Tips i Decamerone-tider. Akvarell nummer tre

Det gäller att hitta trevliga karantänsverksamheter som inte utmanar Folkhälsomyndigheten och dess statsepidemiolog Tegnell.

Jag har ett par tips utöver det här med att måla akvarell. Det ena är att städa i spik- och skruvlådor och verktygsskåp. Även om man bara har begränsade förråd är det oerhört tillfredsställande att få ordning på det där.

Det andra tipset är att besöka ett museum som är tillräckligt litet för att inte ha några besökare, men som ändå håller öppet.

Om man bor i södra Dalarna, östra Västmanland eller västra Uppland är Aguélimuseet i Sala det perfekta utflyktsmålet.

Salasonen Ivan Aguélis målningar räddades av att Prins Eugén intresserade sig för hans konstnärskap, men också av stadsläkaren Carl Friberg i Sala, som köpte 32 målningar av Aguéli och som sedan donerade dem till Nationalmuseum, på villkor att de skulle visas i Sala. De är grunden till det lilla Aguélimuseet i Sala, som numera finns i fina lokaler i kulturkvarteret Täljstenen.

Jag var enda besökare och det var en högtidsstund att få vara ensam med Aguéli. Hur gör han? Det ser så enkelt ut, men är så laddat. Infångat ljus, på något sätt.

Han har skrivit en hel del om hur han tänker om sitt måleri och jag tror att den här meningen sammanfattar det rätt bra: ””Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.”

Det känns ju lite förmätet att lägga min Decamerone 3-målning här, på samma sida som mästaren, men eftersom jag aldrig skulle drömma om att jämföra mig med honom får det väl bli så.

Här är det vått i vått, en snabbmålning för att testa några olika färger. Bland annat en transparent orange, för att se vad den tål.

Så här såg det ut i Sala. Det fina torget var nästan tomt. Det gick bra att parkera nära torget och sedan ta en promenad på åtta minuter till museet, utan att träffa på en enda människa. Tegnell kan vara nöjd med mig.

Det här inlägget postades i Att måla och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Tips i Decamerone-tider. Akvarell nummer tre

  1. skogsgurra skriver:

    Augeli har länge haft en plats i mitt hjärta. Redan under mina första år på ASEA i Västerås var muséet ett utflyktsmål.
    Där fanns en lokal konstnär, som inte alls var dålig, kanske inte så skolad. Men ärlig och säker. Skulle gärna hitta något av honom. Glömt namnet.

    Men i det ”fiina” Sala behandlades han som skit. Om han kom in på muséet så drog folk sig bort från honom och näsrynkorna syntes tydligt.

    Till slut blev jag riktigt förbannad och skällde ut hela gänget. Jag drog mig inte för att berätta om min tid i Paris och alla konstnärer jag träffat där och att jag minsann inte kände nån respekt för det där brackiga gänget med sina näsrynkor.

    Jag stannade kvar efter den kanonaden och då delade sig rynkgruppen i två delar. En mindre del som verkade villa prata och en större, upprörd del som tog på sig pampuscher och pälskragar och andra attribut och lämnade lokalen.

    Jag fick aldrig tillfälle att följa upp saken och läste inte Sala Allehanda. Så det kanske föll tillbaka till det gamla igen. Och så glömde jag alltihopa.

    Agueli var ju också lite för sig själv. Konverterade till muslim och var chefredaktör för en egyptisk tidning. Jag antar att man måste vara hyfsat bra på arabiska för ett klara det. Och ganska mycket av envis perfektionist. Ditt citat tyder ju också på det. Hans färgplan tror jag att han kom på på egen hand. Före kubisterna och Cézanne.
    Nu måste jag leta rätt på en katalog från sextiotalet som jag hoppas följt med vid alla flyttar.

    • Karin skriver:

      Nu får jag ju lust att kolla igenom Sala Allehanda från den tiden, men hejdar mig när jag inser att man nog förbigick sådana där pinsamma incidenter med kompakt tystnad.

      Jag tror att Sala bättrat sig sedan sextiotalet. Fast jag har ju ingen aktuell publik att jämföra med, bara ett trevligt möte med museets kunniga och entusiastiska guider.
      Troligen skulle Per Sörbom, som länge var ordförande i museets vänförening, ha agerat annorlunda än 60-talets pälskragar. Det var hos honom som vinddrivna existenser brukade ringa på när de missat tåget hem, eller av andra anledningar behövde bo. Han bodde nära stationen i Sala. En gång ringde någon som kallade sig Tolstoy, mitt i natten.
      ”Jaharu”, sa Per, trött och irriterad ”och du kommer förstås direkt från Jasnaja Poljana?”
      ”Ja”, svarade uppringaren förvånad ”hur vet du det?”
      Det var en släkting till doktor Ernst Westerlund vars dotter, Dora Westerlund, gifte sig med Leo Tolstoys son och han hade faktiskt just varit på Tolstoys släktgård i dåvarande Sovjetunionen.

