Nyckeldrama – igen

Jag kanske ska skriva en nyckelroman. Vid det här laget innehåller mitt liv så pass många nyckelhändelser att det skulle räcka till en hel bok. Tillfällen då jag låst mig ute eller inne, eller då jag väckt munterhet på bilverkstaden genom att försöka använda cykelnyckeln till bilen, eller då en fågel hjälpt mig hitta en borttappad nyckel, mm.

Nu kan jag lägga till en ny nyckelepisod, en allhelgonarysare.  Om någon får höra rykten om att det spökar på en kyrkogård i södra Dalarna kan kanske följande redogörelse vara lugnande. Eller inte…

Det här är mina föräldrars grav i Horndal, eller en familjegrav egentligen, för farmor och farfar och pappas syster och hennes man också.

Jag var där och fixade lite i allhelgonahelgen, ganska sent på eftermiddagen, så det hann bli mörkt innan jag var klar. Jag plockade ihop diverse skräp och slängde i soptunnan, gick till bilen för att åka till stugan och förbereda för en kvällsträff med några Horndalsbor.

När jag kom till bilen hittade jag inte nyckeln. Hmmm… Bilen var olåst, så jag letade först i bilen, sedan runt bilen och under den. Hann tänka en hel del ologiska tankar som att jag kanske kan backa bilen så att jag kan lysa upp marken där den står – nejvisstnej, ingen bilnyckel! Så gick jag tillbaka, sakta, uppför gången till graven igen och lyste så gott det gick med mobiltelefonen. Sökte av graven. Hukade mig ner och kände mig fram, eftersom det var svårt att urskilja något i det klena mobilljuset. Och det är här jag tänker mig att det kan ha uppstått rykten. Om någon såg en böjd gestalt, med ett svagt ljussken som rörde sig långsamt av och an på en grav… vad kan de ge upphov till för tankar undrar jag.

Klockan gick och jag måste avbryta letandet för att åka hem till min träff. Nej, attans! Jag måste ju GÅ hem. Bråttom, alltså. Träffen blev trevlig och vi funderade lite hit och dit på hur nyckelproblemet skulle lösas. Har någon en metalldetektor? Ringa polisen? Åka till Stockholm och hämta reservnyckel?

Efter träffen kom jag på att jag ju tagit några bilder från graven som jag tänkt skicka till syskonen, men bilderna blev så dåliga i mörkret att jag slängde dem. Nu plockade jag upp dem igen ur papperskorgen för att se om det gick att ana någon nyckel på bilderna. Och där, DÄR, tänkte jag, kan det du faktiskt ligga en svart bilnyckel.

Så jag gick hela vägen upp till kyrkogården igen, denna gång med en riktig ficklampa, och sökte av graven på nytt. Nehej. Det där som eventuellt kunde vara en nyckel var bara lite lav som hamnat på ett blött löv. Jag gick några vändor igen, sökte av gångvägen upp till kyrkan och ner igen, i och kring bilen, i soptunnan, men nej. Ingen nyckel.

Så det var bara att knalla hem igen, beställa tågbiljett till Stockholm, ladda elcykeln och försöka sova. Nästa morgon, i gryningen, cyklade jag upp till graven och där låg nyckeln och såg ut som om ingenting hade hänt! Den låg en meter utanför det område som jag sökt av så noga kvällen innan. Jag hade lagt ifrån mig min väska, när jag skulle plantera och troligen har nyckeln glidit ur när axelremmen trasslade in sig i väskan, då jag lyfte upp den. Jag blev så glad att nyckeln fick en puss och jag bad bilen om ursäkt för att den fått stå ensam och olåst hela natten vid kyrkogården. Sedan kunde jag köra den till bilverkstaden på överenskommen tid för byte till vinterdäck.

Tågbiljetten? Nä, det var en sistaminutenbiljett som inte gick att boka om, så den kostnaden betraktar jag som lärpeng. Det är till exempel en bra idé att söka problemlösningar lite utanför det givna området och jag ska nog ta för vana att dra igen dragkedjan på väskan i fortsättningen.

Det här inlägget postades i Livet, otur, Tur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Nyckeldrama – igen

  1. Tove Olberg skriver:

    Får för mig att du är en nyckelperson :-)
    Tur den kom till rätta!
    ps.målar du nånting nu för tiden?ds

    • Karin skriver:

      En slags olycksdrabbad nyckelperson i så fall! Men för det mesta har det rätat ut sig till sist.

      Jovisst målar jag. Det har blivit en hel del det senaste halvåret och ett och annat kanske jag visar upp här vartefter. Om arga akvarellisten tillåter det.

  2. Kicki Englund skriver:

    Tack för insats vid graven.

    • Karin skriver:

      Det var så lite… eller njae – ett tag ångrade jag nästa att jag satt igång projektet. Men till sist, efter många långa promenader plus en cykeltur mellan kyrkan och Tvåbo, tyckte jag ändå att det kändes bra.

