Trudy Huskamp Peterson var en av inledningstalarna vid Arkivveckan i Västerås den 14–16 maj 2013, med reflexioner över nationalismen och en plädering för demokratiska rättigheter och arkivens viktiga roll i dessa sammanhang.
Den ökade betoningen av en gemensam nationell historia och kultur vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första del ledde också till en ny syn på rikets handlingar och arkiven. De angick även medborgarna. Nya arkivinstitutioner skapades, vackra byggnader uppfördes – med Riksarkivets pampiga byggnad på Riddarholmen från 1890 som ett representativt exempel.
Ett annat, ett av de mer imponerande, är USA:s nationalarkiv från 1933. Herbert Hoover, USA:s president, sade när han lade grundstenen till National-arkivets byggnad 1933: ”This temple of our history will appropriately be one of the most beautiful buildings in America, an expression of the American soul.”
Makthavarnas intresse för arkiven som förvaltare av en nationell historia innebär givetvis också en risk. Vid krig, revolutioner, statskupper och även regeringsskiften av mindre våldsam natur, kan det uppstå önskemål om att fixa till arkiven, ta bort sådant som besvärar, skapa en ny nationell berättelse eller överbetona en gammal. När ett land gör sig av med en förtryckarregim är det viktigt att man hanterar övergången på ett sätt som så långt möjligt 1. skyddar sanningen, 2. ställer de ansvariga till svars och 3. ger offren upprättelse.
När det gäller regeringssanktionerade kränkningar av mänskliga rättigheter kan inte samhället gömma sig för sig själv, säger Petersen. Man måste ställa den tidigare regimen till svars och få fram sanningen om vad som hände. Man måste ersätta skador och kompensera för lidanden, för att bygga upp samhället igen. Varje sådan diskussion måste börja med att man har trovärdiga data att utgå från. Minnen kan blekna eller förändras, lögner kan få fäste. Dokument och inspelningar är mer beständiga.
Hon kallar sig ”human rights archivist” vilket låter förvillande likt human rights activist, och det har hon inget emot. Hennes budskap kan sammanfattas med den sydafrikanska politikern Alex Borains ord om den försoningsprocess som Sydafrika gick igenom på 1990-talet: ”Det var nödvändigt att vända historiens blad, men först måste vi läsa texten.” Sydafrikanerna behövde läsa texten, få veta vad som hänt, höra vittnesmålen och bekännelserna innan de kunde vända blad och gå vidare. Och då vill det till att det finns människor som kan vittna, eller dokument som man kan använda i sökandet efter sanningen. ”Polisrapporter”, säger Peterson torrt, ”hör till de rikaste källorna, men de måste läsas kritiskt”.
Peterson menar att man i alla samhällen har anledning att se tillbaka, konfrontera missförhållanden, beskriva verkligheten som den var. En nation måste möta sin historia, både det heroiska och det plågsamma, för att kunna gå vidare tillsammans, för att bryta onda cirklar av våld och hämnd som annars kan förlängas i generationer, eller århundraden. Hon beklagar att USA inte haft någon sanningskommission eller mer omfattande intern debatt om den roll som USA har spelat i många internationella konflikter. Undangömda skeenden i ett lands historia tas ofta upp till granskning först när det börjar bli svårt att hitta dokumentationen. Som ett exempel nämner hon ursprungsbefolkningens barn och deras skolgång i Kanada och USA, från mitten på 1800-talet och hundra år framåt. De internatskolor, som barnen i praktiken tvångsrekryterades till, hade som uppgift att ”avindianiserade” dem och göra dem till goda kristna. Dödligheten var hög; övergrepp, förnedring och till och med sterilisering förekom. De källor man idag har att gå tillbaka till är personliga vittnesmål från elever, lärare och andra anställda och en del arkiv, som finns ofta hos de NGO:s som drev skolorna, mestadels missionsförsamlingar.
Ett annat exempel är de över hundra tusen japaner (och amerikaner med japanskt ursprung) som tvångsinternerades i USA under andra världskriget. Där fanns mycket lite dokumenterat. När man väl fattade beslut om kompensation, på 1990-talet, fanns bara oläsliga hålkort med uppgifter om varje individ. Till sist lyckades man dock uppbringa en gammal hålkortsläsare, så att det gick att få fram uppgifterna.
Petersen återkommer till rätten att få veta (för individen) och skyldigheten att minnas (för staten). Och hon betonar arkivariernas viktiga roll i alla dessa skeenden. Det är viktigt att väga in aspekter som mänskliga rättigheter när material bedöms eller gallras: Kan någon behöva åberopa detta i framtiden? Rätten att få veta handlar också om rätten att få veta vad som finns i arkiven, dvs om bra register och förteckningar och till syvende och sist om kunniga arkivarier.
Hennes anförande handlade i mångt och mycket om arkivariernas roll som demokratins väktare, de mänskliga rättigheternas skyddsvärn och en motståndsrörelse mot historieförfalskning.
/Karin Englund 20 maj 2013
Trudy Huskamp Peterson har varit riksarkivarie i USA, arkivarie för FN:s High Commissioner for Refugees. Hon har arbetat med sanningskommissionen i Sydafrika, med dokumentation av brott mot mänskligheten i Guatemala, med arkivfrågor i Ryssland efter Sovjetunionens fall, med mänskliga rättigheter i Filippinerna och med Marshallöarnas skadeståndskrav efter de kärnvapenprov som utfördes på öarna av USA.
