De Trångbodda av Johan-Olov Johansson

DE TRÅNGBODDA

Trångboddhet och bostadsbrist är ett ständigt återkommande samhällsont. Skillnaden i tid är endast den, att man numer söker råda hjälp för det onda, under det att man tidigare av nästan naturliga skäl sökte tränga ihop sej i minsta möjliga utrymme. Jag minns stora bondgårdar, där man på tunet hade en ett par våningar hög mangårdsbyggnad stående. Möblerad till och med, men i övrigt tom. Familjen och tjänstefolket kunde bo i en tillbyggnad till ladugården eller i en liten stuga där i närheten. Och orsaken? På sommaren var det luftigt och bra. På vintern varmare och allmän samling kring ljuset från den öppna spiseln. Det var mindre åtgång på bränsle. Det var närmare till ladugården. Man hade gemensamt spisljus. För kvinnorna betydde det mindre arbete och det var varmare i det gemensamma sovrummet, fast luften var mera skämd än frisk.

På järnbruket, där jag växte upp, var det enahanda. Patron hade en herrgård med tolv rum och en köksbyggnad på sex rum. De förnämsta av smederna hade rum och kök. Köket stort och kammaren av minsta möjliga mått. Alla övriga arbetare hade ett enda rum. Ungkarlarna, eller smeddrängarna, bodde på labbyt, sex a sju i varje rum.

Den byggnad från vilken jag har mitt första minne hette Tvåbo. Varför vet jag inte, ty den var byggd för fyra familjer, två i nedre och två i övre våningen. Rummen, enkelrum, var stora och rymliga, men så utgjorde ett sådant rum också både kök, sovrum, vardags- och som man sa, finrum. Det mest framträdande i rummet var spiseln, en öppen sådan i vilken man reste de långa vedklabbarna, som både värmde och lyste opp rummet, så länge det brann. Men så fort som elden slocknade blev det både kallt och framför allt mörkt. Men den stora glödhögen värmde länge och den skulle framför allt vara så stor att i dess botten ännu fanns glöd kvar till morgonens tändning. Annars fick man ta fram eldlånaren och gå över till grannarna och låna eld, det vill säga glödande kol.

Det fanns som sagt fyra enkelrum. På nedre botten till vänster bodde far och mor och vi barn, två pojkar. På högra sidan om förstugan bodde en smed. Han var änkling och gamla farmor skötte hushållet, som med barnen bestod av sju personer, av vilka husfadern och två pojkar hade skiftarbete och skulle sova vissa tider på dagen. På övre våningen som hade en stor och rymlig vind bodde ovanför oss en maskinist med två vuxna döttrar och i rummet i andra ändan en järnbärare med en dotter i skolåldern. Familjen hade i övrigt fyra barn döda.

Men det fanns ett rum till i nedre våningen. Mellan de båda sidorummen fanns ett så kallat mellanrum, ursprungligen avsett till bagarstuga, men som i min barndom beboddes aven skomakare med hustru och fem barn.

Från denna tid minns jag särskilt en dag. En av grannarna hade storbak och vi ungar smög oss emellanåt in för att ur baktrågen grabba till oss en klick deg, vilket vi tyckte var mycket gott. Till höger om dörren var den stora öppna spiseln med bakugn ovanför och i den brann en väldig brasa. Rätt fram var ett fönster och framför detta bakbordet. Framför ett fönster till vänster och alldeles intill bakbordet hade, som vi sa, »farbror Björk» sin skomakarbänk och sin läderbalja. Bredvid i hörnet en byrå och bredvid denna längs gavelväggen en säng med rödrandiga sparlakan. Den brukade merendels om dagarna användas till sängplats åt den yngste som där sov sin middag, men den dag det här gällde var sparlakanen fördragna och där satt en främmande kvinna, som vi förut ibland sett och som en av pojkarna talade om: Hon hade för någon vecka sedan kommit till hans mamma med en liten flicka, som sedan blev hans syster. Han kallade henne för »moster med korgen», och hon hade satt på en trebent järngryta i spiseln med vatten så att det eldades både i spiseln och i bakugnen och hon stack undan för undan in ett nytt vedträ under grytan så att värmen i rummet var mycket stor. Farbror Björk höll på och halvsulade ett par skor, men han verkade trött och svetten rann från ansiktet på honom. Vi barn tyckte också för vår del att det var någonting konstigt över det hela. Alla var så tysta. Man grälade icke på oss som vanligt och kallade oss rackarungar utan i stället så makades vi än hit och än dit. Till sist hördes från sparlakanssängen ett jämmerskri. Farbror Björk lade skon åt sidan och gick bakom sparlakanen. Den främmande »mostern med korgen» sträckte ut armarna och schasade iväg oss mot dörren, öppnade denna och ropade:

– Ut ungar, se efter dom små.

