Det låsta rummets gåta 2

Jo, det var så här att med barnbarnens ankomst uppstod behov av fler rum i huset på landet. En vägg, ett par dörrar och vips finns där två små sovrum. Som behöver tapetseras och fixas till. Så jag tog ett par lediga dagar och satte igång. Eftersom dörrarna skulle målas, ville jag vänta med att sätta i dörrtrycken. Men jag insåg riskerna med att jobba i ett rum utan dörrtrycke, ifall dörren skulle gå igen av misstag. Med inlåsningen i dotterns lägenhet (gårdagens inlägg) i färskt minne såg jag till att jag skulle kunna ta mig ut. En kraftig skruvmejsel fungerar bra som ersättare för dörrhandtaget.

Jag plockade undan i rummet där jag jobbade; det måste man i ett litet rum om man ska tapetsera. Inga möbler. Släta fina väggar, inte en spik eller krok. Skruvade ner en väggfast hylla och bar ut den i rummet intill. Då attackerades jag av en geting och lade ifrån mig hylla och skruvmejsel (jo, DEN mejseln) och försökte jaga ut getingen med hjälp av en tidning. Den flög in lillrummet där jag skulle tapetsera; jag öppnade fönstret och fick ut den. Skönt! Men – ja ni förstår vad som hände när jag öppnade fönstret.

Dörren smällde igen bakom mig. Jag såg mig om. Skruvmejseln låg nu på bordet i rummet utanför och jag befann mig på övervåningen.

Grannarnas bil var borta. Det var långt till marken. Och där nere blommade mammas fina pioner. Att hoppa var uteslutet, men kanske jag kunde fira ner mig försiktigt. Gardinerna hade jag förstås plockat bort, så det enda tyg som fanns i rummet var de kläder jag hade på mig. Jag tog av mig de utslitna träningsbyxor som tjänstgjorde som arbetsklädsel. Band ena benet runt fönstrets mittstolpe och drog i det andra. Det knakade betänkligt både i byxor och fönster. Nej, det skulle inte funka.

Men fönsterhaken då? Den där platta mojängen skulle kanske passa i låset? Det gick lätt att dra loss den (jo just detta fönster väntar på renoveringsinsatser) och även om den var för bred för att passa i låset kunde det kanske fungera, tack vare att den är lite rundad i nosen.

Låset var för trögt och jag klarade inte att vrida om fönsterhaken hela vägen. Men jag kunde i alla fall konstatera att det skulle fungera om jag bara kunde få bättre grepp eller mer kraft i vridmomentet.

Och ser man på. Jag hade ju glömt att skruva bort en lampkrok i taket! Då kunde jag använda den att vrida med. Det hade gått hur bra som helst att öppna dörren om den inte öppnats inåt.

Jag behövde något att dra med. Att klösa med naglarna eller försöka bända med glasögonskalmen i dörrspringan var ingen idé. Märlan som hållit fönsterhaken bara lossnade, när jag försökte trycka fast den i dörren. Jag lade mig på golvet för att tänka. Kanske skulle jag försöka hoppa trots allt? Då fick jag syn på en liten krok under fönsterbrädan. Skruvade fast den i dörren och kunde lirka in pekfingret i kroken och dra, samtidigt som jag vred om fönsterhaken!

Mitt råd är: gå aldrig in i ett rum som saknar dörrtrycken utan matsäck och mobil. Och ta gärna med en verktygsväska, för man vet aldrig.

Här är en bild på pionerna, som slapp bli massakrerade.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Det låsta rummets gåta 2

  1. Karin skriver:

    :), så skönt att du också slapp eventuella blåmärken.
    Antagligen var det inte så roligt när det hela begav sig,
    men i efterhand så brukar man skratta. Härlig historia!
    Man blir väldigt uppfinningsrik när oväntade saker händer, när man
    måste lösa problem

    Karin

    • Karin skriver:

      Visst var det turligt att precis det jag behövde – något att vrida om med och något att dra med – var det enda som fanns i rummet! Det hade varit mer synd om pionerna än om mig om jag hade hoppat, tror jag.

  2. Musikanta skriver:

    Jag skulle aldrig kunnat tänka ut något sådant – men du är tydligen mycket teknisk också! Jag hade nog bara brutit ihop. Hade jag lagt mig på golvet hade jag definitivt inte sett någon användbar skruv. Men nöden är ju uppfinningarnas moder, så man vet ju aldrig…

    • Karin skriver:

      Tja, man tager vad man haver… Och det råkade ju vara tre mycket användbara prylar!

