Häromdagen var det konfirmation för ett av barnbarnen i den fina Markuskyrkan i Björkhagen. Jag startade på morgonen från ”landet” och kunde passa på att ta med mig blommor till konfirmanden både från våra farföräldrars stuga och våra föräldrars.
För ungefär 100 år sedan, eller kanske mer, hämtade min farmor den här rosen hos min farmorsmor i Björknäs.
För ungefär sjuttiofem år sedan började min farbror Erland anlägga en stor perennrabatt i stället för att odla potatis över hela tomten.
En av blommorna som fortfarande prunkar av bara farten är den här stjärnflockan.
För precis femtio år sedan flyttade min mamma de här pionerna från mitt barndomshem, till det hus som mina föräldrar flyttade in i då och där står de fortfarande och verkar trivas bra. Lite nedslagna av gårdagens regn, men annars i fin form.
Och för tjugofem år sedan planterade Redaktör’n den här vita rosen vid den lilla paviljongen bredvid föräldrarnas hus.
Den är ganska vildvuxen av sig, men jag har inte riktigt hjärta att ge mig på och tukta hans ros. Den får hållas.
Jag plockade en av varje av dessa ”historiska” blommor till konfirmanden, plus allt annat jag kunde hitta som passade. Jag tog både ängsklocka och blåklocka, eftersom det råder olika meningar om vilken som är Dalarnas landskapsblomma. Prästkragar förstås, eftersom det var en konfirmationsbukett. Några kvistar från paradisbusken passade också in i temat för dagen.
Här ska buketten få åka bil till tåget. Min farmorsmors ros skymtar i mitten, övriga huvudpersoner hamnade på baksidan i hastigheten när jag passade på att ta en bild innan buketten fick på säkerhetsbältet. Konfirmanden uppskattade uppvaktningen från tidigare generationer.
Man ska akta sig för att flytta pioner till annan växtplats. Det tycker dom inte om och det tar tid för dom att hämta sig. Min barndoms pionbekanta hade, redan då jag föddes 1940 växt på samma plats i minst femtio år och de blev där fortsatt även sedan vi dragit in i gammpörtet och de står väl fortfarande på samma plats eftersom jag kraftfullt påpekade för den unga familj som köpte huset att de skulle ge fullständigt fasen i att flytta plantorna.
Den där stjärnflockan ger mig lust att försöka komponera ett broderimönsster att använda på en kudde.
Mamma hade ju bra tumme med olika slags växtlighet, så pionerna som hon flyttade från Ängsbacken till Tvåbo 1975 fann sig tillrätta och blommar fortfarande för fullt. De röda pionbuskarna till midsommar och de rosa håller på som bäst just nu. Visst är stjärnflockan en alldeles ovanligt förtjusande blomma. Ett slags essens av vad det är att vara blomma. Och det skulle ju kunna bli ett väldigt fint broderi!
Undrar vad som hände för tio år sen? Och i dag? Och vad händer där om tio år?
Det måste jag ju fundera lite på. Och konsultera min bilddatabank. OM det var så att jag planterade något för tio år sedan tog jag säkert en bild på vad det nu kan vara. Årets tillskott är två paradisbuskar till.
Lugnande besked. Den där trädgården är sannerligen i ständig utveckling.
Det finns ett steciellt sorts regn som jag kallar pionregn för varje sommar när pionerna blommar så kommer en störtskur. I år var det en skur som varade i ett och ett halvt dygn och gav över 40 mm. Visst blev pionerna nerslagna.
Pionregn! Så är det ju. De står där stolta och rakryggade trots sina tunga huvuden och så kommer det där regnet som får dem att böja på nacken.
För övrigt måste jag skaffa en regnmätare.