Bästa skridskorna, ever…

Någon gång i tioårsåldern (tror jag det var) fick jag ärva brorsans skridskor, ett par gröna bandyrör. Det var lyckat, även om de var många nummer för stora. Det jag åkt på tidigare var svårhanterliga fästa-med-remmar-på-pjäxorna-skenor. Typ som dagens långfärdsskridskor, men kortare skenor och ganska opraktiska fästremmar.

Ungefär så här såg dom ut fast gröna.

Första året med brorsans bandyrör måste jag ha tredubbla raggsockor, sen skalade jag av ett lager per år.

Det krävdes starkare vrister, eftersom bandyrören var lägre än pjäxorna, men det gick ju att träna upp. Fördelarna var stora: sko och skena satt ihop och var väldigt följsamma. Det gick att åka fort och långt. Vintrarna med bandyrören var bra vintrar; sedan försvann de av någon anledning ur mitt liv.

Kanske var det så att konståkningsskridskor dök upp som det enda tänkbara alternativet för tjejer?

Jag minns inte riktigt, men jag minns att konståkningsskridskorna var en stor besvikelse. Det gick knappt att åka med dem. Piruettandet, hoppandet och skjuta-harandet förstod jag mig aldrig på.

Bandyrör är slipade för att man ska kunna åka fort och långt. Och konståkningsskridskorna är som sagt gjorde för annat och har irriterande  snubbelnabbar i nosen. Och hockeyrör är  mer för korta snabba ryck.

Bandyrör är helt enkelt en slags långfärdsskridskor light, vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom de har en ganska lång anläggningsyta går det att få upp hyfsat bra fart.

När jag väl kommit till denna insikt började jag rota efter skridskor i hopp om att hitta något lämpligt i förråden. Där låg bara måttligt begagnade konståkningsskridskor.

Men det ska nog inte vara omöjligt att hitta några begagnade bandygriller på loppis eller så. Eller i värsta fall hockeyrör, som kan bandyslipas.

Det är platt anläggningsyta på bandyrören (till vänster) och en liksom ”urholkad” skåra på hockeyrören.

Jag ber om ursäkt om allt detta är självklarheter för er. Jag blev bara så fascinerad över att jag eventuellt kommit på varför jag först var rätt bra på skridskor under några år för att sedan plötsligt inte kunna – eller vilja – åka alls.

Det här inlägget postades i Efterlyst, historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Bästa skridskorna, ever…

  1. LupusLupus99 skriver:

    Jag har ett par jättefina hockeyrör som hänger i garderoben. Jag har inte åkt
    skridskor på många år men det kanske är dags nu igen, nu när i alla fall äldsta
    syskonbarnet har blivit tillräckligt gammal för att prova på skridskoåkning.

    Medan jag ändå håller på, jag tänkte höra om du är intresserad av att
    mottaga ett stycke julkort av egen design (montage = eget foto +
    lånade tomtar och barn från Carl Larsson och Jenny Nyström)?

    • Karin skriver:

      Du kanske ska bandyslipa dem? Och kapa bakkappan för bättre rörlighet. Eller inte, för åker man med småttingar kan hockeyslipningen vara en fördel, eftersom det ger bättre kontroll och möjlighet att reagera snabbt.

      Klart man vill ha julkort!

  2. Karin Eklund skriver:

    Efter att ha läst ditt inlägg är jag glad över att jag inte kände till att hockeyrören var bättre att skrinna med än de vita prinsesskridskorna som jag åkte fram på. Då hade jag nog nojsat mig till ett par andra skridskor och det fanns knappast råd till det i familjen. Du har så rätt, man var liksom tvingad att ”uppföra” sig ordenligt, för någon större fart och liknande gick inte att få till men att åka arm i arm med vännerna..ja, det fungerade bra bara man kom ihåg att göra det så där lagom fort och så skulle man se upp med snubbelnabbarna. Nån piruett blev det kanske, en liten en och åttor förstås.
    Brorsorna hade däremot hockeyrör men de var inte lika småtassiga som jag var.

    • Karin skriver:

      Visst är det knasigt att man inte förväntades vilja åka snabbt eller spela bandy! Jag tror att det finns en bild på vårt tjejlag från förr någonstans, men var!?

  3. Olgakatt skriver:

    Mina första skrillor var ett par sillarör, såna man satte fast på pjäxorna. Fast fast satt de ju inte, i alla fall inte mina. Så jag tjatade mig till ett par begagnade bandyrör, liksom dina alldeles för stora. Dessutom sneda men det upptäckte jag inte genast. Inte förrän jag var vuxen köpte jag ett par konståkningsrör och gjorde då samma upptäckt som du och Pettaskarin, nabbarna hindrade alla försök att åka snabbt. Men jag lät slipa bort nabbarna, haha! Då gick det mycket bättre utan ofrivilliga tvärnitar.

    • Karin skriver:

      Jag upptäckte när jag synade konståkningsskridskorna i skrubben att ett par fått nabbarna bortslipade, och minns att det hjälpte bra mot snubbel. Långfärdsåkningskänslan saknades av någon anledning.

  4. margaretha skriver:

    Har du möjligtvis skrivit gröna på första bilden – i så fall kanske du kan ändra till grona, så får även jag se dina första skridskor.
    Mina första skridskor kan du se här: https://bastmattan.blogspot.se/2008/12/en-isprinsessa-minns.html.
    Fast så mycket av dem syns inte.
    Margaretha

Kommentarer inaktiverade.