      • Skogsgurra skriver:

        Den så kallade Horndalseffekten. På järnbruket var man mästare i att improvisera fram lösningar när något gick sönder eller behövde fixas. Mest berömt är nog fallet med beskickningsmaskinen när bommen som håller skopan med skrot och tillsatser brast beyond repair.
        Gubbarna gick ut på skrotgården (råvara i martinprocessen) och hittade ett eldrör från en stridsvagn. Lite skärbrännare och svetsning så hade man snabbt en ny bom.
        Den nya bommen var givetvis mycket bättre och vackrare än den gamla som ju bara gick sönder. En del av kaxigheten i Horndal kommer av sånt.
        Jag har nog influerats lite av detta också. Kommer ofta ner på fötterna även i knepiga situationer ute på bruk och kraftverk. Har inte tänkt på bakgrunden till den förmågan tidigare. Men börjar fatta nu.

        • Karin skriver:

          Ja, den där öppenheten för andra lösningar än de på förhand givna har vi nog fått med oss. Och jag tror det fortsätter att gå i arv.

          I ekonomiska termer handlade ”Horndalseffekten”, om jag förstått rätt, om att öka produktiviteten utan extra investeringar. Det var man bra på i Horndal.

          Men en av Horndalseffektens sorgliga effekter blev ju att man lade ner bruket, trots att det var lönsamt. Allt var ju avskrivet redan, eftersom man inte behövt investera något.

          • Skogsgurra skriver:

            Ja. Det är ingen hållbar lösning att enbart lappa och laga. Man måste också se till att investera för att hålla verksamheten igång och driva den framåt – om det är det man vill.

            En alternativ formulering av Horndalseffekten är att driva verksamheten på rost och röta. Där känner jag mig också lite hemtam.

            • Karin skriver:

              Fast jag tycker den där Horndalseffektaspekten som handlar om fiffighet och uppfinningsrikedom är den viktiga. De ekonomiska teorierna till trots.

              • Skogsgurra skriver:

                Jo. Det tycker jag också. Och orsaken till att man ökade produktiviteten utan investeringar var just att investeringarna hölls nere med hjälp av snabba och alternativa lösningar. Med invanda grejer blev man dessutom med tiden bättre att använda dem. Det gav också en långsamt ökande produktivitet.

    • ByFånen skriver:

      Äpplet faller inte så långt från trädet! Din fader var ju en mästare i att se vad saker kunde användas till.
      Jag minns en gammal tvättmaskin som ingen ville ha på en auktion. Din far ropade in den för någon enstaka krona. Han hade sett vridmaskinen, som man pressar vatten ur våta kläder med. Valsarna blev, sedan de försetts med stativ, utmärkta stöd när längre bräder skulle hyvlas. Tvingarna som höll vridmaskinen på plats kunde användas som tvingar som de var.
      Du tycks ha ärvt en god del av den där förmågan.

      • Karin skriver:

        Kan du faktiskt ha lite rätt i! Arv och miljö. Kanske en indirekt Horndalseffekt (som SG skriver om här ovanför) eftersom pappa nog var påverkad av det sättet att tänka. Vi är ju uppväxta med det där. Ingenting är (bara) vad det synes vara och allt ska tas till vara, allt kan användas och allt kan bli något annat än det är.

  3. Cecilia N skriver:

    Han … e … McGyver … ä han från Horndal?

  4. Kicki skriver:

    Det där med att lägga sig på golvet är en bra illustration till hur man kan komma till en lösning om man ser problemet ur ett annat perspektiv.

    • Karin skriver:

      Ja, och vilken tur att det inte fanns någon stol i rummet, för då hade jag väl bara satt mig ner och inte upptäckt den där kroken.

  5. Lotten Bergman skriver:

    Och hade detta skett i en film hade man skakat på huvudet och sagt ”ameeen så overkligt”.

    Själv har jag blivit instängd på en toa i ett studentrum i Lund, där ungsluckan effektivt barrikaderar toadörren eftersom utrymmena är så yttepyttiga. (För att fortsätta på overkliga historier, dårå.)

    • Karin skriver:

      Det var nästan värt det. Så himla glad som jag blev när jag hittade den där lilla kroken!

      Och hur du kom ut har jag några teorier om: 1) någon bakade en sockerkaka och stängde därför ugnsluckan, 2) någon behövde gå på toa och stängde därför ugnsluckan eller 3) någon slog smalbenet i ugnsluckan och stängde den därför.

      • Lotten Bergman skriver:

        Jag tror att en granne kom springande de två stegen från ytterdörren när denne någon hörde ett välbekant ”men JÄVLA ugnsluckehelvete”.

        • Karin skriver:

          Och vem var det då som öppnade ugnsluckan medan du intet ont anande var på toa. Låter som en illasinnad komplott här, som skulle kunna bli en storsäljande deckare.

Kommentarer inaktiverade.