Vilsesyndrom, lokalsinneshandikapp, dysdirexi

På mitt första lärarvik, på en högstadieskola i Skinnskatteberg, fick jag en fin kompass av eleverna för att jag skulle hitta till lektionerna. Det var ingen jätteskola precis, snarare en liten idyllisk en. Jag tror det var då jag första gången började ana att jag är dysdirektiker, eller lokalsinneshandikappad.

Att jag inte kunde skilja på höger och vänster förklarade jag länge med att jag sommarjobbat som turistguide: ”Här till höger ser ni nu…” säger man och sveper ut med vänsterhanden (eftersom man oftast står bakåtvänd i turistbussen). Men sanningen är nog snarare att riktningarna på något sätt saknar innebörd för mig.

Sedan hittade jag en kvarglömd bok på en lodge i Usambarabergen i Tanzania. Jag ångrar att jag inte stal den, eftersom det är vanskligt att citera ur den utan att kunna ange titel, författare, utgivningsort och allt det där. Man riskerar att inte bli trodd. Boken var skriven av en engelsk missionär som vägledning för nyanlända kolleger. Merparten av boken behandlade ”negern”, vilket var den term författaren valt för befolkningen i Östafrika. En mening kan jag fortfarande utantill, översatt till svenska lyder den:

”Om en neger går på en stig tror han alltid att den plats han kom ifrån ligger rakt bakom honom, hur mycket stigen än svänger.”

Men, tänkte jag, det är ju jag! Det där är ju en väldigt träffsäker skildring av hur det är att inte ha något lokalsinne! Sedan kunde jag under några år i Östafrika konstatera att ingen afrikan slår mig när det gäller dåligt lokalsinne.Skicklig stigfinnare på Shimba hills

Folk tycker ofta att man larvar sig, när man inte hittar. Man ser hur de tänker, lite otåligt: ”Hur svårt kan det vara?!” Folk skojar om att gå vilse på en fotbollsplan, men we are not amused, för hur ska man kunna veta vad som är vilket håll just på en fotbollsplan där allt ser likadant ut.

Under några år hade vi ett garage som var så svårt att hitta ut ur att jag hellre tog bussen än bilen. När barnen var små bodde vi i Gröndal och sonens bästa kompis bodde i Enskede, med Årstafältet emellan. Det borde ju varit rätt smidigt med bil, högst tio minuter. Eftersom jag alltid körde fel lärde sig barnen med tiden att ta med serietidningar och matsäck; det kunde ju bli en rätt lång resa.

En vanlig kompass kan vara ett bra handikapphjälpmedel. I England, sägs det, kan man köpa särskilda kartor för att köra från norr till söder, för alla oss som inte kan tänka upp och ner. Med en GPS (tack kära barn för den gåvan!) kan man leva ett nästan normalt liv. Och tack Lotten, som tog upp ämnet, så att jag fick en puff att komma ut som lokalsinneshandikappad och Översättarhelena för den behändiga termen dysdirexi!

Om det finns andra knep och hjälpmedel är jag förstås tacksam för tips!

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

22 svar på Vilsesyndrom, lokalsinneshandikapp, dysdirexi

  1. Lotten Bergman skriver:

    Jamen visst är det skönt när det finns ett namn på ens fel och brister, som egentligen bara är bevis på att vi som ju är perfekta på alla andra sätt faktiskt är normala.

    /analys-Lotten

    • Karin skriver:

      Absolut normalperfekta, tror jag nog att vi är, även våra brister. Fast ibland undrar jag – baserat på ovetenskapliga studier med bräckligt statistiskt underlag – om språkintresse och dysdirexi kan ha ett samband.

      • Lotten Bergman skriver:

        Självklart! Det är ju svaret på allt! Du och jag — språkintresse och dysrexi! När ses vi för att klappa varandra på ryggen?

        Hurra! Jag har funnit en frände!

        • Karin skriver:

          Dysdirektiker på alla bloggar – förenen eder! Riksförbundet för språkintresserade lokalsinneshandikappade? Dysdirektiska lingvisters international? När blir det årsmöte?

  2. Nya, hittills okända ord, även om begreppen är välkända även för mig. Gillar vilsesyndrom bäst, det låter lite ömsint. Jag har lärt mig att kolla var jag har solen när jag går i skogen, och så ska det vara tvärtom när jag ska hem. Annars går jag, ofta länge tills jag ibland kommer dit jag ska. Och bilkörning blir ofta sight-seeing utan att det var meningen – man får betrakta det som en extra bonus! Tack för att jag åter lärde mig något nytt!

    • Karin skriver:

      Vilsesyndrom verkar vara den vetenskapliga beteckningen på svenska och du har rätt i att det låter rätt gulligt. Och att det kan innebära oväntade upplevelser ibland. Men oftare frustration och stress. TÄNK! säger jag åt min hjärna, men det är tvärstopp. Försöker trösta mig med att det kanske är annat som tar upp utrymmet. Några språk, t.ex.

  3. Cecilia N skriver:

    Dysdextriker är jag, det har jag vetat ungefär alltid. Ska det gå fort att klämma fram rätt av höger och vänster så blir det nästan alldeles garanterat fel. (Dexter är latin för höger.)

    Dysdirektiker har jag inte trott att jag är, men strax före midsommar fick jag infarkt på lokalsinnesfunktionen. Nä, det fick jag nog inte alls, det var väldigt överdrivet att skriva så. Men jag gick bara fel hela tiden i okänd miljö. Självförtroendet fick sig ett rejält avbräck iaf.

