Kvinnfolkssmide av Johan-Olov

Ur novellsamlingen Milrök

Många av Johan-Olovs noveller beskriver kvinnor som tar hand om svåra situationer. I det här utdraget ur novellen Kvinnfolkssmide tar smedhustrurna helt enkelt över sina mäns jobb på annandag pingst, eftersom de bedömer att smederna inte är tillräckligt nyktra för att klara av en så farlig hantering. Men först måste de se till att de somnar.

Det var två härdar. Stålberg och Tångfelt var kamrater vid den ena härden, och Berg och Åhs vid den andra. Visserligen morrade dom allihop, men till sist kom dom överens om att det nog inte var annat att göra. Och klockan elva var Berg både halvfull och omklädd och färdig att gå ned och sätta fyr så fort klockan slagit tolv och högmässan var slut. Men då Tångfelt kom in för att byta kläder även han, så sa Elin:

– Ät lite först och ta dej en sup, du hinner nog ändå.

Och det tyckte Tångfelt lät så välsignat, så han både åt och drack och på mindre än en halv timme så hade Elin fått ikull honom i soffan, där han somnade och sov som en stock.

Det var då som Elin gick in till Stålbergs Maria och sa:

– Jag kan då rakt inte med berått mod låta karl’n gå ned i smedjan. Dom kan ju i fyllan och villan slå av sej både armar och ben. Jag fyllde honom ordentligt så nu sover han till i morron bitti.

– Ja, men hur ska det gå med arbetet. Jag såg att Berg gick ner i smedjan alldeles nyss, sa Stålbergs Maria.

– Blir det ingen annan råd så får vi göra skiftet, du och jag. Du är ju gammal och van vid hammaren, och jag förstår mej allt på härden ifall det kniper, sa Tångfelts Elin.

– Det blir väl ingen annan råd, så jag får väl ge min ett par sängfösare jag med då, sa Stålbergs Maria.

Och så blev det. Klockan tolv kom Tångfelts Elin bärande med minsta jäntan i en fårskinnsfäll och Stål­bergs Maria bärande lillvaggan med den minsta ner i smedjan, där Elin bredde ut fällen bredvid kolbåset och band fast jäntan vid stol­pen, och Maria gav sin unge bröstet och ställde vaggan bredvid, varefter de satte eld i härden, drog på blästern och la in tack­järn.

Berg hade också gjort eld i sin härd, och Åhs kom också ned, men båda stirrade häpna på sina nya arbets­kamrater. Till sist fick dock Åhs mål i mun, så han gick fram till Elin där hon stod vid härden Och sa:

– Var i herrans namn har du gjort av Tångfelt?

– Han är full, sa Elin.

– Än Stålberg då, frågade Åhs vänd mot Maria.

– Han är full, sa Maria.

– Det var det värsta jag sett, och ungarna har ni också med er, sa Åhs.

– Ja, var skulle vi ha gjort av dem då? Har du ingenting annat att göra kan du få se efter dom ett tag, sa Elin. Men då gick Åhs.

Nåja, Elin hon gjorde smältan och Maria slog ihop den under hammaren, men så skulle styckena vällas och räckas ut, för det var som smederna sa, på Fransk-kommite-smidet – France-Comté. Dom hade en bes­täll­­ning på en och en halv tums fyr­kant och det var en svår dimension under de gamla hamrarna. Men Stål­bergs Maria, hon hade smitt fyrkant förr hon.

Patron som varit i kyrkan och stannat kvar hos kyrkoherden en stund, fick höra hamrarna när han var en fjärdingsväg från bruket, så han lät kusken köra förbi smedjan där han hoppade ur. Men han tvär­stannade mitt på smedgolvet och stirrade på Tångfelts Elins unge, som kröp omkring på skinnfällen, fast­bunden ett bastant rep. Han såg sig om och fick då syn på vaggan där ungen skrek som besatt. Han såg mot härdarna, och där Åhs vid den ena, men vid den andra en smed som han inte sett förut och med en stor hårknut i nacken. Han vände sig emot hamrarna. Vid den ena stod Björk, men vid den andra – han trodde knappt sina ögon, när han såg att det var Stålbergs hustru. Så fort hon fått stången färdig sprang han fram, tog henne i armen och sa:

– Det är noga med fyrkanten. Du förstör väl inte järnet. Var är Stålberg? Varför är du här nere? Vad vill det här säja?

– Ta en sak i taget patron. Hellre än låta karlarna gå hit i fyllan och villan och fördärva sej så gör Elin och jag det här skiftet. Fyrkant har jag smitt innan jag såg patron, sa Maria.

– Kan dom inte hålla sej nyktra, så ska jag ta i håll dom, sa patron.

– Brännvinet har dom tagit ut på bruksmagasinet, så det får patron ansvara för själv. Helgen är i vanliga fall deras, men den här har patron tagit ifrån dom och dom kanske räkna fel på klockan när dom tog sista skvätten, sa Maria.

Men då blev patron ändå argare, för han fick se att både Berg och Åhs och Tångfelts Elin stod och skrat­tade, så han slog ut med käppen och röt:

– Det blir ju skandal om man får reda på att kär­rin­g­arna på Skogfors sköter smidet på annandag pingst. Ni får slå igen härden. Men då tog Stålbergs Maria tag i patrons arm och sa:

– Hör nu patron! Patron ska vara glad över att han har kärringar på Skogfors, som är lika goda som karlarna. Det som är gjort, är gjort. Smidet sköter vi tills gubbarna blir nyktra. Stängerna kommer att hålla måt­tet, det sköter jag om. Men nu har Tångfelts Elin väll på det andra stycket så nu kan jag inte prata längre. Har inte patron bråttom, så se efter ungarna, medan jag smider ut ämnet.

Patron visste inte vad han skulle säja eller göra. Han såg på Maria, som skötte sej vid hammaren som en riktig mästersmed. Han såg på Elin som höll på att bryta upp tackjärnet till den nya smältan. Han såg på den lilla på skinnfällen och på den ännu mindre i vaggan och så gick han.

 

Resterna av smedjan där Johan-Olov Johansson arbetade

En kommentar till Kvinnfolkssmide av Johan-Olov

  1. Pingback: Lördagstema: Spår | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.