Byskvallret sprider sig

Undrar om huset känner sig lite försummat. Vi brukar vara här på midsomrarna, men i år blev det Stockholm i stället. Och det var ett tag sedan jag klippte gräset. Låt oss säga att det är mitt bidrag till humlornas och binas överlevnadschanser.

När jag kom hit blev jag förvånad att gräset kan bli SÅ högt. Sittgruppen framför huset var till hälften gömd och lilla paviljongen omgiven av mer än meterhögt gräs.

Så här högt gräs klipper man inte med gräsklippare egentligen. Men vad ska en stackar fattig flicka göra? Slå med lie vågar jag inte, ovan som jag är, för då kan man drabbas av liekärring och det är inte kul. Så det fick bli gräsklipparen i alla fall. Först en gång på högsta klippläget åt ena hållet och sen åt andra hållet. Och sen tre hack lägre också åt två håll. Det tar tid, men det går. Ett par timmar senare var delar av tomten framkomlig utan akut fästingrisk.

Och titta här! Jag tror att den blålila blomman kallas byskvaller, för att den sprider sig så snabbt. Jag har varit mycket tveksam till om det verkligen är den blomman, eftersom den snällt har hållit sig till samma lilla tuva i alla år.

Men nu! Nu poppar den upp lite varstans och jag inser att den inte haft en chans tidigare år, eftersom vi klippt gräset och bara lämnat just den där lilla tuvan där den brukade finnas. När den fått hållas utan gräsklipparens inblandning blir det så här. Jag låter dem stå kvar. Jag gillar byskvaller.

Det här inlägget postades i Att odla, Blommor och bin, Trädgård och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

21 svar på Byskvallret sprider sig

  1. Storfiskarn skriver:

    Att gynna humlor och liknande insekter för mångfalden är både bra och även vackert. Som du påpekar så fick ju även en del blommor tid att utvecklas den här sommaren. Det ligger dock djupt i själen hos folket att gräsytor ska vara klippta. Det är rätt vanligt att kommunerna får telefonsamtal om att de slarvat med att klippa en del grönytor här och där. Därför är det både bra och praktiskt med uttrycket biologisk mångfald det ger en positiv klang och man kan även som markägare slippa känna sig utsatt för byskvaller eller bli kallad för det ena eller det andra. Hur det nu är med både det ena och det andra så är första bilden en ren njutning för mig, huset är så vackert med den målade fasaden och det vackra taket som än i dag ser nästan nytt ut fast det är mer än ett kvarts sekel sedan det lades om.

    • Karin skriver:

      Visst är det fint, taket, fortfarande efter mer än 25 år!

      Det är så otroligt mycket blommor i år. Jag trodde kirskålen skulle återerövra tomten, men jag har tydligen tröttat ut den med mitt gräsklippande. Nu blommar blåklockor, vitmåra och prästkragar på kirskålens gamla domäner. någon form av växelbruk är nog modellen. Trötta ut kirskålen några år och sedan låta de andra blommorna hållas.

  2. Kicki skriver:

    Kanske du kan låna en häst som får beta av lite?

    • Karin skriver:

      Jag vet någon som skulle tycka att det är en MYCKET bra idé. Själv undrar jag om det inte är lite behändigare med får, till exempel.

      • Kicki skriver:

        JA JA JA!!!
        Jämtlansdfår och Åsenfår har väldigt trevlig ull men inte alpackor, dom är vackra och trevliga men inte kul att spinna av.

      • Karin skriver:

        Å andra sidan är jag lite för kringflackande för att ansvara för någon annan än mig själv. Och det börjar dyka upp andra gräsintressenter, sådana som tycker att det är exotiskt och spännande att slå med lie.

        Nu åter i stan, nästa vecka i Malingsbo.

  3. Musikanta skriver:

    Måste ha varit väldigt tungt att dra gräsklipparen genom det höga gräset. Konstigt att det överhuvudtaget gick att klippa. Skönt att slippa vara rädd för fästingar och ormar (inte minst) i alla fall.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, jättejobbigt! Men jag gillar att jobba mig svettig – det känns liksom att kroppen är gjord för att ta i. Första vändan klipper jag ner det som överhuvudtaget svarar på gräsklipparens knivar. Sedan vänder jag tillbaka och tar en del av det som lagt sig ner. Och så sänker jag klippnivån och kör samma procedur igen, fram och tillbaka igen. En simtur efter ett sånt pass gör att jag mår oförskämt bra.

      Fästingar och ormar ska hållas kort, tycker jag också.

  4. Nilla skriver:

    Nu fick jag ångest, för jag har också en gräsmatta som jag försummar. Ser den inte eftersom jag inte åker dit, men inser nu när jag läst ditt inlägg att gräset kan ha växt sig över huset! Så länge som jag har ignorerat det. Ska skaffa en bil och en lie, sen har jag jag att göra …

    Suck.

    Men blommorna på din är ju fantastiskt fina, annat kan man inte säga.

