Jag visade ett gammalt Lucia-foto för barnbarnen, pojke 6 och flicka 9 år gamla. Det är taget i IOGT-lokalen i min hemort, troligen sent 50-tal. Här provgår vi innan publiken släpps in för kaffe och Luciasång. När IOGT-gänget var avklarat blev det en ny omgång i en välbesökt kyrka. Kortet är ganska suddigt och vem som är vem går jag inte in på. Barnbarnen var i full fart med att förbereda sig för olika Lucia-relaterade evenemang och tittade på fotot med kännarblick.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Andra frågan: ”Varför är ni så få?” Jag berättade att det bara var så, några stycken utsågs att gå i Luciatåget. Återigen utbrast de: Vad ORÄTTVIST!”
Nioåringen, som har sinne för detaljer, undrade varför några hade kortärmade Lucialinnen. Och då mindes jag! Det var både enklare och billigare att drapera ett lakan med säkerhetsnålar och kanske lite tråcklande, än att sy eller köpa ett lucialinne. Men att få till ärmar på en sådan kreation är svårt, för att inte säga omöjligt. Barnbarnen blev storögda igen: ”VA! LAKAN!?”
Om man skulle råka ha engelsktalande Luciafirare i sin närhet kan man underlätta för dem att sjunga med i Luciasången (den traditionella versionen med ”gård och stuva”), med hjälp av den här fonetiska vägledningen.
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Trevlig Luciakväll!
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