    • Karin skriver:

      Det är inte bara självförtroendesänkande, det kan ta hur mycket tid som helst. Jag räknar alltid en god vilsemarginal, men känner samtidigt att livet är lite väl kort för alla missar. Ibland blir det en trevlig avstickare, men långt ifrån alltid. En uppdaterad GPS är ofta lösningen.

  4. Skogsgurra skriver:

    Karin, det är ju jag som har gått bort mig på en fotbollsplan!

    Jag har inte förstått det tidigare. Men inser nu att det måste vara ett släktdrag. Och sådana kan man inte göra mycket åt. Visserligen kartläggs det ju gener på löpande band och det måste ju finnas en för detta problem också. Men jag är rädd – nej det är jag ju inte, jag är glad – att forskarna letar reda på diabetesgener och cancergener och annat innan dom börjar ägna sig åt vår genetiska defekt.

    Jag kan också inse att detta med att hamna fel inte alltid är så tokigt. Undrar om Christoffer Columbus kanske kan vara en anfader?

    • Karin skriver:

      Råsunda? Det var där jag irrade omkring ett bra tag innan jag beslöt att jag måste bli systematisk. Gick UT från plan och noterade noga vad jag såg och då hittade jag till sist rätt.

  5. Skogsgurra skriver:

    Ja. Det var Råsunda. Jag kan inte minnas att du var med när vi var där och gjorde frifältsmätningar.

    Menar du att du gjort exakt samma sak på exakt samma ställe? Då måste generna vara superstarka! Och vår åkomma superfarlig. Hur är det med Kicki? Lika illa?

    • Karin skriver:

      Kicki är nog inte heller någon världsmästare på orientering och sånt, nä, det är hon nog inte.

      Jodå, det var på Råsunda och jag hade kollat på en träningsmatch (Lojsan, tror jag) och skulle gina tvärs över plan till bilen, som jag visste precis var den var. Men så kom jag på att det nog var den andra diagonalen som jag skulle gina – eller den trejde (för dysdirektiker finns det ett oändligt antal diagonaler på en fotbollsplan) och så där höll jag på till jag kom på det smarta med att utsidan av en fotbollsplan nog ändå bara har ungefär fyra ”sidor”, eller längder med en blandning av hus, träd, parkeringsplatser etc. Och då hittade jag till sist bilen. Vid det laget var Lojsan redan hemma för hon liftade för säkerhets skull med föräldrarna till en fotbollskompis. Kanske är det något med Råsundas konstruktion?

      • Emma Frost skriver:

        Jag är inte riktigt lika illa ute, men å andra sidan är jag inte riktigt lika nära besläktad med någon vilsen anfader. Jag har cyklat vilse lite här och där men jag kan faktiskt vänster, oftast i alla fall. Och jag lyckades förklara för Lovisa hur man hittar från Årsunda till stationen i Sanviken trots att det inte är skyltat (rakt fram i ett par mil och sedan höger efter järnvägsspåren). I Uppsala har jag inte haft så stora problem att hitta, där finns ju alltid domkyrkan att orientera sig efter. Tur det eftersom vädersträck inte existerar i Uppsala.

        • Karin skriver:

          Aha! Man har avskaffat väderstrecken i Uppsala. Det var därför det gick sämre än vanligt när jag skulle ta mig genom stan senast.

  6. Skogsgurra skriver:

    Skyll inte på Råsundas konstruktion. Om tusentals pilsnerstinna gnagare hittar så kan det inte vara konstruktionen. Det MÅSTE vara oss det är fel på. Allvarligt fel.

    • Karin skriver:

      Se det som en livsuppgift att utveckla en GPS som kan ta oss ut från Råsunda i rätt riktning och på rätt köl!

  7. Skogsgurra skriver:

    Tack! För mig räcker det med dörren och Flukes inkompetenta gäng just nu.

  8. Eva skriver:

    Folk som besöker mig på ön brukar fråga om väderstreck, jag blir alltid ställd, kan bara inte förstå och inte komma ihåg. Jag brukar glatt peka utåt sjön och säga: Där går solen upp! Men väderstrecken betyder liksom inget för mig vilket de verkar göra för många andra människor.
    När jag ska säga höger eller vänster brukar jag röra fingrarna på den hand jag skriver med, då vet jag att det är höger, känns skönt.

    • Karin skriver:

      Det finns ett knep som jag tar till om någon absolut måste veta väderstrecken. Det kommer från en gammal barnramsa. Lite krångligt och funkar bara mitt på dagen om solen skiner. Dessutom har jag glömt ramsan, utom själva nyckelmeningen: ”om solen värmer nacken”. Då står man alltså med solen i ryggen och har söder rakt bakom sig och Näsan pekar mot Norr. Väster är åt Vänster och Öster åt hÖger. Fast det förutsätter ju att man har koll på höger och vänster…

  9. Kicki skriver:

    Jodå det är lika illa här, en släktkrämpa då kanske. Dessutom några andra dys… också, hur många kan man ha? Det är bara att inse sitt handikapp och låta vänliga människor hjälpa till. Folk brukar bli så nöjda när de får vara duktiga.
    Höger och vänster = stråkhanden och fiolhanden, eller goddaghanden och klockhanden. t ex.

    • Skogsgurra skriver:

      Då är det bekräftat! Alla syskonen lider av dåligt lokalsinne. Vi får skylla på den förmodade anfadern Christoffer Columbus som hamnade i Amerika när han skulle till Indien. Hans ättlingar förirrade sig tydligen så småningom till Valloniet och därifrån blev de hjälpta av de Geer/de Besche till Sverige. Resten är historia.

      Hyttfogden och jag är kända i vissa kretsar för att ha hamnat i Timrå när vi faktiskt var på väg till Ystad. Men bakgrunden till det är inte bara dåligt lokalsinne.

Kommentarer inaktiverade.