Om det är gratis…

Mitt förhållande till Facebook är komplicerat. En blandning av dåligt samvete för att jag är så Facebook-lat (jag känner mig lite som en fripassagerare), av fascination inför mer bisarra företeelser som jag aldrig hade stiftat bekantskap med annars och uppskattning av alla intressanta artiklar som jag hade missat om inte vänner hade delat dem på FB. Det är inget stort problem i mitt liv eftersom jag är sällanbesökare, men emellanåt snuddar jag vid tanken att jag borde bidra med något.

Men då och då får jag meddelanden som ser ut ungefär så här: ”Din vän Si och Så, som länge varit inaktiv, har nu skrivit ett inlägg.” Jag vet precis hur FB skulle reagera om jag skulle skriva något: ”Nu har den där EXTREMT lata personen, som bara brukar åka snålskjuts, äntligen fått ur sig ett inlägg!”

Vilket i sin tur får mig att tänka på en episod från min farmors ungdom. De satt samlade i köket några stycken och pratade om ditt och datt, när en fåordig kvinna dristade sig till att säga något. Alla tystnade, tills någon utbrast: ”Hör på ho då – nu prater ho å!” Den kvinnan blev nog ännu mera tystlåten efter det…

Hursomhelst verkar problemet vara löst nu. Facebook har slängt ut mig. När jag fick en stund över i morse och skulle gå in på FB och kolla om det hänt något, möttes jag av instruktioner om hur jag skulle göra för att komma igång med Facebook.

Jag som aldrig ens loggat ut, eftersom jag inte kan komma ihåg några lösenord!

Well, Facebook, om det är så ni vill ha det, så får det väl bli så. Jag struntar i att komma igång igen med er eller att gå vidare med att lägga till vänner eller andra påhitt. Och jag drar mig till minnes vad min kloka IT-guru brukar säga:

”Se upp med sånt som är gratis. Då är du inte kunden utan produkten som ska säljas.”

 

 

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Om det är gratis…

  1. Karin Eklund skriver:

    Det är mycket med det jordiska, om man nu kan räkna facebook till den kategorin. Det är frågan det.
    Jag har redan många gånger tänkt att jag ska ta ett steg ur det hela men så var det ju det att företaget som behöver synas på facebook, i all synnerhet efter det att hemsidan blev kapad av tjuvar och rackartyg ( de som kapade ville ha pengar för att vi skulle få sidan tillbaka men vi tyckte att de kunde behålla hemsidan och dra dit där pepparn växer)så är det helt nödvändigt att jag har en privat facebook. För jag blir på något sätt huvudman/kvinna för företagets facebook och då måste jag bara vara med. Men jag förstår dig till fullo.
    Gott att veta att jag hittar dig på din blogg i alla fall. För den behåller du förhoppningsvis ?

    • Karin skriver:

      Så nedra nedrigt att kapa hemsidan – det måste finnas en särskild plats i helvetet för dom som gör sånt.

      Men driver man någon form av företag är det ju nästan ett måste att synas där. Såklart.

      Vi får se hur det går med mitt fortsatta Facebookliv. Kanske FB bara var på dåligt humör? Eller kanske jag straffades – kom jag just på – för att jag gick in och stängde ner irriterande annonser som dyker upp hela tiden. Det kan faktiskt vara förklaringen! Nåväl, jag väntar ett tag och ser vad som händer. Kanske blir jag tagen till nåder igen och då är det mycket möjligt att jag fortsätter som förut, nämligen att åka snålskjuts.

