Katten på bordet

alexander-1Katten på bordet är Pettas-Karins förslag till veckotema denna vecka. Så lägligt, för jag har just återfunnit några foton av vår katt Alexander som var en kär familjemedlem på åttio- och nittiotalen.

När katten är borta dansar råttorna på bordet, heter det ju egentligen. Det stämmer inget vidare på Alexander, för husmusen på landet brydde sig verkligen inte om ifall han var hemma eller ej.

Han var en usel musjägare. Jag försökte lära honom hur man gör. Jag till och med fångade en mus med hjälp av en skokartong, lät honom nosa lite runtom och så gläntade jag försiktigt så att musen kom ut. Den var lite förvirrad och inte särskilt snabb, men Alexander missade ändå.

Till sist klättrade musen upp i gardinen, som en annan kusin Vitamin. Alexander slickade sig obekymrat på tassen och hade verkligen inget med saken att göra.

Alexander ville alltid så väldigt gärna upp på bordet, men det fick han inte. I alla fall inte för sin unga matte och mig.

alexander

Redaktör’n, däremot, var lite mer medgörlig. Alexander visste precis vad som gällde. Det var inte ovanligt att han höll redaktör’n sällskap vid frukostbordet, alltså PÅ bordet. Men så fort jag kom in i köket försvann han ner på golvet som en oljad blixt.

Mycket märkligt, för jag hade faktiskt bara sagt åt honom vad jag tyckte om saken. Inga bestraffningar, inga belöningar eller försök till betingningar, bara ett bestämt nedlyft från bordet. Men så var han ju en ovanligt begåvad katt, förstås.

Han tog igen det där med att sitta på bordet när vi var på landet. För utomhus, på trädgårds-möblerna var det helt OK och han visste att jag inte hade något emot det. Här sitter han belåtet och ser sig om. Att jag kommer på trädgårdsgången gör inget. Han vet att han får. skannad-5

Nästa vecka är veckotemat Idyll (och då skulle jag ju kunna använda bilden med Alexander under farmors äppelträd igen!). De som är med i veckotemat är:

 

Det här inlägget postades i fåglar, Foto, Lördagstema och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Katten på bordet

  1. Anna/notonmusic skriver:

    Å vilken underbar katt den där Alexander verkar ha varit och vad underbart att han inte fattade att det var musjägare han skulle vara. Föredömlig för allt och alla som vill existera på egna villkor!

    • Karin skriver:

      Han var mer intresserad av sork och näbbmöss, lustigt nog. Husmusen brydde han sig inte om. Och han hade absolut sin alldeles egen agenda!

  2. Tove Olberg skriver:

    Alexander den store – glatt inlägg om katt som på sitt sätt var en lite mer säregen – på katters vis men sitt eget. Scenen då du försöker lära honom musjakt är härlig!

    • Karin skriver:

      Japp, Alexander den store, som dessutom kunde stoltsera med en mycket lång svans! Han hade tre syskon, en svanslös, en kortsvansad och en med normallång svans och så Alexander med sin ovanligt länga svans. Det såg väldigt gulligt ut när han och hans syskon låg sida vid sida, i svanslängsordning.

  3. Olgakatt skriver:

    Alla katter är verkligen inte musjägare, det har bekanta till mig också erfarit. Våra förkelade missar skulle inte veta vad en mus var ens. Kanske leka litet en stund med den. Och visst vet de vad de får och inte får. Våra vet precis men bryter obekymrat alla eventuella förbud.

    • Karin skriver:

      Det är verkligen ett mysterium att Alexander lydde mina – enligt honom obegripliga och onödiga – regler. Jag har ingen aning om varför eller hur det gick till! Möjligen insåg han att han skulle råka i onåd och inte få sova bakom min rumpa om han trotsade mig.

  4. Karin Eklund skriver:

    Det är just det som är så fint med katter. De är personliga och självständiga och det helt på egna villkor. Vadå mus? Den var ju söt att titta på…
    Vi hade vår Jutta, en liten svart sötnos, som nog tog möss och sorkar men råttor dög inte, de var ju nästan lika stora om hon var. Vi hade en råtta i trädgården som vi nödvändigtvis behövde bli av med och sände ut Jutta för att fånga åbäket. Sedan stod familjen i fönstret och väntade på manövern som skulle sända råttan till sin himmel. Men pytt heller. Vi såg Jutta promenera i häcken från det ena hållet och råttan komma promenerande från det andra hållet. När de möttes nosade de en stund på varandra och kanske sade något artigt som att vädret var fint, god fortsättning på dagen och så gick de vidare precis som att de hade träffats hur många gånger som helst innan. Vilket de kanske hade gjort också. Nå, Juttas dotter Randamanda släpptes ut och hon var inte artig alls. Tjoff på och råttan for till himlen.

