Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. EU:s avfallsdirektiv, som innebär en hel del nya bestämmelser från 1 januari i år, har tolkats på strängast möjliga sätt av Naturvårdsverket. Många av reglerna är förvisso bra och skärper olika industriers och storskaliga verksamheters ansvar för sitt avfall. Men i Naturvårdsverkets version av direktivet ska allt trädgårdsavfall levereras till den kommunala återvinningsstationen. Det är alltså förbjudet att bränna ris i den egna trädgården. Och löv. Vem bränner löv, undrar jag. Svårt att elda upp, men utmärkt kompostmaterial.
Visst händer det att det eldas på ett miljöovänligt sätt. Som senast när jag kom till stugan och trodde att det var skogsbrand. En vägg av tjock rök dolde skogspartiet vid grannen. 
Jag funderade på att ringa brandkåren, men kollade för säkerhets skull och det visade sig vara grannen som eldade. När vinden vände och landade på min tomt var jag tvungen att ge mig av därifrån, för den kraftiga röken gjorde det omöjligt att andas. Kanske de försökte elda upp blöta fjolårslöv? Den sortens eldning kanske det är bra att förbjuda.
Naturvårdsverket har lämnat vissa möjligheter för kommunerna att utfärda lokala regler, men jag hittar inget om detta på kommunens hemsida. En regel om ansvarsfullt eldande skulle väl kunna räcka? Och återvinning förstås.
Man komposterar löv och annat som går att kompostera, man kanske sågar grenar till ved och flisar en del kvistar till täckmaterial. Men det blir alltid ris över som man kan elda upp när det inte är för torrt i markerna eller inte blåser för mycket. Jag har löst det så att jag brukar lägga över en presenning över min riskase när det är regn på gång efter en torr period. Sedan eldar jag efter regnet, när riset är torrt och det är blött och bra på marken. Då får jag en så gott som rökfri brasa.
Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:
”Efter att Norra Halland skrivit om eldningsförbudet kom flera reaktioner, bland annat på tidningens debattsida. Nu skriver kommunen att Nämnden för Miljö & Hälsoskydd fattat ett beslut som innebär att man kan elda torrt trädgårdsavfall som inte går att kompostera, till exempel ris, kvistar och grenar. Nämnden bedömer att de nya EU-reglerna inte påverkar de lokala föreskrifterna i Kungsbacka.
– Det är acceptabelt att elda i sin egna trädgård i en omfattning som inte stör andra, säger Niclas Nilsson, ordförande i nämnden för Miljö & Hälsoskydd.”
Jag kanske ska chansa på att det går bra att elda upp riskasen i år också. OM jag skulle åka fast för detta tilltag kan jag kanske försöka hävda att jag trodde att jag befann mig i Kungsbacka.
I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen. 
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
Coca-cola! Familjen reste till Norge kring 1950 och då var Coco-cola förbjudet i Sverige, men inte i Norge. Brorsan och jag fick dela på en flaska. Det var stort!
Om jag halverar minidosen av en insomningstablett funkar det hur bra som helst. ”Åga”-känslan slås ut, jag sover som en stock i nio timmar, vaknar pigg och fräsch som en nyponros och kan köra många mil utan att bli det minsta trött.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där med människor är jag inget bra på och livet är för kort för att jag ska hinna lära mig det ordentligt, så jag kan nog skolka den dan …
Martin var alltid spännande att prata med. Här ett par bilder från olika samtal. Först med min äldsta dotter. Martin lyssnade verkligen och försökte förstå hur man tänkte. Sedan kunde man ha olika åsikter, men han lade sig alltid vinn om att ta tillvara ens bästa argument. Aldrig några försök att dribbla bort andra i en diskussion.
För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.
Då skulle man i stället kunna ta rulltrapporna upp till Götgatan och fortsätta därifrån till Mosebacke. Det innebär visserligen att man måste kämpa uppför ytterligare en backe, men man har i alla fall kommit lite mer än halvvägs. Men, just rulltrapporna vid Slussen verkar vara i extra stort behov av reparation. De funkar ofta inte.
Glädjen var stor för ett par månader sedan, då Slussenprojektet stolt tillkännagav att Katarinahissen fungerar igen. Hurra! Så smidigt att kunna åka upp hela vägen, särskilt om man kämpar med en tung barnvagn i snömodden.
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!