Fotografering

Syrran föreslår fotografering som lördagstema denna vecka. Borde vara ett önskeämne, men på grund av obefintlig planering (se förra lördagens inlägg) har jag inte tillgång till de bilder som jag skulle vilja visa.

Det är framförallt bilder på en runsten som tagits vid olika tillfällen under över hundra år. Man dokumenterar runstenarna då och då för att se om de vittrar sönder. Ända sedan fotografering blev möjligt på 1800-talet har Riksantikvarieämbetet hållit på med det. Det är ju bra och det ger också bonusinformation om det kringliggande landskapet. Oavsiktlig information, så att säga. På de tidiga bilderna är vägarna smala och krokiga, åkrarna små, gärdsgårdarna och höhässjorna många. På de senaste bilderna är ingenting sig likt, utom runstenen.

Eller också skulle jag vilja visa några av de bilder som pappa tog från vardagsmiljöer och arbetsliv. De bilderna har jag inte heller här. Han var en duktig fotograf och hade en bra känsla för att fånga miljöer som var på väg att försvinna. Men, som syrran skriver i sitt lördagsinlägg, det kunde bli jobbigt när han skulle arrangera oss för fotografering.

realexamem m rosm ros

det roligasteJa, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.

Men intresset för fotografi lyckades han förmedla och inte minst för framkallning och efterarbete i mörkrummet.

Bilden till höger är tagen ur ett gammalt ex av tidskriften FOTO, som pappa prenumererade på, en av de få extravaganser som fanns i hemmet.

Här handlar det om hur man med hjälp av en liten ”spade” kan ljusa upp delar av bilden när man jobbar med en förstoring. En sån kan man göra själv av en pappskiva, ett gem och en ståltråd. Pjatt, kallas den.

framkallningframkallning 1Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.

Innan man kom så långt som till mörkrummet var det ju filmval, ISO-tal, exponeringstider, bländarinställningar och allt sånt som skulle funka. Kanske filter om man var på riktigt seriöst humör.

Det där med hur man hanterar de manuella inställningarna på kameran kan ju vara till nytta även idag. Men framkallnings-kunskaperna som jag tillägnade mig under långa soliga sommardagar i mörkrummet, de är helt obsoleta idag!

Foto

Och nu ska tidskriften FOTO läggas ner. Det känns riktigt sorgligt, den har funnits hela mitt liv och lite till. Konstigt egentligen i dessa tider när det fotograferas mer än någonsin.

Men Allers förlag vill hålla på med annat: ”Just fotografi som ämne är något vi nu släpper medan vi satsar mer på mode, inredning, mat och underhållning. Ämnen där vi redan är starka på marknaden./-/ Det krävs stora satsningar för att lyckas och då måste man tyvärr ibland välja”, säger Stina Abenius på förlaget. Jag borde ha prenumererat, inte bara köpt något lösnummer då och då.

De här numren av FOTO, från 1959 och 1978 hittade jag i ett antikvariat på Sankt Paulsgatan.

Tack Livsrummet för toppenteman i mars! I april är det Gnuttans tur att bestämma teman.

Här kan man läsa om alla andra lördagsbloggares fotograferande:

Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på önPysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Det här inlägget postades i Foto, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

25 kommentarer till Fotografering

  1. anna/notonmusic skriver:

    Trevligt inlägg och fin studentbild!Måste säja att din pappa lyckades väldigt bra, du ser inte alls besvärad ut över att behöva titta på den fenomenala rosen, hahaha :-) Min pappa hade också mörkrum och själv höll jag på lite grann men blev aldrig riktigt ”biten”. Jag kan än idag känna hur vätskorna luktade! Mode, inredning, mat och underhållning… Suck. Tidskrifter är verkligen roliga och inspirerande, det är så tråkigt bara när allt ska handla om samma saker och de smalare områdena blir allt smalare tills de slutligen försvinner. Jättetråkig utveckling!

