Årets granbetraktelse

Barndomsgranarna var spretiga saker, ofta huggna i närområdet eller i någon kraftledningsgata. Ändå framstod de som överdådigt vackra när de väl fått på sig glitter och diverse färggranna dekorationer, som flagggirlanger, blanka kulor, kristyrkransar, julgranshjärtan i glanspapper och julgranskarameller i silkespapper.

Julen är ju inget för sparsmakade esteter; de som fått för sig att det ska vara smakfulla julgransprydnader har nog missförstått konceptet. More is more och för mycket kan det inte bli.

Här har vi en barndomsgran i halvklätt skick. Såvitt jag kan se har det inte kommit upp några kristyrkransar ännu. Dem brukade min bror och jag gnaga på, lite försiktigt på baksidan, godissugna som vi var. Sen snurrade förstås baksidan fram och mamma fällde någon road kommentar om att det verkade som om det varit möss i farten. Och ljusen! Små stearinljus som fästes med en kraftig klämma på de stadigare grenarna.

Där fattas fortfarande också alla fina pastellfärgade små plywood-änglar med finurlig uppsyn, som pappa sågade ut med bandsågen och mamma målade.

Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.

Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.

Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.

Väl hemma i Sverige igen det till en början vanliga granar från kraftledningsgator och när barnen var små knöt jag fast granen i taket, för att den inte skulle välta. Med tiden blev jag dock lite trött på granar av nollreferenskvalitet och började snegla på plastgranar. Till sist slog jag till och köpte en på Åhléns. Jag måste ta taxi hem med åbäket, men taxichauffören var från Grangärde och det var snudd på att han vägrade köra mig. ”Ska du verkligen ha hem den DÄR?!” Jo det skulle jag. Den granen har fört ett omväxlande liv, ibland i källaren, ibland tagen till nåder och några år på rymmen, men nyss återfunnen på bodvinden.

I övrigt består julpysslet i år av att återanvända kasserade akvareller. De akvareller som är målade på 300 grams papper, eller tunnare, kan med fördel användas till julhjärtan. Som till exempel det här.

Trevlig fjärde advent!

Det här inlägget postades i akvarell, Jul och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Årets granbetraktelse

  1. Staffan skriver:

    Underbar bild. Ser du hur bra dåtidens kameror var? Fabulösa kontraster, en vidsträckt gråskala, inget helt vitt, inget helt svart. Vet du kameran? Rolleiflex, Rolleicord?

    • Karin skriver:

      Ja, och de gamla negativen tål verkligen att dras upp en hel del.

      Jag vill minnas att det var en Rolliecord (eller var det Rolleiflex?) som jag sedan fick överta och den hängde med länge. Det var till exempel den enda kamera som jag hade med mig i Östafrika och fångade lejon och elefanter med den. Att jobba med spegelreflexkamera i de lägena är ju inte idealiskt, men hyfsade bilder blev det ändå.

  2. Brorsdottern skriver:

    Vi har alltid haft julgranarna mer eller mindre tjudrade, i taket, gardinstänger osv. Det har alltid funnits mer eller mindre galna katter i huset och en envis matte som SKA ha gran om jag är hemma.

    Den galnaste är nog vår hankatt som vi har i huset nu, han som jag skrev om förra julen som ”hjälpte” mig klä granen. Vi har alltid kulor i plast så kissarna inte ska göra sig illa och de studsar på ett väldigt inspirerande sätt så litegrann får jag skylla mig själv. Det inbjuder till bus.

    Jättefin bild!

    • Karin skriver:

      Det var nog vår katt Alexander som bidrog till att jag växlade över till plastgranen. Visserligen tyckte han också att det var kul med allt dinglade i granen, men de riktiga granarna var klart mer intressanta.

      • Brorsdottern skriver:

        Ja de riktiga granarna luktar troligen mer spännande, sen kanske det sitter några Piff och Puff vid stammen som bara djuren ser…

      • Karin skriver:

        Djurlivet i de naturliga granarna är tydligen rikt och varierat, enligt en undersökning som jag läste om för några år sedan. Sånt upptäcker ju katter direkt!

  3. Margaretha skriver:

    Granar SKA vara glesa, med kraftiga grenar, så att de orkar bära upp mina gammaldags ljushållare (gjorda av kraftig ståltråd), som måste ha ett riktigt äpple som kontravikt. Fast nu är det många år sedan jag högg en gran — trots att jag häromdagen såg en alldeles lagom stor, det vill säga liten, gran, som kommer att vara för stor nästa år.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Jamen sådana ljushållare har jag ju någonstans. Eller har haft? Fina är de i alla fall och det kanske kan vara värt en djupdykning i garderober och vrår.