    • Karin skriver:

      Men vilket fint möte mellan Jutta och råttan! Påminner mig om ett annat möte, dock mellan katt och mus. Min mammas katt, Ru, var en dam med mycket integritet och en hyfsat bra musjägare. En dag jagade hon ikapp en mus utanför köksfönstret. Musen tvärnitade och fräste ilsket, så att Ru kom av sig lite, med sänkt huvud någon centimeter från musen. Musen hoppade upp och bet fast sig i Ru:s öra och Ru ruskade på huvudet så att musen flög all världens väg. Efteråt ville Ru verkligen inte höra talas om den episoden.

  5. kicki skriver:

    Alexander med tillnamnet Hodini vill jag minnas, han var ju en mästare på att bryta sig ut ur kattburar och diverse selar. En mycket självständig herre har jag för mig.

    • Karin skriver:

      Han levde verkligen upp till Piet Heins katt-Gruk

      Lille kat,
      lille kat,
      lille kat på vejen!
      Hvis er du,
      hvis er du?
      – Jeg er sgu min egen

  6. Då är Hjo-Hjo riktigt väluppfostrad. Aldrig att han tar ett skutt upp på bordet. Men katter vänjer han sig aldrig vid, här finns många.

    • Karin skriver:

      Det är nog det som är skillnaden på hundar och katter. Jag har nog hittills aldrig träffat en väluppfostrad katt! Vänliga, trevliga, visst, men alltid egensinniga och med sin helt egna agenda.

    • LupusLupus99 skriver:

      Hundar är ju egentligen domesticerade arbetsredskap, förutom de där
      små bjäbbande handväskhundarna (igen grov generalisering).
      Katterna har ju till stor del kvar sina vilda instinkter, ja förutom
      Alexander då förstås. ;)

      Jag gillar både hundar och katter, med viss övervikt för hundar.
      Visst är det fantastiskt med människans och hundens samarbete,
      t ex leta efter vapen, narkotika, sprängämnen; sjöräddningshund,
      jordbävningshund; svamphund, ledarhund och mycket annat. :)

    • Karin skriver:

      Visst är det lustigt det där med att det finns hundmänniskor och kattmänniskor. Jag är hundägare, sedan femårsåldern (om än tillfälligtvis utan hund), men jag är också kattägare (likaledes för tillfället utan katt) och det är två helt olika saker. Mycket trevligt i båda fallen och man fäster sig vid dem, fast kanske på lite olika sätt. Men att det ena skulle utesluta det andra har jag aldrig förstått.

  7. hyttfogden skriver:

    När vår granne flyttade till stan (Karlskoga) tog vi över deras vackra gråa katt Moa, ett ”gatubarn” som drev runt i stan och togs omhand av grannens dotter och lärdes goda seder.
    Moa provbodde hos oss en tid och när så stadsflytten blev aktuell bodde hon permanent hos oss. Moa var en katt som var ytterst medveten om vad som en katt bör och inte bör.
    Första veckan hittade hon inte snabbt nog till lådan varvid en blöt fläck uppstod på mattan utanför badrummet. Hon skämdes och satt och ruvade dystert och bad att få gå ut och slippa pinsamheterna. Sånt händer ju men aldrig med Moa!
    Första veckan bråkade vi om hennes sittande på köksbordet. Hon skulle, jag sa nej, hon framhärdade, jag sa nej och lyfte ner henne flera gånger och eftersom hon var en klok katt föredrog hon att låta bli fast ”glömde” förstås iland och jag är övertygad om att hon på nätterna t o m låg och sov på köksbordet. Men vad Moa gjorde när vi inte såg, det gjorde hon ju egentligen inte alls. Och hon var mycket trevlig att ha att göra med.

    Moa lever inte längre, cancern tog henne och vill ni veta hur hon såg ut är den s k ”poliskatten” dom hittade på tåget i Linköping, hennes avbild.

    • Karin skriver:

      En föredömlig katt! Jag tror jag träffade Moa. Och jag undrar om det var henne jag ritade av, med skadad tass? Den bilden skickade jag nog till er så det är nog ingen idé att leta efter den.

      Poliskatten hittade jag däremot. Vilken fining!
      poliskatt

  8. Musikanta skriver:

    Vilken tur att du hade kattkorten kvar. Det var väl några år sen du tog kortet med katten på ritpapperet, eller? Precis så tänker jag mig bilden av idyllen, den sista. Fast då skulle det vara damer i 1800-tals kläder och frisyrer som satt runt bordet och drack kaffe.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, jag blev riktigt överraskad att jag kunde hitta korten! Men katten på ritpappret? Menad du bilden där katten lite diskret försöka slingra sig ur sin mattes (dvs min dotters) famn för att smita upp på bordet? Eller skrev du något helt annat som min besvärliga autokorrigeringstomte ändrade på?

  9. Lena i Wales skriver:

    Så fin katthistoria!
    Jag gillar verkligen katter. Har ingen nu, men har haft en underbar liten kattfröken.
    Ha det bra!

Kommentarer inaktiverade.