    • Karin skriver:

      Ha, då skulle du höra omgivningens kommentarer om de där bilderna på mig med rosen! Särskilt den där som jag nästan ser vindögd ut på, eftersom jag håller rosen lite för nära. ”De plockade väl bort taggarna innan du åt upp den där rosen?”

      Riktigt tråkigt med tidskriftsdöden. Jag misstänker att det är minskande annonsering som ligger bakom, förutom färre prenumeranter. I gamla ex av FOTO finns det massor med småannonser. De kostade väl inte så mycket var för sig, men om man har fem sex sodor med annonser om begagnade kamerar och stativ och annat, så bidrar det förstås till tidningens ekonomi.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Intressant detta med runstensfotograferandet. Hoppas du får tillgång till bilderna någon gång längre fram och kan visa oss.
    Jag gissar att din far tänkte dig som rosen och bilderna är fina
    Det är synd att Foto försvinner, mycket synd. Nu om någonsin borde den vara
    aktuell.

    • Karin skriver:

      Jag jobbade ju på Riksantikvarieämbetet ett par år, bland annat med Fotoenheten, så jag tror att jag ska kunna fixa fram de där runstensbilderna.

      Bilderna på mig har sina brister (se kommentaren här ovanför) men det som var lite försonande var ju att pappa insåg att det inte blir bra med porträtt i solsken. Han såg oftast till att hitta en skuggig plats, för att det inte skull bli för skarpa skuggor.

  3. kicki skriver:

    Och så kan man ju fundera på om kameran är ett sätt att dokumentera en situation, spara ett ögonblick eller den är en sköld att gömma sig bakom för att slippa vara med.
    Ibland verkar det vara viktigare att vara med på bilden, framför den stora sevärdheten så att personen är i bild blir sevärdheten i stället för sevärdheten.
    Sedan kan man ju fundera varför en del vägrar att vara med på bild över huvud taget.

    • Karin skriver:

      Eller både – och (spara ett ögonblick, utan att vara med själv). Men ibland uppskattar jag möjligheten att ställa in tiduret på kameran så att jag kan hoppa in i bilden själv. Som på den där kusinbilden från i höstas – annars hade vi inte haft någon bild med alla kusinerna samlade sedan den där som togs på 1950-talet i Bäckeby!

      bäckeby

      Nejmen, där är ju inte Eva med! Då är ju kusinbilden på Tvåbotrappan den 27 September förra året historisk, med alla sex kusinerna på samma bild. Lägger upp den här och hoppas att ingen misstycker.
      tvåbotrappkusiner

  4. Så intressant du skriver! Så många fina minnen. Tänk att du kunde identifiera bilden från Eskilstuna på mitt inlägg. Den vänstra bilden är alltså rådhuset. Den högra tror jag är centralstationen, men den kan mycket väl vara riven.
    Hälsingar
    Birgitta

    • Karin skriver:

      Tack Birgitta! Fotografierna är onekligen en god hjälp när det gäller att minnas. Men jag misstänker att de också styr våra minnen bort från det som inte fotograferats…

  5. Spanaren skriver:

    Syrran skriver du?!?! Är du och Karin systrar eller hur menar du?
    Intressant inlägg och intressant om hur din pappa fick till sina bilder *tack*
    Ha en bra dag/ kram

    • Karin skriver:

      Jajamensan! Livsrummet/Kicki och jag är systrar, vilken man möjligen kan se på ”kusinfotot” i min kommentar här ovanför. Syrran på översta trappsteget i röd tisha och grå kofta, jag på nedersta trappsteget i blå blus.

  6. Tove Olberg skriver:

    Roligt att läsa, du vet redan att jag tycker du skriver bra … och att se den där rosbilden som jag tycker är urtjusig. Säg vad du vill emot! Kul se er systrar också.
    Om fotandets effekter kan en ju undra hur mycket som helst, vad vill vi se, vad vill vi minnas? Har just gått igen det som finns från min uppväxt, mors och fars – många minnen kommer, kan jag se det som” låg bakom” för nog minns jag en del, i dag också. Intressant detta livet – med eller utan kamera!

