Ett år kvar att leva – eller trettio…

När Anthony Burgess arbetade som lärare i Malaysia kollapsade han under en lektion och flögs hem till England. Läkarna konstaterade att han hade en hjärntumör och ett år kvar att leva. Han beslöt att försöka ordna en inkomst åt sin fru och blivande änka och skrev i rasande tempo berättelsen A Clockwork Orange.

clockworkTitel är svårbegriplig för alla som inte behärskar både cockney och malajiska. På cockney finns uttrycket ”as queer as a clockwork orange” och på malajiska  betyder ”orang” människa.

Den besynnerliga människa som Burgess skildrar i boken är Alex, en fjortonåring som förhärligar det meningslösa våldet. Boken var, när den gavs ut i början av 1960-talet, en framtidsskildring förlagd till ett 1995 präglat av våld och ökad otrygghet. Burgess hade tänkt att boken skulle vara en stark plädering mot våldsanvändning, men det blev väl lite si och så med den saken.

Angelägen som han var att få ut boken gick han med på att stryka bort passager i slutet, där Alex växer upp och inser att det där våldsköret är rätt trist och onödigt. Den amerikanska förläggaren uppfattade de delarna som moraliserande och tråkiga. Sedan gjorde Stanley Kubrick sin film på den amerikanske versionen.

Burgess själv – som levde mer än trettio år till – lär ha sagt att det var lite olyckligt att boken blev råmaterial till en film som kan uppfattas som en glorifiering av sexualiserat våld och att filmen kan få läsarna av boken att missförstå vad den handlar om. Och hade han bara vetat att han faktiskt skulle leva så länge hade han kanske inte släppt iväg sitt manus så lätt.

Idag är det hans födelsedag. Han föddes den 25 februari 1917 och levde till 1993. Han var en flitig författare och skrev också litteraturkritik och essäer. Han gillade att skriva på eftermiddagen.

”Då är det lugnt. Det är en tid då kroppen inte är så pigg, inte så mottaglig – den är lugn och lite sömnig; men hjärnan kan vara skarp. Jag tror också att det omedvetna sinnet brukar ge sig till känna på eftermiddagarna. Morgonen är det medvetnas tid, men på eftermiddagarna borde vi ägna oss mer åt medvetandets hinterland.”

Lite tröst för alla som tycker att dagen är förlorad om de inte kommit igång att skriva på morgonen!

 

Det här inlägget postades i Att skriva, Böcker och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Ett år kvar att leva – eller trettio…

  1. margaretha skriver:

    Precis innan jag läste ditt inlägg tänkte jag tillbaka på ett seminarium där vi diskuterade hur man ska lägga upp sitt arbete – tänka efter när på dagen man är bäst lämpad för de olika sysslorna. Gnothi seauton!
    Margaretha
    som inte minns
    ett skvatt av
    A Clockwork Orange

    • Karin skriver:

      Det tar lite tid och går åt en del försöksverksamhet innan man kommer på hur man fungerar bäst. Och när man väl kommit på det krävs det lite disciplin för att tillämpa kunskaperna. Själv verkar jag kunna skriva bäst på eftermiddagen, men jag redigerar bättre på morgonen. Så det vill till att jag får något gjort på eftermiddagarna om jag ska ha något att göra på förmiddagarna.

      A Clockwork Orange är väldigt olika som bok och film. Jag läste boken först och blev sedan chockad av hur annorlunda och våldsfixerad filmen var. Förstår att Burgess var bekymrad.

  2. Skogsgurra skriver:

    Jag lärde mig lite malaj vid jobb i sydostasien. Så jag visste att ”orang” betyder människa. Tyckte det var skoj att orang-utan betyder skogsmänniska och att ljuddämpare heter ”knalpot”. Men att Burgess hade knypplat ihop malaj och cockney var en alldeles ny upplysning som jag kommer att räkna till omistlig kunskap i framtiden. Om den nu blir ett år eller trettio.

    Jag läste boken som paperback nån gång på trettiotalet i ett varmt Varberg. Min kollega Max, en fridsam kille vars enda våldsutövande var att sopa till mig i magen med båda händerna så jag svimmade av, tyckte att mina citat ur boken var skrämmande och oroväckande. Pennans makt är större än nävens.

    • Skogsgurra skriver:

      Kanske var sjuttiotalet. Låter troligare när jag tänker efter.
      Filmen har jag aldrig sett. Kanske lika bra.

      • Karin skriver:

        Sjuttiotalet låter också lite avlägset, men långt troligare än trettiotalet. Och den där Max hade nog behövt ett ex av den första versionen av A Clockwork.

        Verkar vara ett intressant språk, malaj, eller malajiska. Vad heter det egentligen på svenska? *kolla, kolla* Min gamla NE har malajiska, men troligen har engelskans ”malay” påverkat svenskarna där till följd av allt resande.

        • Skogsgurra skriver:

          Språket är lite charmigt. Om jag minns rätt så heter ”sak” Barang. I plural heter det Barang barang. Verkar inte som dom skiljer mellan obestämd och bestämd form. Ska leta fram lite läsning om det.

          Vänta! Det måste ju finnas hur mycket som helst på nätet.

  3. Musikanta skriver:

    Har hört titeln många gånger utan att veta vad det betyder naturligtvis men varken sett filmen eller boken. Tänker nog inte ta min tid till något av dessa skapelser. Fantastiskt att han satte igång att skriva för att hans fru skulle få något att leva av – kanske inte så vanligt att män tänkte på på den tiden…
    Kram

    • Karin skriver:

      Omtänksamt och kreativt. Och sedan levde han som sagt i över trettio år till och hans fru hann då före honom. Hade han inte varit storrökare hade han nog klarat sig åtskilliga år till.

Kommentarer inaktiverade.