkt vem han var jag såg rubriken. Så härligt att ni firar honom och alla andra som ska firas, en mycket trevlig tradition. Det var strongt gjort att spela så många roller samtidigt. Bravo!
Åh, vad bra att Johan-Olov är känd även på Madeira!
Alla dessa litterära sällskap, varav Johan-Olov-sällskapet är ett, är ett trevligt inslag i kulturlandskapet. Runt om i landet hålls liknande tillställningar för olika författare, kända och mindre kända. Jag är också med i Hjalmar Bergmansamfundet, där Stockholm och Örebro har delad vårdnad om författaren, med många trevliga evenemang på båda platserna.
Det var just inget annat att göra än att höra på radio och läsa tidningar och böcker när vi växte upp. Min pappa var mycket litterärt intresserad och prenumererade tidvis på böcker, sådana där som man fick per post varannan månad ungefär och jag har kvar några av dom än. Det var ju helt fantastiskt vad litteraturen kostades på till och med särskilda skolupplagor för svenskundervisningen. Johan Olov blev inte så mycket läst utan mest lyssnad på här hemma och jag kan fortfarande höra hans trygga bergslagsdialekt tona fram ur radioapparaten.
Sedan börjad hans berättelser ges ut men det var först när jag blev del av horndalskulturen som jag började läsa honom.
Han var en god berättare och skribent men en sak skulle han aldrig ha gett sig på!
Han skulle inte ha försökt sig på romantiska berättelser som han tog fram ur sin fantasi. Där blev bland annat dialogerna hemskt styltade mellan s k älskande par och även mellan folk som käftade på. Jag tycker att hans försök att skildra hur förälskat folk talade med varandra kändes pinsamma att ta del av. Han må sen ha varit en hur god berättare som helst på andra områden..
Det var liksom när Astrid Lindgren försökte sig på att skriva om flickan Katti. Tre volymer tror jag det var, med klämkäcka uttalanden av närstående familjemedlemmar. Boken ”Brittmarie lättar sitt hjärta” var också en sån bok.
”Skomakare bliv vid din läst”, brukar det ju heta och jag tycker absolut att både skomakare Johan Olov och Astrid kunde ha låtit några av sina alster ha förblivit oskrivna.
Men hur som helst, den där farbrorn med sin behagliga röst gillade jag skarpt.
Jag har nog berättat tidigare om vad moster Frida sa om Johan-Olov, men jag tar det igen, ifall någon missat det. Moster Frida jobbade på telegrafstationen i Falun på den tiden då samtalen kopplades för hand. Möjligen var lokalsamtalen automatiserade, men ”rikssamtal”, dvs sådana som gick till något annat riktnummerområde, handkopplades. Hon anförtrodde min mamma vid något tillfälle att: ”När Johan-Olov läser i radio, då tar vi kafferast på station, för då är det ingen som ringer!”
Jag kan hålla med dig om att en och annan dialog mellan unga älskande par blir lite stela. När smederna käftas sinsemellan låter det mer äkta. Dessutom måste jag erkänna att jag är måttligt förtjust den senaste publikationen, den som gavs ut till Johan-Olovs 150-årsfirande förra året: ”Johan Olov hyllar och häcklar”. Han själv hade nog ingen tanke på att ge ut dessa anteckningar om olika mer eller mindre kända personer som han råkat på under sitt liv.
Änglaknäppen är fantastisk i sin skildring mellan starka viljor, starka känslor, övertygelser eller nörderi. Tänk om spelmannen försökt övertyga pastorn om förträffligheten i att spela fiol och danska polska.
Jag tog lite bilder på Lars Hjertner under föreställningen. Det var ju ett rejält gymnastikpass.
Tur att kyrkan har gjort heltom när det gäller fiolmusik, ingen julotta utan spelmanslag numera.
Ja tur att kyrkan numera bejakar all slags musik, kanske särskilt tur för kyrkan, annars hade den nog varit ganska folktom vid det här laget. Katarina kyrka har fullt hus numera tack vare all fin musik som man satsar på.
Hjertner är väldigt bra i de olika rollerna och spela kan han dessutom, så att man riktigt förstår hur fäst Bjurbäcken är till sin fiol.
Den enda Johan Olov jag känner till hade efternamnet Wallin och skrev psalmer.
Som sagt, en tämligen bortglömd författare, men vi jobbar på att han ska vara ihågkommen, åtminstone i Horndal.
Men visst heter skolan Johan Olov-skolan? Det såg jag när jag åkte förbi förra året och jag kunde stolt redogöra varför för maken.
Visst heter den det! Och det får nog Johan-Olov-sällskapet ta åt sig äran för att den gör.
PS. Åkte förbi??!!! Tänk om jag var där då. Nästa gång måste du slå en signal och kolla!
På kvällen. Långt hem. I sällskap av make och hundar. Funkade inte. Men tanken på er Karinar fanns.
Fattar! Men någon annan gång kanske ni passerar vid någon lägligare tidpunkt och kan titta in för fika, lunch, ett dopp eller nåt.