  2. Kicki Englund Frost skriver:

    Just nu håller jag letar efter en stickmaskin mod ä, tidigt 1900-tal med måtten 8/80. Dvs 8 nålar/cm och 80 cm lång. Den är tillverkad av Per Perssons väf- och stickmaskiner AB Stockholm 45. Eftersom firman inte finns kvar letar jag på Facebook i en grupp som heter Stickmaskinen Perssons vänner. (!)
    Så kan man ju undra varför jag ska ha en sån. Jo just nu är det immateriella kulturarvet på modet och moradräktens kjol (en av dom) stickades på en sådan maskin och nu har den gått sönder, vi vill veta hur man gjorde.
    Sånt kan man också ha Facebook till. För övrigt är jag nog, av naturliga skäl, väldigt ointressant för de kommersiella krafterna

    • Karin skriver:

      Jamenvisst kommer jag att sakna alla trevliga, praktiska och hjälpsamma grupper på FB om det nu blir så att FB fortsätter att bojkotta mig. Akvarellgrupper av olika slag, trädgårdsodlare, Horndalsgrupperna, Avestagruppen, Språkgrupper, Arbetarskrivare, Skrivrumsgruppen…

      Ja, jösses, jag kanske inte har varit så Facebooklat trots allt!

  3. hyttfogden skriver:

    Nä jag bryr mig inte om Facebook, men jag förstår att det kan vara praktiskt att tillgå som i Kickis fall. Men jag får ibland insinuanta meddelande på mailen om att ”jag har allt sett dig vad du gör framför datorn….osv” och de vill ha pengar för att inte skvallra för kompisarna mina. En plåsterlapp över kameran rekommenderas, även om man inte kopplar in den, för en vet aldrig nu för tiden om AI ligger och lurpassar.

    • Karin skriver:

      Jo, lite praktiskt är det ju ibland med Facebook, men när jag nu är utslängd från fejan märker jag just ingen skillnad.

      Sådana där brev om mina oanständiga vanor vid datorn får jag också då och då. Senast i går faktiskt. Och jag tänker att bluffen är så uppenbar. Denna person som påstår sig ha komprometterande bilder på mig borde ju i så fall skicka med något exempel, för att utpressningen ska bli effektiv. Men det faller ju på att det inte finns några bilder.

      Dagens problem är knepigare: Ett brev från en person som jag knappast känner (tror att hon sitter i någon valberedning som kontaktat mig) skriver och ber om hjälp. ”Jag hoppas att detta når dig i tid. Jag gjorde en resa till Kiev, Ukraina och min väska blev stulen med mitt internationella pass och mina kreditkort inuti. Ambassaden är villig att hjälpa mig att ta ett flyg utan mitt pass, jag behöver bara betala för biljetten och hotellräkningarna. I den här olyckliga situationen tänkte jag fråga om ett lån som jag kan betala tillbaka så fort jag kommer tillbaka. Jag behöver 22,800 SEK genom MoneyGram eller Ria Penningöverföring.”

      Hmmm… ”Ambassaden är villig att hjälpa mig ta ett fly utan pass…” Så korkat att lägga till den uppgiften för då blir ju bluffen helt uppenbar. Problemet är nu hur jag varskor en person om att hennes e-post är kapad när jag bara har den kapade e-post-adressen till henne.

  4. hyttfogden skriver:

    Just precis detta råkade vår ordförande i Gbdals byalag ut för i juni förra året. Jag fick ett mail från henne (fast det verkade helt konstigt) och hon var också i Ukraina och precis som du vågade jag ju inte kontakta henne på hennes mail som ju då var kapad, men jag ringde till henne och hon hade samma morgon fått flera telefonsamtal om
    vad hon egentligen hade för sig. Hon försäkrade att hon inte alls var i Ukraina utan på hyttblecket och klädde majstången. Hon fick skaffa annan mailadress.

    • Karin skriver:

      Så jobbigt om detta drabbar en. Allt krångel med ny adress och sånt. Jag är förskonad hittills, men det lär vara extra vanligt för dem som har hotmail.

      När jag för många år sedan fick mail från en arbetskamrat, som råkat ut för beväpnat rån i London och behövde 10 000 kronor pronto, tvekade jag lite men tyckte nog att det var konstigt att han inte skrev till sin fru i stället. (Detta var innan företeelsen blivit vanlig.) Jag ringde frun som meddelade att de båda var på semester på Gotland. Men en annan person (snäll och hjälpsam) skickade vad hon hade råd med och beklagade att hon inte kunde skicka hela summan. Visst blir man arg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.