Samtidshistorisk roman, Sundsvall-Stockholm-Paris-Alger

Eva Swedenmark har skrivit en roman om det sena 60-talet, som jag läser med stor igenkäning. Och jag inser att det som är hennes, mina och många generationskamraters ungdomsminnen också är samtidshistoria. Vi var rätt många, vi som kunde gå på gymnasiet som den första generationen i släkten, som till och med kunde fortsätta från småstadsgymnasiet till universitetet. Vi som sedan ville vidare ut i världen.

På den tiden gick det att ta direkttåg för en måttlig summa till Paris. Det gör huvudpersonerna i Evas bok, Lena och David, som åker till Paris för att försörja sig som frilansande journalister. Och gärna också för Lenas del för att försöka komma fram till vem hon är och vad hon vill. För Davids del är det ingen tvekan om någotdera, annat än möjligen finjustering av karriärriktning.

Det går lite upp och ner för dem i Paris både med relationen och med inkomsterna.  Redaktionerna på de svenska tidningarna är måttligt intresserade av deras analyser av fransk politik. Det bli studenttidningen Gaudeamus som vill ha något om studentrevoltens resultat eller brist på resultat och någon artikel i tidskriften Vi. Bäst betalt blir det ändå för ett tillfälligt inhopp för Lena som fotomodell. Inte alls vad hon önskade sig, tvärtom. Det var ju det hon ville slippa, att ständigt vara sitt utseende i stället för sig själv.

Bildresultat för Festival panafricain d’Alger 1969Nej Paris fungerar inte så bra, men kanske Alger skulle kunna bli ett gemensamt projekt som räddar både relationen och ekonomin. De åker till den stora panafrikanska kulturfestivalen i Alger 1969. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att Lenas möte med kvinnorna i Alger får henne att se sin egen situation och ställning som kvinna tydligare. Hur olika förväntningar på män och kvinnor även präglar henne. Mindre tydligt, mer subtilt i västvärlden, visst, men likartade mönster av självklarheter när det gäller manliga privilegier.

Lena ordnar så att de kan göra en stort uppslagen intervju i DN. En lite sidsteppad David söker efter en förklaring till hur Lena (och inte han) lyckats fixa en exklusiv intervju med en ledare för Svarta Pantrarna. Men så kommer han på det: han vill såklart komma till Sverige!

Det är ett läsvärt stycke samtidshistoria i spännande romanform med bra iakttagelser och skickliga detaljer. När Lena och David packar sin stora gemensamma koffert inför resan tar Davids eleganta kläder mer plats än hennes. Hon antyder att det kanske är lite obalans i packningen; David påpekar att hennes skrivmaskin ju tar upp halva väskan. Skrivmaskinen som hon ska skriva rent artiklarna på, både sina och hans.

Pigga Ordberoende förlag har givit ut. Michael Ceken har gjort det fina omslaget och handkolorerat fotot, som Christophe Laurentin har tagit.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att resa, Böcker, historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 svar på Samtidshistorisk roman, Sundsvall-Stockholm-Paris-Alger

  1. Eva Swedenmark skriver:

    Tack Karin för att du skriver så insiktsfullt och fint om min nya roman!

    • Karin skriver:

      Finns ju mycket mer att skriva om den, men jag vill ju inte avslöja för mycket!
      Fina Parisskildringar, intressanta diskussioner om klass, kön och ras och mycket mera.

  2. Olgakatt skriver:

    Paris och övriga Europa kom jag till ganska sent i livet. Mina tidiga resor gick i öst och väst, inte syd. Men boken är säkert intressant utan geografisk igenkänning, det är jag övertygad om efter den fina rescensionen!

    • Karin skriver:

      Men iväg skulle vi ju! Oavsett väderstreck.
      Jag läser boken som en pre-me-too-berättelse. Och tänker att nog måste me-too förändra tänkesätten hon både kvinnor och män. Förhoppningsvis.

  3. Skogsgurra skriver:

    Hej syster
    Den resan var ju mer eller mindre ett resultat av en slumpmässig fördelning av utlandsjobb vid min Traineeperiod på ASEA i Västerås. De flesta ville komma så långt bort som möjligt och de som hamnade i Australien eller Brasilien betraktades som vinnare.
    Att placeras i Paris hade mycket låg status i teknikerkretsar. Men jag var rätt så nöjd. Och det tror jag att du också var, trots blankslitna däck på ovanligt glatta väger genom Europa. Ända ner i Belgien var det glatt innan föret blev lite kärvare i Picardie.

    Så jag förstod knappt vilken jädrans tur jag hade haft som fick en så grundlig kännedom om Paris och landet i övrigt. Du var kanske mera insiktsfull?
    Det har blivit väldigt många resor till Frankrike efter det. Karin och jag gifte oss därnere och drog sedan till Korsika. Av grumliga skäl och orsaker befinner vi oss nu i Fréjus och tillbringar jul-nyår i Ajaccio. Men den debatten som du refererar till tror jag inte skulle tas på allvar här. Här kan man fortfarande på enkla barer prata massor av kultur med personal och gäster.

    BTW så läser jag nu Rabelais. Bäst att passa på – för något så utrensningsberättigat finns nog inte om man räknar bort de grövsta porrskildringarna.

    • Karin skriver:

      Ja se det var en lyckosam resa! Jag hade siktet inställt på Europa och varken Australien eller Brasilien verkade särskilt lockande. London eller Paris? Jag hade redan sagt upp mitt studentrum i Uppsala, pausat från studierna och vacklade fortfarande i min planering – Paris eller London – när två saker avgjorde: möjligheten att få lift till Paris och en fånig film (som jag måste se om någon gång).

      PS. Rabelais låg trots allt risigare till för knappt fem hundra år sedan, så det går framåt lite grann, kan man nog tycka.

Kommentarer är stängda.