    • Karin skriver:

      Verkligen intressant detta livet, med eller utan kamera. Men gamla foton ger en lite mer att minnas och spinna tankar kring. Det gillar jag!

  7. Förstår att kan vara roligt i mörkrummet. Hur ska man tolka en sådan mening? Men det har aldrig varit något för mig, jag har en jättebra kamera som kan vara inställd på auto hela tiden, nästan. Det är som med datorer – det ska fungera bara. Och det gör den.

    • Karin skriver:

      Det man ägnade timmar åt i mörkrummet en gång i tiden fixar iPhoto på sekunder idag. Ett framsteg, såklart, men samtidigt en reträtt när det gäller behovet av att planera sitt fotograferande.

  8. Olgakatt skriver:

    Min far hade en gammal bälgkamera med punka på så att det alltid blev en strimma på bilderna. Inte var den framme många gånger heller så det finns inte många bilder alls från familjen förrän jag började fotografera själv! Trist.
    Men, oj, vad det var uppslukande att jobba i mörkrummet! Maken konstruerade fiffiga ljus-och tidmätare åt mig men pjattande med fingrar och remsor kom man ju inte undan.

    • Karin skriver:

      Kul att du också pjattat! Jag har sett en bild av en pjatt i någon fototidning. Ska se om jag kan leta upp den (en pappskiva som klippts som en stjärna och försetts med en ståltrådshållare). Hos oss hade vi en fin sked med väldigt smalt skaft som var användbar som pjatt. Men det gällde att hålla den i rörelse hela tiden, så att inte skedskaftet blev ett vitt streck på bilden.

  9. Pysseliten skriver:

    Kul med fotominnen! Min pappa framkallade också själv, men det funkade ju bara med svart-vitt hemma. Så mina första levnadsår ser alldeles svartvita ut. Å andra sidan är efterföljande diabilder i riktigt uselt skick. Det roliga är att diabilderna vinner på att fotas av och digitaliseras.
    Jag vill också se runstenarna, men lite undrar man ju om inte runor i en sten klarar tidens tand bättre än foton.

    • Karin skriver:

      Japp, diabilder är ett viktigt fotorenoveringsprojekt!

      Såg just några fina färgbilder på din blogg som bör har varit räddade diabilder.
      Heja, säger jag bara, Go for it!

  10. LupusLupus99 skriver:

    Pyss, det går även att scanna diabilderna vilket som ger bäst kvalité vet jag inte.
    Jag rekommenderar också att lämna in gamla rörliga filmer (t.ex. super 8-filmer)
    så att man får dem på DVD. Det är väl nästa så att t.o.n. VHS-filmer inom
    kort kan bli svåra att spela upp då många har kastat sina videobandspelare.

    Tänkte även länka två bilder som är tagna under förra sommaren.

    En, vad det verkar. nöjd gräsand som har hittat en egen sol/badbrygga.
    http://i.imgur.com/ThAGaHX.jpg

    En bild på Sundbyholms slott och ett gäng okända människor.
    http://i.imgur.com/sIXs9iQ.jpg

  11. Musikanta skriver:

    Min pappa och senare min bror använde badrummet som mörkrum. Det luktade illa och där hängde ständigt foton till tork. Jag fick min första lådkamera i konfirmationspresent och pappa ställde in den så att jag kunde fota. Jag ändrade aldrig någonting, men det blev ganska bra foton i alla fall.
    Din pappa tog väldigt fina bilder – kunde ha platsat i vilken fotoateljé som helst!
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Den där lukten är väldigt speciell – framkallningsvätskan och framförallt den syrliga lukten av fixativ! Jag tyckte det luktade spännande, helt enkelt för att timmarna i mörkrummet var så spännande, då resultatet av ens fotograferande långsamt växte fram.

      Ja, pappa var en duktig fotograf, på många sätt, men inte så bra på att bedöma när tålamodet hos hans motiv tog slut!

Kommentarer inaktiverade.