Vi ramlade iväg nedför trappan och ut på gården. Lyckligtvis var det på eftersommaren och ganska varmt så att flera av Björks småttingar ehuru halvnakna icke behövde frysa, men en treårig flicka grät och ville ha reda på varför hennes mamma skrek. Vi försökte trösta henne med att så brukade mammorna göra när »moster med korgen» kom. Men hon lät sej inte övertyga utan kröp opp på bron och lyckades få opp dörren, från vilken ännu värre rop och skrik hördes. En av grannkvinnorna kom dock och tog den lilla gråterskan med sej in. Men ute bland oss blev det en mycket allvarlig diskussion, om barn och hur »moster med korgen» fick fatt på dom. Många förklaringar lämnades, men som svårförstått stod kvar dels varför mammorna skrek så rysligt och varför »moster med korgen» delade ut småbarnen så orättvist. Varför en del skulle ha så många att dom gott kunde ge bort, under det att andra inte hade några alls.

Men vi glömde snart den stora frågan för andra spörsmål. Det var bara Björks Eric, som gång efter annan sökte sej fram till dörren för att höra efter hur det var med hans mamma, men som varje gång blev utföst och kom tillbaka med den gråtfyllda förklaringen: Nej mamma skriker än. Detta gav till uppslag en ny och allvarlig överläggning om varför deras mammor skrek, när »moster med korgen» kom.

– När vi fick Lisa, då skrek mamma så Lönnbergs knackade i väggen, sa en

– När vi fick Axel, så skrek min mamma inte mer än en enda gång, sa en av pojkarna, och bröstade sej över vilken mamma han hade. Så gick samtalet. Emellanåt avbrutet av annat, men åter ständigt påmint om det som försiggick inne hos Björks, ty vi hade hamnat på baksidan av gården där ett fönster stod öppet och skriken och pratet mellan kvinnorna hördes tydligare.

Till slut blev vi emellertid upptäckta och även bortkörda därifrån. Vi tog det hela mera från den intressanta sidan. Det var bara Björks Eric som under hjärtskärande gråt ropade att dom icke fick göra hans mamma något illa. Han skulle slå både armar och ben av alla mostrarna, när han blev stor.

Vår väntan blev lång. Först fram emot kvällssidan fick Eric komma in och vi andra följde efter. Då var också stugan full med folk. Eric var den första hos sin mor, som han utfrågade om vem som varit elak mot henne men hon tröstade honom och visade honom en syster som han fått. Men Eric brydde sej inte mycket om systern. Den kunde »moster med korgen» gärna få ta tillbaka, då han hade en syster förut.

Men stugan var full med folk och flera kom det. En del av dem hade mat med sej. Vi visste att det var, som man sade, barnsölsmat. En av pojkarna trodde att dom skulle muta moster Björk sen »moster med korgen» slagit henne. Vid bakbordet var bakningen i full fart och i ugnen gräddades det. Farbror Björk hade fått en tallrik sviskonsoppa som han sittande vid skomakarbänken slafsade i sej och när tallriken var tömd fick han påfyllning. Farbror Björk såg nöjd ut och sa:

– Det är väl bäst att ta för sej när det finns för det dröjer väl ett år minst innan det blir något nytt kalas .

– Och det ska du säja. Ni skulle allt vara med åtminstone varannan gång ni med, karlar, så kanske ni blev lite försiktigare, sa en av kvinnorna.

Men så trampade farbror Björk på ett av barnen, som gav till ett illvrål, och han ropade:

– Men va i herrans namn har alla ungar kommit ifrån? och så kördes vi på nytt ut i klunga. Men när Eric skulle köras ut högg han tag i modem och skrek ut sitt hat mot allt vad kvinnor hette och när så modem tog hans parti, så fick han stanna inne.

Men vi trivdes inne i värmen och brödlukten och även annan lukt, i bråket och trängseln och om en stund hade vi stuckit in igen. Och så tog »moster med korgen» och visade Björks barn vilken stor och präktig syster de fått. Men hon kände icke till vilka som hörde till hushållet eller inte, så det blev allmän samling vid sängen tills en av grannpojkarna ärligt och uppriktigt sa:

– Va hon ä ful.

Men klockan närmade sej sex och mor kom in för att fråga efter sina pojkbytingar. Sedan hon fått se och lyfta på den lilla kördes vi ut och in och samtidigt kom en kvinna från granngården och hämtade sina tre. Hur länge på kvällen som bakningen pågick vet jag ej, men sen det länge varit mörkt vaknade jag vid att någon tappade ett fång ved i förstugan, ty dagen efter skulle en annan baka och då gällde det att kvällen före både bära in ved och, som man sa, »göra i deg.»

De trångbodda ur Milrök, 1951, sidan 53 – 57.

En kommentar till De Trångbodda av Johan-Olov Johansson

  1. Pingback: Förlåt | Karin Englund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *