Nu vänder det!

ljusareLjusare tider väntar. Idag lättade det lite, med blå himmel och ett par minusgrader. Snön frös under natten och skaren håller för både fem- och sjuåringar. Dock inte för mig. Barnen var entusiastiska över sina spårlösa steg. För det vet ju alla att älvor och alver kan gå på snö utan att det blir några spår.

Jag passade på att ta med dem på en is- promenad också, eftersom det ligger ett stadigt istäcke på sjön sedan de kalla veckorna före jul – då, när vattenledningen frös. Vi hittade pimpelhål och bäckutlopp som man måste gå omvägar kring.

Femåringen hittade ett vasstrå som stack upp ur isen. Det såg enligt honom ut som ett sugrör, så han bestämde sig för att dricka upp hela sjön. Mycket gott, tyckte han. Så kom vi fram till målet för vår vandring, stugan vid sjön. De fick vara på bryggan utan flytvästar. ”FÅR vi verkligen det?” En bit ut från bryggan hittade vi det här handavtrycket, eller vad det är. Litet som en barnhand.

ishand

Det ser ut som en liten genomskinlig plasthandske, fastfrusen  i isen, men det var det inte. Bara is, vad jag kunde se. Det blev anledning till många funderingar på hemvägen.

sd

Gårdagens snögubbar solar magen och de är inte beväpnade med ett järnrör, som man skulle kunna tro.

Barnen förklarar att den ena gubben är så rysligt gammal att han måste ha käpp.snölykta3

Snölyktorna taksnöglesnade lite under gårdagens töväder, men det blir bara effektfullare på det sättet. Och snöflingorna fortsätter att hålla ihop, men nu i stela sjok i ställer för de där böjda som det var under tövädret.

Och så visar det sig att kommunen i sin allvisa godhet beslutat köra ut containers till norra kommundelen under årets första vecka, så att vi kan slänga all bråte vi vill bli av med. Det var inte så många som hade upptäckt det. Annars brukar det vara knökfullt i sopcontainrarna redan på morgonen, men idag var jag bland de första när jag kom dit med en fullastad bil i tretiden på eftermiddagen. Vilken underbar syn! Jag blev tvungen att ta en bild. container

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Nu vänder det!

  1. Karin på Pettas skriver:

    Märklig liten hand! Spännande väsen ni har i era knutar och rara barn som dricker upp sjöarna:)
    Ha det fortsatt fint med lagom kyla och vintrighet

  2. Musikanta skriver:

    Så härligt ni har det och vilken tur att snön är kram så man kan skapa så mycket fint av den.
    Hade Camilla Läckberg sett den där avgjutningen i isen hade hon vips totat ihop en historia till en ny bok. Men man får väl hoppas att det hade en mera alldaglig förklaring – någon som skulle rensa en fisk hade slängt av sig plasthandsken i båten och handsken hade flutit omkring fylld av vatten tills det blev is. Eller något sånt.

    Naturligtvis blir även snögubbar gamla – skönt att han fick en käpp innan han försvinner helt.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, visst ser det ut som omslaget till en deckare, den där bilden på handen! Det konstiga är att det inte verkar vara annat än is alltihop. Om det fanns en handske har den liksom lösts upp och förenats med isen.

  3. Skogsgurra skriver:

    Den där handsken… lite som Martinsons spjut.
    Vi vill veta mer. Ut och forska! Mät, fotografera i UV och IR. Såga ut isblocket och lägg i frysen.

    • Karin skriver:

      Och nu snöar det för fullt så att dem mystiska handen göms under ett snötäcke! Kanske får nöja oss med att fantisera kring den. Just som Martinssons spjut:

      På elfte året fick vi se en syn;
      den smalaste, den magraste av syner:
      ett spjut som rörde sig i Universum.
      Det kom från samma håll som vår goldonder
      och böjde inte av men höll sin bana.
      Dess hastighet var större än goldonderns, med följd att spjutet
      snabbt drog bort ifrån oss.

      Men efteråt satt vi i grupper länge
      och talade uppjagat med varandra,
      om spjutet, om dess väg och om dess ursprung.

  4. Eva skriver:

    Läskigt kusligt med den frusna handen! Var det inte Tarje Vesaas som skrev en så skrämmande liten roman om en flicka som blir infrusen i ett isblock i evigheters evighet?
    För övrigt är det ganska mysigt och snöfritt i Stockholm just nu vill jag bara påpeka :)

    • Karin skriver:

      Vi kom fram till –barnbarnen och jag – att det var någon i deras ålder som drattat omkull och satt i handen i isen så att det blev ett märke. Sedan fylldes det vatten i gropen och så frös vattnet till. Men visst ser det lite spöklikt ut. Vesaas roman har jag inte läst, men det låter som något jag läst om. Det är ju en så laddad bild, både suggestiv och otäck.

      OK, snöfritt går bra det också!

  5. Skogsgurra skriver:

    Du borde nog se mera till verkligheten än till det första intrycket.
    Den typiska runda profilen i handskens kant är där. Den kommer inte när man drattar omkull och sätter handen i.
    De luftfyllda fingrarna som höll handsken flytande är där. Inget drattresultat.
    Inga spår av fötter eller drattande i övrigt runt handsken. Enstaka dratt från himeln och upp igen?
    Storleken. Sådana här handskar är små. De expanderar när man drar på dem.

    Kom ihåg att barnen kommer att undra över detta och diskutera det sinsemellan och så småningom kommer att dra slutsatsen att du lurat dem. Alternativt inte lagt tillräcklig möda i tänkandet. Kan du leva med det? Det handlar om framtida generationers förtroende.

    • Karin skriver:

      Finns ingen handske! Det är det som är så mystiskt. Den där handskkragen måste vara en liten pöl som frös till lite efteråt. De luftfyllda fingrarna var kanske gropar som det hann komma lite snöblandat regn i innan allt frös igen. Mycket mystiskt är det, men det ser lite annorlunda och mer handsklikt ut på bild än det gjorde i verkligheten. Och det uppväxande släktet anser att mina teorier är synnerligen sannolika.

Kommentarer inaktiverade.