  4. Margarethas skriver:

    Hoppas det är Ok att jag snott din hjärtliga bild, som jag tänkte skickat till en amerikansk väninna, som målar akvarell.
    Fick nämligen ett mejl från henne med en bild på slikt hjärta (gjort i Sverige) i näver, som en dotter ska få i julklapp.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja, självklart är det helt OK att sno bilder för sådana ändamål. Jag har till och med lyckats få bilderna klickbara igen, efter en period då de var liksom fastklistrade i inläggen och inte gick att rubba.

      Det är väldigt tacksamt det där med akvarellhjärtan – en smula knöligt att fläta dem, men det går. Jag lyckades göra ett mindre hjärta idag, lite större än min handflata. Om man inte har kasserade akvareller att tillgå är det ju bara att ta de sämsta (=tunnaste) akvarellpapper man har och måla lite olika shatteringar i färger som man gillar.

  5. Kicki Englund Frost skriver:

    Så småningom var var det mamma och jag som tog gran har jag för mig. Ett år var det ganska mycket snö, mamma hade husets enda par skidor och jag pulsade efter. När vi väl fått tag i en gran nedanför kullen och tuffade uppåt mot huset så föll mamma framåt och det var ju inte så bra eftersom hon hade granen framför sig. Mycket snö som sagt och skidor på fötterna och framstupa över en gran. Vi skrattade hejdlöst och länge och tog oss väl upp och hem till slut. Hur granen såg ut efter den behandlingen minns jag inte men jag minns att ingen gran passerade huset utan att brorsan kommenterade den. Saknar brorsan.

    • Karin skriver:

      Så måste det förstås vara, att grantraditionen fortsatte även efter det att brorsan och jag givit oss ut i vida världen. Typisk mamma-scen! Hon var bra på att ta komplicerade situationer med en klackspark.

      Ja, brorsan är verkligen saknad. Och hans grankommentarer bland mycket annat.

  6. margareta börjesson skriver:

    Önskar dig en god helg, Karin och ett gott nytt år! fin återanvändning.

  7. Fin barndomsbild och barndomsminnen.
    Pappa brukade gå till en bonde utanför samhället och köpa gran. Den kostade en halvpanna, sa han. Förstod inte vilken valuta det var då .
    Har aldrig varit med om att ha levande ljus i granen.
    I UK har man mer som i USA, de har nog tagit efter varandra en del.
    Fint hjärta.

    • Karin skriver:

      Vi fortsatte med levande ljus i granen till och med när mina barn var små. Måste ha varit de sista entusiasterna på området!

      En halvpanna är en intressant valuta som ju går att använda som jämförelse över tid. Undrar om granvärdet gått upp eller ner i förhållande till din barndom, räknat i halvpanna/pannor.

  8. Paula skriver:

    De där änglastjärngossarna ska du vara rädd om, så fina! Spretig var granen även i mitt barndomshem, men jag minns mest tomteblossen vi tände i den istället för ljus. Det var trångt om saligheten i vår lilla tvåa och min far var brandman…
    Att en chaufför från Grangärde vägrar köra en fuskgran har jag full förståelse för…
    Kanske dags att önska Eder en Fröjdefull Jul både herre och fru (inte säker på texten)
    Men God Jul hursom!

    • Karin skriver:

      Visst är dom gulliga, änglastjärngossarna! Och speciellt kul är det att jag faktiskt minns när mina föräldrar gjorde dem, när jag var mycket liten. Det var något med stämningen – jag tror helt enkelt att dom hade roligt när dom höll på med detta lilla projekt.

      God jul tillbaks!

  9. hyttfogden skriver:

    Konrad katt borde bli snöpt, tyckte både din bror och jag men det dröjde och SG blev allt tveksammare. Jag vet inte om han satte sig själv i Konrads situation och föreställde sig hur det skulle kunna vara att bli som han sa” decimerad till ett neutrum.”
    Men så kom julen och en gran vackert klädd och intressant för både Konrad och Lisa. Hon klättrade men Konrad skickade en rejäl stråle rakt in blad allt pynt.
    Detta avgjorde saken. Så snart vardagen infann sig i januari fick veterinär Andersson ta hand om Konrad.
    God Jul och allt det där.hh

    • Karin skriver:

      Minns Konrad. Det var en trevlig en. Liksom Loppe och Lisa. Men lite osmart av Konrad att använda granen som toalett, kan man tycka.

      Jag var också tveksam till kastrering av vår Alexander. Men det gick över i mars när han betedde sig precis som man föreställer sig att marskatter gör. Och eftersom han var delvis siames vad det med en ganska kraftfull och mänsklig röst som han klagade sig igenom nätterna. Lyckligtvis hittade vi en veterinär som kunde ta sig an honom omgående.

      Fridfulla helger!

Kommentarer är stängda.