Opassande form, ett i-landsproblem och en idé

Jag vet att det finns värre problem att ta itu med i världen, men det hindrar ju inte att man vill lösa även smärre vardagsirritationer. Jag tror dessutom att jag har en bra idé.

Det är det här med lasagne. Jag har gott om eldfasta formar i olika material, men ingen som passar till lasagneplattor. Det blir alltid halva plattor över på både längd och bredd.

lasagnesplitterJag bryter av och fixar till så gott det går, men lasagneplattor är inte gjorda för att brytas. Det blir smulor, sneda bitar och hopplösa former.Jag stoppar tillbaka havererade plattbitar i kartongen och tänker att jag ska lägga pussel med dem en annan gång, när jag har mer tid.

Någon undrar kanske om man inte kan  lägga plattorna omlott i stället för att bryta av dem. Nja, det blir inte så bra. Risken är att det blir i stabbigaste laget med så mycket pasta i lasagnen. Jag glesar hellre ut dem i så fall. Eller bryter dem, med klent resultat.

Det lär finnas ugnsformar anpassade till lasagneplattor, men det är trångt i mina skåp och jag vill kunna använda de formar jag har i stället för att skaffa en till. Lasagneplattor kan dessutom vara olika stora! Coop-plattorna är till exempel 17 x 8 cm och Buitonis är 15 x 9. (Var håller EU:s standardiseringsivrare hus – hur har detta kunnat fortgå?)

Det finns förstås andra lösningar på problemet än standardiserade lasagneplattestorlekar och anpassade ugnsformar. Man kan till exempel göra sina lasagneplattor själv i önskad storlek av äggula, mjöl, salt och vatten. Man kan, men känner jag mig rätt kommer det inte att ske. Därför tänkte jag be lagasneplattetillverkarna att räffla eller rutmönstra plattorna lite grann så att de blir mer lättbrutna på båda ledder. Det ska jag göra!

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

29 kommentarer till Opassande form, ett i-landsproblem och en idé

  1. Eva Swedenmark skriver:

    Jag inser att det var länge sedan jag lagade lasagne men jag känner igen problemet. Dock funderar jag mest över varför jag nuförtiden tycker det är så tråkigt att laga mat? Lusten bara försvann.

    • Karin skriver:

      Det går lite upp och ner med matlagningslusten. Men det hjälper att ha några hungriga barnbarn att mätta. Särskilt om de förkunnar att farmors/mormors lasagne är den godaste!

  2. Musikanta skriver:

    Du får ta med dig två tjocka pappbitar – en för Buitoni och en för Coop – och gå ut någonstans och leta efter en form som är exakt så stor att plattorna får plats exakt. IKEA har massor med olika rektangulära formar t.ex. Du kan väl i så fall ge bort någon av dina runda formar så du får plats i skåpet! Om det nu är så att du vill laga lasagne någon mer gång. Det är ju utmärkt att frysa – jag brukar göra i min långpanna, den är perfekt.
    Sista (kanske) gången jag gjorde lasagne ”glömde” jag att lägga ett lager bechamelsås överst utan strödde bara lite ost där. Det blev ett ogenomträngligt toppskikt, men när jag till slut hade skrapat bort halva lasagnen gick den att äta. Barnbarnen tyckte det var en konstig lasagne, smakade inte som mammas.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, jag kanske måste kapitulera och köpa en lasagneform som passar till plattorna och i så fall till den större plattmodellen. Men jag är lite förtjust i mina formar som nästan alla har en historia, från barndomen, från olika ställen där jag bott. Det blir att trava bättre i skåpen.

      För fler lasagner blir det. Det är den perfekta maten när man är många och det går ju att lägga lite av varje mellan lasagneplattorna, laxlasagne med spenat, kräftstjärtlasagne, vegetarisk lasagne med sojafärs. Och som sagt, perfekt att frysa in!

  3. margaretha skriver:

    Vilken tur att jag aldrig har lagat lasagne – och aldrig kommer att göra det – ett problem mindre.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Grattis! Jag har en kompis som tillämpat den metoden genomgående för att på så sätt undvika problem av olika slag (som att sätta eld på köket, mm). Hon deklarerar bara: ”I don’t cook!”

  4. LupusLupus99 skriver:

    Borde det inte gå att göra på samma sätt som när man ”bryter” glasrutor?
    Det vill säga du tar en vass kniv och skär en skåra i plattan, sedan försöker
    du bryta av plattan utmed skåran?

    Jag har aldrig lagat lasagne så jag vet inte om det fungerar men om du inte
    redan har provat det så kanske det vore värt att prova?

    • Karin skriver:

      Bra tänkt, LL99! Jag har nämligen tänkt likadant, men de rackarns plattorna blir bara smulor och skeva skärvor. Jag har testat både vass kniv, glasskärardiamant och kakelplatteknipsartång utan framgång.

  5. Skogsgurra skriver:

    Du tar upp ett verkligt stort och universellt problem! Bortsett från din uppfattning att just din lasagne skulle vara bäst i världen (alla vet ju att Hyttis gör den ojämförligt vackraste och mest välsmakande lasagnen i världen) så håller jag med dig i allt.

    Vi har studerat problemet ur flera vinklar och insett att en pastamaskin kanske skulle kunna vara lösningen. Men de maskiner som kommit i vår väg har inte varit tillräckligt flexibla i breddled. De skulle nog kunna fungera i form av band i långpanna där möjligheten att variera geometrin* är större än i en keramik- eller glasform, men av samma skäl som du angett är det ändå inte en optimal lösning på problemet.

