Ramberättelse

Toatapeten är röd med guldstjärnor. (Nej, det är inte jag som har valt den och inte redaktörn heller). Jag har försökt med lite olika tavellösningar för att dra uppmärksamheten från tapeten. En litografi i bleka färger? Nej, då blir det röda ännu rödare. Grönt? Nej, det blev alldeles gräsligt. Den här litografin fungerar någorlunda bra, men den är rätt liten och orkar inte ensam kämpa ner den röda tapeten.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Det behövs något riktigt färgstarkt som blickfång på motsatta väggen. Något med ännu rödare inslag, som konkurrerar ut tapeten. Jag testar med en tavla som verkar kunna ta upp kampen med tapeten. Den är osignerad, men jag är tror att det är Rune Bergström som målat. Någon kanske tycker att det är olämpligt att hänga tavlor av erkända konstnärer på toan, men jag tycker tvärtom och dessutom är ju alla tavelhängningar tillfälliga. Om en tavla hänger för länge på samma ställe ser man den inte längre.

röd tavla

Hursomhelst var det förvånansvärt svårt att hitta en ram till tavlan. Den här är en nödram, som jag fogat ihop av gammal ramlist. Men jag vill ha en oprofilerad svart ram i stället. ”Ack nej”, sa ramaffären, sådana ramar har vi inte, men försök på Konstnärernas Centralköp. Där föreslog de Masters, som föreslog Kreatima, som föreslog Clas Olson. Vidare till Frameland, Gallerix och Panduro. Många ”Ack nej”, men ingen ram.

Det är inte frågan om några konstigheter. Tavlan är 46×38 cm, det vill säga storlek F8 i den serie som man tillverkar pannåer och målardukar i. Dukar och pannåer finns det hur många som helst i F-formaten, överallt. Hos Centralköpet och Clas Olson fick jag ett halvt löfte om att man skulle ta upp frågan internt. ”Jo, det är klart. När vi har pannåer i de där storlekarna borde vi kanske kunna ha ramar också.”

Visst fanns väl sådana ramar precis varsomhelst för inte så länge sedan. När försvann de?

Det här inlägget postades i Att måla, konst och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Ramberättelse

  1. Spanaren skriver:

    Wow … har du så här fint på toa ;.)
    Här blir man långvarig för att njuta av fin tapet och fin konst/ kram

  2. Musikanta skriver:

    Jag köper lister i den storlek man vill ha på ramen på ett byggvaruhus. Sen sågar vi till dem och jag målar dem i den färg jag vill ha med vanlig lackfärg på burk. Vita eller svarta helst. Geni-ramen är väldigt enkel, man bara sågar av lagom bitar rakt av och spikar ihop dem. Lärde mig det på en av konstkurserna.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jag är så ohändig att ramarna alltid blir låghalta, sneda och vinda. Geni-ramen har jag förstås inte testat, men jag är lite svag för sådana där v-hörn som det blir när man fogar ihop på traditionellt sätt. Kanske ska testa geni-varianten i alla fall, för många av de bilder jag vill hänga upp är inte riktigt beredd att betala fullt professionellt inramningspris för.

      • Skogsgurra skriver:

        Snickardottern!

        Tänkte jag.

        Och sedan kom jag på att det inte är så bara och att även jag vansläktas.

        Några alternativ:
        1. Ramaffärer. Finns det sådana? Förr var de inte bara ramaffärer utan tillhandahöll även tryck och ibland originalkonst. Inte sällan förskräckliga ”stämningsbilder” med ljus, biblar och fantasiblommor eller de vanliga solnedgångarna som ibland, i ett minnesvärt fall, var ”malt på ekte mokkasammet”. I ramaffären kunde (kan) man få en ram tillsågad och monterad.
        2. Skippa handsågen och geringslådan. Köp en liten stabil bandsåg. De kostar inte mycket och ger förvånansvärt bra resultat om man bara ser till att justera bandspänning och bandföring och en del annat. Jag kan rekommendera Clas Olssons, den används numera till allt från att dela höljen till nätadaptrar till att göra byggklossar för barnbarnsbarnet. Och snart ska den få göra ett rundbord för mätning av vågigheten hos Leksandsbröd.
        3. IKEA har ramar i standardformat. Eller hade. Enkla att använda. Länge sedan jag kollade, men bör finnas.
        4. För vissa format kan en diskret grå plastram (finns hos elfackmannen) för gruppcentralers dokumentation användas. Det är den där smala gråa sorten med skruvhålsöron som sticker ut en bit. Skitfula, men intresseväckande.

        Tja, det var väl allt. Lycka till!

      • Karin skriver:

        1. Oh, ja. Flera stycken i närområdet, varav två på Östgötagatan i backen ner från Mosebacke och ytterligare två på Folkungagatan. Alla vill jättegärna rama min mitt alster för ungefär 890 kronor. Plus moms. Där finns mest bara ramar och absolut inga alster på äkta mockasammet (jösses vad svårmålat det måste vara!).
        2. …om man bara ser till att justera bandspänning och bandföring… You lost me there. Och var skulle den stå?
        3. Standardformat är numera A-serien och mått som 40×50 0ch 40×40. F-formaten för färdiggjorda ramar verkar vara ett minne blott.
        4. Ja, sådana där elcentraldokumentationsramar har jag sett. Men de skruvas väl i väggen? Det vill inte våra väggar – de gör stenhårt motstånd.

        Kampen fortsätter

        Tack!

        • Skogsgurra skriver:

          Stenhårt motstånd är till för att övervinnas. Så då blir det till att handla slagborrmaskin, betongborr (det ska vara hårdmetallskär på dem) och Thorsmanplugg (Fischerdüblar funkar också). Lika bra att handla tigersåg när du ändå är i deep shopping mode. Man vet aldrig när den kan komma till användning.

          Annars ser jag att Hyttis har ett bra förslag. Värt att fundera över.

        • Karin skriver:

          Slagborrmaskin inköpt
          Tigersåg inköpt och borttappad

          Våra väggar vill inte veta av någon åverkan. Antingen händer ingenting (vilket ibland kan bero på att borren snurrar åt fel håll) eller också rasar halva väggen. Vi tror inte att hyresvärden gillar det, så vi är väldigt sparsamma med borrandet.

          • Skogsgurra skriver:

            Visserligen har jag en gång (jag var nog bara fyra eller fem år) slarvat bort en ko. Men att i vuxen ålder slarva bort en tigersåg?

            Hur går det till??

          • Karin skriver:

            Nä, nu tar du väl i! En kalv var det. Om ens det…
            Inte vet jag hur tigersågen försvann. Om jag hade vetat hade jag nog sökt upp den och bett den följa med hem igen. Sist jag tigersågade var när jag letade vattenrör i Tvåbo häromåret… harregud, det var ju 2011! Men där finns tigersågen inte längre och med tanke på att jag haft diverse ambitioner på andra håll också, utesluter jag inte att den dyker upp när jag letar eter något helt annat.

            • Skogsgurra skriver:

              Nej, det var en ko.
              Kalvar släpper ingen riktig bonde på skogen. Och ingen oriktig bonde heller.

              Kon slarvade jag bort i hagen vid Ömans stuga. Sigurd och jag gick upp i hagen och eftersom kon kände igen Sigurds röst följde den snällt med.

              Arbetsfördelning kan man säga. Jag tror att jag var i femårsåldern. Då är det stort att ha slarvat bort en ko.

            • Karin skriver:

              Jag har vaga minnen av det där. På något sätt kände jag mig medskyldig. Men av allt att döma (=de vuxnas kommentarer) var det något sånt där förtjusande (=förnedrande) barnmissförstånd som man skrattade gott åt. Men det kanske gällde något annat kreatur?

  3. hyttfogden skriver:

    Är frun rent allmänt road av att rama in ? I så fall kan jag erbjuda en kollektion gamla ramar som jag plockat ner från vinden. Olika format och rambredd och med varierande behov av upprustning, med eller utan glas och samtliga i trä. Några med motiv som kan ersättas av andra. Tonsättare Wagner i glas och ram, foto på morfarsgubben i tjugoårsåldern i förgylld ram med krusduller av pastellage
    Dessa krusiduller tenderar att med tiden falla av
    särskilt om de förvaras på ställen som följer årets och väderlekens gång.
    Men dessa krusiduller kan tas bort och själva träramen å vilka dessa krusiduller suttit
    kan slipas och målas till önskad kulör kanske rentav få sin förgyllning påbättrad.
    (Fram med guldsprayen!)
    Vad säger ho? Jag vet ingen annan som skulle tänkas vilja ta hand om dom. Ska
    jag sätta lapp på dom ”till Tvåbo” ifall olyckan är framme och jag inte kan leverera dom själv?