  2. Lotten Bergman skriver:

    Jag har inte (förlåt) lagt märke till Ivan Aguéli förut, men nu som konsthistoriastudent måste jag läsa på. Och som vanligt fastna vid trivialiteter: hans pappa var jättesträng och Ivan själv dog i en tågolycka eftersom han då var döv och inte hörde tåget …

    Kommen så långt, insåg jag att Ivan Aguéli ju ingår i exakt den period inom konsten som jag pluggar. Men som inte har nämnts av lärare eller böcker. Högst orättvist!

    Nu ska här bli bättring.

    • Karin skriver:

      Enjoy! Han är verkligen en mycket spännande konstnär och dessutom en intressant person. Det finns (förstås) en del konspirationsteorier om hans död. Som anarkist sågs han ju som en suspekt person och var det inte ett av statsmakterna arrangerat attentat … Lite svårarrangerat i så fall, skulle jag nog säga, men vem vet. Aguélimuseets vänförenings årsbok har en annan förklaring: usla tågväxlar i Spanien.

      växel

      • skogsgurra skriver:

        Tidigare Nordströms Linbanor.

        Jag hade varit med vid automatiseringen av Stråbruken utanför Sala. Att Nordströms linbanor var inblandade där var inte så underligt.

        De automatiserade också malmhamnen i Narvik under sjuttiotalet och jag var med. Fader Martin blev lite entusiastisk och undrade om jag träffade någon släkting. ”Nej, inte som jag vet” – svarade jag.

        Då åkte den tunga Agrippapärmen med alla sina blad fram så att jag skulle förstå hur vi var släkt. Det blev lite svårsmält och jag har fortfarande inte en susning.

        Kanske något som kusin Klas kan vidimera eller vederlägga?

        • Karin skriver:

          Nordström låter vagt bekant, men min uppmärksamhet var ju inte heller 100%-ig när det gällde släktforskeriet. Vi får anropa Klas!

  3. Cecilia N skriver:

    Hittills tre underbara akvareller, Karin. Heja dig!

  4. Nilla skriver:

    Först, när du skrev din kommentar på min blogg, kände jag inte igen namnet Aguéli. Men efter en stund ringde en klocka bak i huvudet på mig och när jag letade igenom min bokhylla hittade jag Torbjörn Säfves biografi om Ivan Aguéli. Jag läste halva 1989, har jag antecknat på första sidan. Minns inget av den, men nu kanske jag skulle läsa den igen. ’Ivan Aguéli – En roman om frihet’, heter den. Låter ju intressant!

    För övrigt tycker jag mer om din akvarell än hans i det här inlägget. Tyder det på att jag igen vet om måleri? ;)

    • Karin skriver:

      Ja den! Den boken har jag haft på min att-läsa-lista så länge att jag glömt den. Vad kul – tack för påminnelsen! Beställer omedelbart på bibblan.

      Om du fick se båda målningarna live är jag säker på att du skulle ändra åsikt. Aguélis är en liten oljemålning, som på något sätt lyckas bli monumental, trots det lilla formatet. Jag förstår inte vad det är han gör, men det är komprimerat och laddat på ett tilltalade sätt. Bilden tappar en hel del av sina vibrationer på fotot.
      Min akvarell, å andra sidan, gör sig bättre på skärmen än i verkligheten.

  5. Musikanta skriver:

    Jag såg hans utställning på Thielska för något år sedan. Fin konstnär. Ingen större skillnad på era målningar – lika fina båda två. Du kan väl skicka in några av dina akvareller till Liljevalchs vår utställning nästa år. ( Om du inte redan har gjort det.)

    • Karin skriver:

      Oj, Ingrid, den komplimangen skulle jag gärna brodera på fint tyg och hänga upp på väggen: ”lika fina båda två”! Fast jag är inget vidare på att brodera, så jag får glädja mig åt den ändå.

      Liljevalchs funderar jag lite på. Det värsta som kan hända är väl att man inte kommer med. Eller att man gör det!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.