I mina hemtrakter i södra Dalarna brukar vi använda ett begrepp för den där sömnlösheten som beror på att man ska göra något i ottan nästa morgon. Man ska kanske med ett tidigt tåg, eller plan, eller på ett viktigt möte som man inte bör missa. Då sover man inte natten innan, för man ”ligger på åga”.
När jag kollar ser jag att ordet finns med i Svenska akademiens ordbok och förklaras så här: ”Ligga sömnlös av rädsla för att inte vakna i rätt tid.” Precis så är det!
Sedan jag slutat jobba har begreppet ”tidigt” förskjutits kraftigt och jag bokar helst inte in tågresor före klockan tio på morgonen. Eller bilresor, om det är jag som ska köra. Jag vill ju vara utsövd.
Men det händer ibland att logistiken kräver att jag kör tidigt på morgonen och då finns det bara en lösning: sömntablett kvällen innan.
Om jag halverar minidosen av en insomningstablett funkar det hur bra som helst. ”Åga”-känslan slås ut, jag sover som en stock i nio timmar, vaknar pigg och fräsch som en nyponros och kan köra många mil utan att bli det minsta trött.
Men då gäller det att välja sina ord när man talar med läkaren som skriver ut sömntabletterna. Jag klantade mig häromsistens när jag träffade en ny läkare och påpekade att mina sömntabletter höll på att ta slut. Hon såg bekymrad ut och undrade hur pass beroende jag var av dem.
”Inte alls beroende”, sa jag. Jag har ju som bekant sömn som hobby. ”Jag tar dem bara när jag ska köra bil”. Då såg min läkare riktigt orolig ut. Men vi redde ut det hela och hon kollade upp hur min konsumtion sett ut de senaste åren och konstaterade att ungefär en tablett i månaden inte kan klassas som riskbeteende.
Jag har verkligen försökt andra alternativ. Jag har skaffat både digitala och analoga väckarklockor, samt beställt telefonväckning, för att sluta oroa mig för att jag ska försova mig. Det hjälper inte. Hjärnan kopplar på ”ågan”, kopplar bort sovfunktionerna och jag ligger klarvaken tills det är dags att gå upp. Och då känner jag förstås hur trött jag är.
Jag har pratat med en KBT-psykolog, specialist på sömnstörning, som konstaterade att mitt fall är svårbehandlat. Sömnsvårigheter i allmänhet brukar gå bra att behandla. Men mitt sömnproblem är en sällangrej som kan vara en svår nöt att knäcka. Till sist fick jag rådet att fortsätta med sömntabletterna, eftersom det faktiskt funkar.
Så då gör jag väl det då. Men bara när jag ska köra bil!