  3. Karin Eklund skriver:

    Kan tänka mig att det kommer att gå spökhistorier i bygden. För vem kan ana att det var du som letade bilnyckeln i mörkret. Om nu någon råkade se och märka rörelsen på gravgården. Skönt att allt ordnade sig! Men lite roligt har det varit att läsa om ditt nyckeldrama, det hjälps liksom inte ;)

    • Karin skriver:

      Ja, jag är rädd att jag kan ha sett ut som en försenad Halloweenvålnad, där jag kröp omkring på kyrkogården. Hoppas att jag inte skrämde någon alltför mycket!

      Och lättnaden när jag hittade nyckeln var så stor att det liksom vägde upp allt elände.

  4. Anna/notonmusic skriver:

    Vilken underbar sann-berättelse! Hög igenkänningsfaktor, är en som lägger ifrån mig och tappar nycklar som om jag fick provision på antalet tillfällen! Nu fick jag svar på min undran i alla fall. Nyckeln återfanns! Gastkramande är väl en lämplig benämning på det hela, skulle inte ha velat vara en bit bort och sett det mystiska skeendet.

  5. Känner också igen, senast hittade jag lilla plånboken med allt vad kort heter i en sko – när jag spärrat allt vad kort heter… Skon och resten hade legat i samma stora väska när jag for från det ena stället till det andra.

  6. skogsgurra skriver:

    Leta på fel ställe börjar bli ett vanligt problem. I min tekniska verksamhet blir jag ganska ofta anlitad som ”expert” (dvs en helt vanlig kille som jobbar mer än 100 km hemifrån) – ibland ”superexpert” (då är man mer än 1000 km hemifrån) och i väldigt många fall kan det handla om så enkla saker som glapp i kabelskarvar eller en pulsgivare som inte varit rätt monterad. I stället har man valt att samla alla till en RCA (root Cause Analysis), anlita universitet och högskolor och gjort forskningsuppdrag av problemet. Till ingen annan nytta än att det gett de inblandade ett spännande avbrott i vardagssysslorna.

    Jag hade älskat att se Högskolan i Dalarna, eller Uppsala universitet dra igång ett projekt som kanske kunde heta ”Key parameter optimization, with emphasis on search algorithms in conjunction with deceased persons and their habitats” Det kan nog ge bra forskningsanslag.

    Min spontana tanke, som jag tror att du i egenskap av god författare planerat för, när du skrev ”plockade ihop diverse skräp och slängde i soptunnan”, var att du i hade kastat ner nyckeln i soptunnan också.

    Vi lever farligt. Vi som försöker göra allt på en gång.

    • Karin skriver:

      Ja, soptunnan var ju min spontana tanke också och mycket riktigt släpade jag ner sopsäcken till en ljusare plats längre ner i backen och gick igenom den. Förgäves.
      Och visst var det en ”plantering”, eller Tjechovskt gevär, om du vill, att jag nämnde att jag slängde skräp. Sen får man ju gå igenom storyn och kolla att man inte lämnat något gevär oavlossat. Som tågbiljetten, som jag höll på att glömma.

      Jag tror att du träffar alldeles rätt i din analys i slutet. Jag funderar ibland på vad som är effektivast: att göra allt på en gång och hamna i ineffektiva krångliga situationer ibland, eller att göra en sak i taget, metodiskt och ordentligt.

  7. Sonja Persson skriver:

    Kul att få läsa dig igen

  8. skogsgurra skriver:

    Det finns ju nycklar. Och nycklar. Och lösenord. Och pådyvlade lösenord i sammanhang där man inte alls vill vara med i. Och sedan finns det standarder. Microsofts, bland andra.

    Jag tittade igenom en del av det som avhandlats på din blogg alldeles nyss – det där med genuin ointelligens i somras kändes väldigt aktuellt.

    Även jag har en gräns då jag börjar se mig omkring efter saker att slå sönder. Jag är VÄLDIGT BEHÄRSKAD i sådana lägen och väger för och emot innan jag bestämmer för vad som ska offras. Det ska förstås vara spektakulärt och det ska både låta och vara optiskt effektfullt. Den här gången var det tangentbordet till datorn som fick ta smällen. Eller smällarna. Knapparna lossade och yrde runt i pörtet. Det var verkligen skönt att släppa ut ilskan.

    Jaha – så stod jag där utan tangentbord. Lappri, tyckte jag och hämtade ett nytt. Det var då jag kom ihåg att den lilla trådlösa dongeln hade försvunnit och att det nya tangentbordet ju egentligen hade varit ett bättre val när det gäller att slå sönder. Större var det också och knapparna hade nog flugit ännu längre. Men nu var det som det var.

