Tänk er följande scen: Redaktörn och jag äter en sömnig frukost, fil och müsli. Ute regnar det. Man är försjunken i egna tankar och vår replikväxling så dags på dagen, innan tidningen kommit, brukar vara sparsam.
– Rör sig dina russin, undrar jag.
– Ja, när jag sväljer dem om inte förr, svarar redaktörn som är en saklig sort.
– Men innan, i skålen. Stopp! Ät inte. Mina kryper. I alla fall ett.
– Nej, det tror jag inte. Russin kan inte krypa, säger redaktörn som är lagd åt det evidensbaserade hållet.
– Kolla här!
Och så håller jag fram min skål där ett av russinen är på rymmen. Russinfärgat, russinformat och med lite müslidamm på ryggen som kamouflage.
– Det där är inte ett russin, fastställer redaktörn.
Han kan ha rätt. Men vad är det då? Jag har återbördat det till naturen där jag förmodar att det hör hemma och hoppas att det inte är någon skadeinsekt av det mer elakartade slaget.
Ditt russin som lever ser ut som en knäpparbagge av något slag, en änger eller dylikt. Svårt att säga…säkert finns det någon som kan. Men bäst är att var och en är på sin plats:)
Karin
Änger av något slag… Det låter inte som om gräsmattan är dess rätta plats. Kanske någon mörk garderob, med mumsiga yllekoftor. Någon päls har jag inte att bjuda på och yllkoftorna vill jag nog ha kvar. Men hur 17 hamnade den i müslin, kan man undra.
Russin kanske inte kan krypa. Men i naturtillståndet kan dom i alla fall dyka. Efter en ökenvandring i Stuttgart hittade vår guide Konrad äntligen den restaurang som han bestämt påstod skulle ligga norr om stan. Den låg liksom mera söderut och vi var bastant törstiga när vi kom dit. Öl, självklart. Och till ölet serverades vindruvor. Inte alldeles lika självklart.
Som vi fumlade med det ovana tilltugget råkade Konrad tappa en druva i sitt ölglas. Den dök ner till botten. Konrad, som är en ordningssam tysk ingenjör, kunde inte acceptera detta utan försökte få kontakt med betjäningen för att få ett verktyg att plocka upp druvan med. Det tog lite tid och under denna tid byggdes ett skinn av små bubblor på druvans yta. Det gjorde att druvan sakta flöt upp mot ytan.
När den kom till ytan tappade den bubblor och sjönk snabbt ner till botten igen. Vi var alldeles fascinerade av detta skådespel och när Fräulein kom med en långskaftad sked dök druvan upp vid ytan och vände. Alldeles förtjust skrek hon: ”Guck! Er schluckt nach Luft!”
Övriga gäster samlades kring vårt bord och när Konrad till slut ville dricka sitt öl fick han inte störa dykarövningen så sattes det fram ett nytt glas åt honom.
Så trivsamt och roligt kan det vara i Stuttgart. Och därav lär man sig att druvor har en viss rörelseförmåga. Åtminstone innan de blir russin.
Vilket trevligt partytrick! Det ska jag lägga på minnet. Om det funkar med kolsyrad läsk kan det till och med bli underhållning på barnkalas!
Det känns mycket rimligare. Fattar fortfarande inte varför vi fick druvor till ölen. Man kan ju ordna tävlingar – vems druva snappar efter luft flest gånger på en minut? Jag tror att ett knep är att ha lite dricka i glaset. Då blir vägen ner och upp kortare. Kanske det gäller att ha extra stor, eller liten, druva? Att värma druvan eller glaset? Eller kyla. Vi kanske har hittat en utmanare till dataspelen?
Jag vet en femåring som med stor förtjusning skulle anta en sådan utmaning! Kanske två, till och med.
Testat med Ramlösa. Funkar fint. Bättre än öl eftersom det inte finns ett hindrande skumlager på ytan. Men det måste vara torra druvor. Oliver var en katastrof, sjönk som stenar.
Bra! Då borde Pommac (finns det?), Champis (?) eller Sockerdricka (??) också funka. Ska testa på femåringarna när tillfälle gives.
Prova med ”luddig ” aprikos. Mer yta för bubblorna att fästa vid.
Tips: mousserande vin har fler (och mindre) bubblor.
AH, lyxigt! Bubbel med dykande aprikoser. Måste testa…
Ett rätt gulligt russin – fast inte i müslin!
Den sortens russin kan nog ta’ sig in överallt.
På den tiden vi köpte müsli, tio kilo åt gången, hände det sig en gång att müslin lyfte som en svärm gräshoppor och flög ur påsarna när vi öppnade dem! Vi fick en ny omgång, och var så barbariska att vi eldade upp både müsli och flygfän.
Margaretha
Låter som något i en skräckfilm – Müslin anfaller! Ett litet krypande russin är illa nog, men en svärm flygande flingor – huga!
En annan sorts russin;
http://www.alltomstockholm.se/scenkultur/article30644.aos
Eller samma sorts? Som originalrussinen, alltså. Kära hjärtanes, har jag hivat ut ett av Johan Hagelbäcks konstverk på gräsmattan!