Om färgen själv får välja

När man börjar med akvarell kan det vara en fördel att inte ha målat alls innan. Inte olja, inte guache, inte något alls. Det är bra om man är van att teckna, har lite koll på perspektiv och sånt, men på måleriområdet ska man helst vara novis. Vad som händer annars är att man har en lång väg att gå för att tänka om, avkoda allt man lärt sig och börja från början igen, men liksom baklänges.

Den här sortens inspirationsböcker ska man nog lägga åt sidan ett tag. Allt verkar så lätt och självklart när mästarna är i farten och risken är att man tänker som mannen som kopierade Picasso: ”Det här är väl ingen konst!” Det är det, upptäcker man så snart man till exempel försöker sig på de där läckra italienska landskapen utan att förstå att man hela tiden måste planera bakifrån.

Det är bäst att börja från ett annat håll, nämligen med att bekanta sig med färgerna. Inte färgernas färger, utan deras andra egenskaper.

Det här är Arne Isacssons omtyckta bok om vad akvarellfärg egentligen är, hur färgerna beter sig och hur de vill ha det, om de själva får bestämma.

Här får man lära sig gruppera om färgerna. Snällingarna för sig, de framfusiga för sig; de riktigt genomskinliga för sig och de halv-, eller otransparenta för sig.

Om man vill lägga ett lager dimgrått över en del av en målning är det dumt att dra in coelinblått i den grå blandningen, eftersom den är lite mjölkig och nästan täckande.

Om man tänkt sig en slät bakgrundsvägg funkar det fint med snällingarna i olika kombinationer. Om man vill att det ska hända saker tar man bråkstakarna i stället.

Och om man vill måla en potatis tar man bara obränd umbra så målar potatisen sig själv. Om potatisen blir för skrovlig är det verkligen inte den obrända umbrans fel; den formar sig perfekt på potatisvis.

Här är det samma färg, samma pensel, samma allt, på de båda bilderna, utom pappret. På bild nummer två är det ett grovgrängat papper som gör att potatisen ser skorvig ut.

Om man i lugn och ro bekantar sig med några få färger och förstår sig på vad de kan och vill, så blir akvarellmålandet så mycket roligare och mindre frustrerande. Säger dom. Så det ska jag försöka mig på!

Det här inlägget postades i Att måla, färg. Bokmärk permalänken.

10 svar på Om färgen själv får välja

  1. Bekanta dig – ser fram emot resultatet! Kram

    • Karin skriver:

      Det är ju trevliga bekantskaper, de där färgerna, när man väl ger sig tid att se efter hur de vill ha det. Särskilt viktigt att ha lite koll på vilka som vill umgås med varandra.

  2. Kicki Englund skriver:

    Nörda på du, världen väntar med intresse på resultatet.
    Själv tänker jag testa att spinna Åsen-ull på turkisk slända

  3. Musikanta skriver:

    Ser fram emot dina akvarellmålningar sedan du läst och begrundat det som står i boken. Jag håller mig till akrylfärgerna, de är inte så komplicerade. Och så kan man alltid måla över allting som man inte gillar :-).
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Tack Ingrid! Vem vet, hur det kommer att gå. Kanske jag så småningom kommer fram till att akvarellfärgerna och jag inte passar ihop, men då finns ju andra alternativ. som akrylfärg, till exempel. (Hoppas mina akvarellfärger fattar vinken: ”Uppför er nu… annars!”)

  4. LupusLupus99 skriver:

    Dokumentärtips.. Billy Connolly reser runt i USA med tåg.

Kommentarer inaktiverade.