    Hyttis, som är en ordentlig människa, letade knappar och trots misshandeln fick jag den totalt ointelligenta idén att testa om tangentbordet kanske funkade ändå – om jag bara fick knapparna på plats igen. Bokstäverna hittade vi med gemensamma krafter och till slut var det bara siffertangenten (1) och END som saknades. Utöver dem fanns det en knapp som jag aldrig förstått mig på. En konstig sak med ett ljust och ett mörkt fält. Vafan är den till för?

    När alla knapparna var på plats, nästan, föreslog Hyttis att jag skulle sätta mysterieknappen på ettknappens plats (eller förstpluttens, Margareta Krook till ära) och så blev det.

    Utmärkt terapi var det. När systemen krånglar så finns det inget som hjälper så bra som att slå sönder ett tangentbord. Även om jag kanske inte lyckades destruera det fullständigt. Jag får ta i bättre nästa gång.

    • Karin skriver:

      Tack för tipset! Jag har gott om finfina tangentbord som är svårslängda. Dels var de ju verkliga framkantsprodukter när de köptes, dels har de numera en antik framtoning. Du får gärna låna några vid behov.

      När det gäller artificiell ointelligens har jag numera uppnått en ganska mogen och filosofisk inställning. Kastar inte ut min gps genom bilfönstret hur korkad den än är. Småler. Testar en annan inställning. Eller frågar i närmaste bondgård eller lanthandel, om det är sådana trakter. Det var det häromdagen. Jag skulle hämta sonen med bil, när han kört sin båt till en marina för upptagning. Gps:en ledde mig över fält och in på små skogsvägar och förkunnade när vägen tog slut vid en bondgård på ett stort fält att jag ”anlänt målet på höger sida”. Jag frågade bondmoran om hon kände till någon marina i trakten och visst, någon mil åt andra hållet, vid kusten, fanns det en. Det gick bra. Båten kom upp på land och sonen kom hem till sig och gps:en fick en vänlig tillsägelse.

      marina

      All den där ytan som inte har någon färg är alltså åker. Att det står 30 km beror på att jag tog skärmdumpen hemma, inte på ort och ställe.

  9. skogsgurra skriver:

    Du kommer alltså ihåg att jag kastade ut vår GPS när den för tredje gången påstod att ett shoppingcenter i Knokke-Heist var en färjehamn.
    Hyttis nämnde att det satt ett jättestort SD-kort i den. Så jag tog tillbaks den och räddade kortet. Trots att den hunnit bli överkörd av rätt många bilar och var ganska demolerad, med splittrad display, så fortsatte det inneboende fruntimret att tjata om att jag skulle köra ombord på färjan. Så det fick bli lite mer massaker under bilhjulen.

    • Karin skriver:

      Jodå, jag kommer ihåg att du kastade ut din GPS genom bilfönstret på Autobahn, men inte att du gjorde det TVÅ gånger! Måste vara någon sorts rekord.

  10. LupusLupus99 skriver:

    Låsdrama hade jag för några veckor sedan. Jag kom från jobbet 16.30,
    låste upp porten med taggen och stoppade nyckeln i lägenhetsdörren.
    När jag vred om nyckeln hände absolut ingenting. Det gick inte att vrida
    nyckeln en endaste mm. Jag provade flera gånger och försökte samtidigt
    knuffa lite på dörren vilket inte heller hjälpte. Jag gav upp och ringde
    fastighetsjouren (som även hade ringt fastighetsskötaren) som inte
    heller kunde få upp dörren. Fastighetsskötaren lyckades dock låsa upp
    dörren med huvudnyckel. Fastighetsjouren bytte sedan låskolv
    till en tillfällig låskolv att ha över natten. Fastighetsskötaren bytte sedan
    låskolv igen dagen efter till en låskolv som passade till de nycklar jag redan hade.

    Jag kommer inte ihåg vad felet var men det var något med flexning
    och de piggar som faller ned när man sätter i nyckeln.
    Jag behövde i alla fall inte betala något. Det råkar även vara så att jag känner
    personen som har konstruerat låset så jag ska nog ”reklamera” låset
    nästa gång jag träffar personen.

    • Karin skriver:

      Är du alldeles säker på att dörren var låst? Om den var olåst är det nämligen väldigt svårt att vrida om nyckeln. Lärde jag mig the hard way en sen fredagkväll när jag kom hem från en resa. Jag försökte låsa upp men det gick inte att vrida om nyckeln en enda millimeter. Ringde jourlåssmed som tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren och sa: ”Varsågod. Det blir 1200 kronor.”

      Fast, jag vet, det kan ju i ditt fall också ha varit så att en av de där små piggarna (skivorna?) som svarar mot sjutillhållarlåsnyckelns piggar hade hamnat på sniskan. I sådana lägen kan det hjälpa att sticka in något smalt (en mycket liten skruvmejsel eller liknande) i låset och röra om lite. Då kan det lossna, så att det går att låsa upp. Om man har tur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.