    • Karin skriver:

      Jag hade också lite ångest, innan jag såg gräset med alla blommorna och surret av bin och andra flygfän som svävade från blomma till blomma. Då kändes det väldigt trendigt och HELT RÄTT!

      Någon gång mot slutet av juli kanske det är dags att plocka fram lien och börja lite försiktigt. Men ta det lugnt med lien! För om liekärringen (fånigt namn för muskelinflammation) slår till då blir det jobbigt. Jag låg en natt och hade så ont att jag inte ens kunde gå upp och ta värktablett.

  5. Storfiskarn skriver:

    Ett tips för att undvika ”liekärringen” är att anordna kurser i att slå med lie. Lit pröva på kurser så blir träningen och mödorna fördelade på fler och dessutom kan det smaka väldigt bra med en kopp kaffe mitt i slåttern.

    • Karin skriver:

      Det låter ju som en finfin idé. Har du tips om en bra lielärare? Kaffet kan jag nog fixa.

      • Gunnar Englund skriver:

        Svårt att hitta en lieman?

        Jag är rädd att Storfiskarn bundit kärve åt egen rygg – han är en framstående slåtterkarl och kan instruera och demonstrera på bästa sätt.

        Annars är de där slåttergillena, som man kan kalla dem för att de ska verka lite trevligare, rätt svettiga sammankomster. Jag minns ett tillfälle då jag infann mig på ett iförd svärfars storväst, lie, liesticka och alla attiraljer man kan tänka sig. Hyttis var min räfserska.

        Det verkade som min kompletta utstyrsel intimerade övriga deltagare. Så dom satt sig vid fikabordet och pratade om ditten och datten. Det hade jag kanske kunnat stå ut med. Men när min teknik kommenterades på det mest osakkunniga sätt fick jag en ingivelse att citera söderkisen som blev beordrad ut på avverkning med såg och yxa – den senare skulle han kvista de fällda träden med – och lämna över redskapen till den största ”experten” sägandes ”Här har du klubban och här har du stråken! Och så kan du fejsla dina taggar själv”,

        Jag tror inte att budskapet gick fram. Så jag fick fortsätta. Och utöver de tidigare expertutlåtandena tillkom nu kommentarer om mitt sätt att hantera svenska språket.

        Räkna alltså inte med mig. Inte om det ska vara på det sättet.

        Men lita kaffa (M. Martinson) kan jag tänka mig. Och agera expertkommentator ska jag nog också klara av.

      • Karin skriver:

        Ja, det kan rentav kan bli mer framgångsrikt än förr i tiden, när jag försökte mig på liandet! Antingen satt pappa Martin i paviljongen och gav goda råd, eller också redaktör’n som också hade synpunkter på min framfart. Ibland båda. Ingen av dem lyckades dock avslöja hur det egentligen ska gå till.

        Vad är en liesticka? Samma som bryne?

        • Gunnar Englund skriver:

          Till funktionen, ja. Men ett bryne passar illa – liesticka fungerar lite som en strigel, som ju också är ett bryne (i princip) men bättre ägnat att ta bort den råeggen (från slipningen) på bladet. Och också locka fram skärpan efter några minuters användning av lien. Många gräsarter är svårt kiselbemängda och det gör bladet slött.

  6. Lena i Wales skriver:

    Vilket vackert hus!
    Ser ut som en äng framför, vackert. Fast okej, precis runt huset är det skönt att inte ha för högt gräs.
    Ha det bra!

    • Karin skriver:

      Visst är det ett harmoniskt hus – en gång i tiden bostad för fem familjer!

      Det där som ser ut som en äng brukar vara gräsmatta, men eftersom jag inte hunnit klippa i år fick det bli blomsteräng i stället. Det går ju bra det med. Och av den intensiva flygtrafiken att döma uppskattas det av traktens humlor och bin.

  7. Paula skriver:

    Toppklocka kallas den här i dalarna. Så fin och så fint hus ni har

  8. margaretha skriver:

    Även jag förespråkar, å det livligaste, insektsvänliga trädgårdar, och anser att jag gör en insats för matförsörjningen i vårt land.
    Jag har en lie, men tror mig inte om att nyttja den utan att det slutar med ett besök på akuten – en slåtterbalk skulle nog passa mig bättre. Men det funkar med gräsklipparen som tuggar sig igenom min djungel, utan att protestera.
    Somliga säger att man ska akta sig för toppklockor, men jag gillar dem!
    Margaretha
    som tack vare ditt inlägg
    just nu minns att hon hade
    tänkt klippa gräset vid
    verksta’n i dag – och i
    morgon ska det regna

    • Karin skriver:

      Nu har jag haft lite olika övernattare i huset och de har börjat avverka så smått. Det är rätt många kvadratmetrar, så det är skönt att inte allt är kvar åt mig när jag åker upp till Dalarna i morgon!
      Och är det så att det blir regn får man ju ledigt!

Kommentarer inaktiverade.