    Vi har därför multikulturellerat vår lasagne genom att göra spätzle** istället för att använda lasagneplattor. Det har blivit en favorit och kan rekommenderas.

    Så enkelt kan världens problem lösas!

    *Genom att vinkla (jo – så wild & crazy kan vi vara!) banden kan nära 100% täckning utan otrevlig överlappning uppnås. Vi anser för övrigt att en spaltbredd på 3 till 5 mm kan accepteras, även om 5 mm börjar bli i bredaste laget.

    **Det vill säga ”små sparvar” av samma ingredienser som annan pasta görs av. Inga specialmaskiner behövs – endast en skärbräda, en rakel eller kniv och en kastrull med kokande saltat vatten.

    • Karin skriver:

      Men SG, nu har du läst lite slarvigt, tror jag. Jag skulle aldrig drömma om att försöka tävla med Hyttis om bästa lasagnen! Vilken hädisk tanke! (Jag har någon gång lyckats lite extra bra, nämligen då jag använt Hyttisknepet med finhackade smörstekta morötter i köttfärssåsen.) Nej det är mina barnbarn som tycker att min lasagne är ”bäst”. Men de har ju inte haft chansen att jämföra.

      Småsparvar låter trevligt, men det förutsätter i princip en metod som jag uteslöt redan i mitt inlägg. Se tredje och fjärde meningen från slutet.

  6. Kicki skriver:

    Om du drar en rand vatten där du vill bryta plattan så mjukar den lite just där och kanske inte spricker så mycket.

  7. Karin på Pettas skriver:

    Du kan ge lasagneplattorna ett snabbkok, lägga på fyllning och rulla dem innan du lägger dem i formen. Så har jag gjort några gånger under årens lopp…för att det inte ska bli så stabbigt går det bra att använda halva lasagneplattan. Det blir lite grann som cannelloni.
    Också här finns det märkligt formade lasagnebitar kvar i en ask…det bara blir så men vad gör det egentligen?Rada ut bitarna och lägg fyllning på och emellan. Efter stunden i ugnen ser man ingen skillnad, allt smakar lika bra i alla fall.

  8. Pysseliten skriver:

    Jag tycker att din lösning är förträfflig! I vår familj köper vi oftast dom färska plattorna, men problemet kvarstår ändå alltid för den glutenfria lasagnen som vi också alltid gör! Hoppsan! Skrev jag ”vi”?

  9. Tove Olberg skriver:

    Som sagt världen har större problem, dock uppskattar jag ditt inlägg som jag också får mig ett gott morgonskratt åt – nej inte åt – med och över. Som x:a ”fyllning” får jag alla kommentarer på ”köpet” så att säga :) lite som” köp en och få de övriga som bonus”.
    Lasagne vad är det? :)?

  10. hyttfogden skriver:

    Stoppa plattorna i kokande vatten några minuter, häll av vattnet, spola kallt på, låt rinna av och ta fram saxen!

    • Skogsgurra skriver:

      Fanken! Jag som såg fram mot inköp av en Water Jet Cutter för facila 2,3 MSEK! (Vi behöver ju inte den stora modellen…)

    • Karin skriver:

      Jag tror mer på Hyttis metod, faktiskt. Och köp inte en pappersskärare (Clas Olsson, 450 kronor) för ändamålet. Den bara smular sönder plattorna, jag lovar. Det går inte att rista ett brytmärke, för det behövs så pass mycket tryck att de brister i fåniga småbitar.

  11. Emma skriver:

    Om du inte kan lösa problemet så kan du ju göra dig av med det istället. Byt ut lasangen mot pastagratäng. Det är ju i stort sett samma sak. Lasangefyllning men med skruvmakaroner eller nåt istället för lasangeplattor. Bara att lassa i allt och grädda.

    • Karin skriver:

      Får man göra så? Känns ju väldigt lättsinnigt, jämfört med mitt pedantiska plattpusslande. Bandspagetti kanske, som man kammar ut i plattliknande lager? Eller lager av fjärilar. Eller till och med – som du antyder – inga lager alls utan helmixat, Helintegrerad. Och gratinerad. Hmmm… vågar jag vara så vild och crazy, månne? Vad ska barnbarnen säga!

      • Emma skriver:

        Go wild! Jag brukar bara blanda hejvilt. Men om du vill vara väldigt pedantisk så kan du ju istället ta färsk bandspagetti och väva/fläta ihop till små mattor i lagom storlek för att täcka precis den form som du känner för att använda för tillfället.

  12. Cecilia N skriver:

    Idag serverades jag något alldeles extra.
    Maken slog av det blötaste från gårdagens köttsoppa och pytsade övriga komponenter i en makaronipudding.
    Nåt så gott!

    Jag håller för övrigt med dig om att lasagnebitar är svåra att bryta av på ett för tillfället korrekt ställe. I väntan på slutklämmen tänkte jag att förslaget skulle bli nåt med plattor med en bågformad sida, men så blev det inte.

    • Karin skriver:

      Det låter riktigt gott!

      Men tänk att lasagneplattsdesignen varit oförändrad i decennier. Bortsett från grön lasagne, då, som väl är ett sentida tillskott. Var håller produktutvecklarna hus?

Kommentarer inaktiverade.