    • Karin skriver:

      Jatack! Ramar går ju alltid åt! (Du har väl hört om en av farfars kunder i möbelverkstaden? Kanske hette han Alfred. Han var känd för att ha hetsigt humör och vara ganska våldsam av sig. Farfar fått en beställning på stolar som sedan inte blev sålda, så han frågade Alfred om han var intresserad av att köpa stolarna billigt och Alfreds svar har blivit en smula bevingat: ”Jatack, stolar går ju alltid åt!”)

      Sätt gärna på en Tvåbolapp, men kom ännu hellre med dem själv. Jag har plockat ihop vad jag har hittat av analog fotoutrustning till Lars, som jag tänkt att ni skulle fått med er i helgen. Liten utbytesträff framåt våren, kanske.

  4. Tycker tavlorna gör sig fantastiskt bra som de är nu. Vi har en trist toa på övervåningen som behöver en lyftning, räcker inte med ett par tavlor. Först målarfärg, sedan tavlor. Då blir det snyggt. Br tips.

    • Karin skriver:

      Kom bara ihåg att inte välja en röd tapet med guldstjärnor i första hand. Men OM ni ändå gör det måste ni vara beredda på att det kan ta tid att hitta rätt tavlor!

  5. Cecilia N skriver:

    Jag vill höra/läsa den kompletta berättelsen om när SG tappade bort en ko!

    • Karin skriver:

      Måste kolla med SG om jag verkligen får återge hela dramat!

      • Skogsgurra skriver:

        Det är nog bäst att jag sköter den saken själv. Efter dagens Auseinandersetzungen litar jag varken på hennes minne eller omdöme. Så här var det:

        Sigurd var bonde. Han var gift med Strallis. Det var vad som blev kvar av hennes fullständiga namn, Faster Alice, när det uttalades av oss ungar. De hade en stor häst, Dolma. De hade också en traktor, modell Grålle och ett antal – troligen 8 – 10 stycken, kor. Fjäderfä minns jag inte.

        Jag var ofta hos Sigurd, det började när vi bodde i sommarhuset som låg alldeles intill hans ägor och ibland sa han åt mig att hämta hem korna som betade i hagen under kraftledningsgatan mellan Sigurds hus och vårt sommarhus.

        Jag tog då den lilla kvisten som man måste ha för att sätta sig i respekt och så gick jag till hagen där jag drog undan de rundhult som utgjorde spärr i öppningen i gärsgårn. Det kan tyckas vara ett tungt arbete för en femårig parvel (obs stilgreppen!) men ansvaret och känslan att ha en mission gjorde mödan lätt att bära.

        Visserligen var jag som femåring ovanligt hemma både i bokstaveringskonsten och räknekonsten. Men eftersom jag inte var riktigt säker på hur många kor Sigurd hade släppt ut i hagen på morgonen så föll det mig aldrig in att någon kunde saknas.

        Korna var ivriga att komma hem till lagårn och bli mjölkade så det var inget problem att fösa dem rätt väg. Uppgiften bestod i allt väsentligt att öppna ledet så att korna kunde komma ut. Resten gick per automatik och koklokhet.

        ”Har du fått med dig alla korna?” undrade Sigurd. ”Jag vet inte, jag” svarade jag kavat som endast en femåring med ett fullgjort uppdrag bakom sig kan vara. ”Hur många släppte du på bete?” förhörde jag mig.

        ”Men Maj-Ros är ju inte med” sade Sigurd då. Han hade ett tämligen konventionellt sätt att välja namn på sina kor. ”Var har du Maj-Ros?”

        ”Den har jag slarvat bort!” svarte jag knipslugt.

        ”Ja, hon är i sin så hon hade nog inte så brått att komma till lagårn” sade Sigurd.

        Och så gick vi tillbaka till hagen och hämtade Maj-Ros där hon stod vid kallkällan och speglade sig.

        Det var det hele.

      • Karin skriver:

        Ja, det var nog bäst att du tog itu med berättandet, för jag hade väldigt vaga begrepp om detta och som sagt, jag trodde att jag var på något sätt medskyldig.

Kommentarer inaktiverade.