Klippdockor

Klippdockor – eller pappersdockor, som vi kallade dem – var en av favoritsysselsättningarna när jag var barn och en bit upp i tidiga tonåren så länge lillsyrran var i pappersdocksåldern. Undrar hur många jag gjort. Hundratals, kanske tusen. Men inte en enda finns kvar! Syrran har dem inte heller. Det hus där de möjligen kunde ha legat på vinden finns inte längre, så det är bara att konstatera att min enorma pappersdocksproduktion är borta för alltid.

Det var ett väldigt bra sätt att lära sig lite anatomi och proportioner. Jag minns hur glad jag blev när jag hittade enkla instruktioner i en lärobok om att teckna.

På en ettåring är huvudet en fjärdedel av hela kroppen. På en vuxen en åttondel. På ettåringen är det naveln som är mitt på kroppen och magen i centrum. På en vuxen har centrum flyttats nedåt…

Någon gång när jag var i tjugoårsåldern hade en av de populära veckotidningarna en pristävling som gick ut på att man skulle rita sin önskegarderob. Jag kom på den lysande idén att skicka in mitt tävlingsbidrag i form av en klippdocka med de sju, åtta plagg som fick ingå i tävlingen. Så smart, tycket jag. Men när jag läste det finstilta insåg jag att man inte alls skulle vinna den där drömgarderoben, som jag hade trott, utan en päls! Fuskpäls, visserligen, men ändå. Det var verkligen inte något som ingick i min tjugoåriga önskegarderob. Päls var något som tanter fick i femtioårspresent. ”Måtte jag inte vinna!”, tänkte jag. Och det gjorde jag inte heller.

Pappersdocka från sjuttiotalet? Fast han borde hålla upp plakatet med handen och stången borde ha sådana där flärpar som man fäster den med.  Dessutom hette det USA ut ur Vietnam, inte ”bort från”. Och borde han inte vara långhårigare?

Klippdockor är Paulas förslag till veckans tema (alltså veckan som gick). Kommande vecka är det Myriader (oj, svårt!). Här finns övriga temabloggare:  Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Det här inlägget postades i Att rita, Lördagstema, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Klippdockor

  1. Paula i pörtet skriver:

    Hej, du var nog den mest ambitiösa klippdockerskan i gänget! Rita egna dockor gjorde jag inte, bara kläderna…men roligt att höra att jag inte var ensam om att gilla att leka med dem, har ju läst att andra inte alls tyckte de var så kul.
    Om jag kunde få välja att få en talang, så där bara, skulle jag nog vilja kunna rita!
    Tack för ditt bidrag till temat!

    • Karin skriver:

      Ritkunnigheten kommer sig nog av att jag bara fortsatte från det där barnsliga ritande, som alla barn verkar gilla. Fascinationen att man med streck på ett papper kan få fram något som föreställer det man vill. Det är inte alltid andra ser vad man ritat, men själv vet man ju. Jag bara fortsatte med det där och till sist blev det mer och mer likt det jag ville rita. Så i mitt fall är det nog mer träning än talang. Så det är bara att sätta igång, Paula!

  2. Olgakatt skriver:

    Mina klippdockor är också borta sedan länge. Jag ritade bara kläder men du är så mycket mer avancerad tecknare. Synd att inte dina finns kvar, det hade varit roligt att se dem!

    • Karin skriver:

      Det är ett mysterium att de är borta, eftersom min pappa sparade på allt jag ritade. Även det jag bad honom bränna upp i värmepannan. Kanske tyckte han att det var flärdfullt och tramsigt?

  3. Karin Eklund skriver:

    Jag kan tänka mig att dina pappersdockor blev väldigt personliga. Så bra som du tecknar och målar så kan de inte ha blivit annat än bäst.
    Tyvärr har väl de flesta av oss ingenting kvar sedan den tiden, då det begav sig.
    Och grattis till att du inte vann fuskpälsen!

    • Karin skriver:

      Det var mitt bästa partytrick när vi var hembjudna till någon familj och jag såg framför mig en oändlig eftermiddag med vuxenprat. Om det fanns barn i huset kunde jag med lite tur få papper och färgpennor för pappersdockstillverkning. Gissa om jag fick oändligt mycket cred för att jag tog mig an småbarnen på detta sätt.

  4. margaretha skriver:

    När jag läste det här kom jag att tänka på att vi, förutom att vi ritade våra dockor, så fotograferade kompisen och jag varandra i bara underbyxorna. Sedan tog far vid i mörkrummet och efter en klipsk runda kunde vi klä på oss.
    Margaretha

  5. Tove Olberg skriver:

    Säger bara:
    Du är inne! även om dina klippdockor är ute!

  6. Anki skriver:

    Oj, du var en ambitiös tjej! Jag förstod aldrig det roliga med klippdockor … och inte med vanliga dockor heller :)

    • Karin skriver:

      Om sanningen ska fram var det nog mera ritandet och färgläggandet som lockade, mer än själva lekandet. Och vanliga dockor hann jag aldrig hålla på med, eller var rätt ointresserad av.

  7. kicki skriver:

    Ännu överdriver du, inte var det hundratals, inte dom jag fick ha i alla fall. Men jag minns att det var en ynnest och en lycka när du ritade en pappersdocka till mig. Med kläder!
    Dom var långa, slanka och väldigt fina.
    Och även jag undrar vart dom tog vägen, slet jag ut dom?

    • Karin skriver:

      Det kanske kommer som en chock för dig, men min pappersdockproduktion började långt innan du var medveten om det. Och den pågick också på andra ställen än hemmet. Till exempel när jag sommarjobbade som piga i Sörmland i femtonårsåldern. Himlars vad de ungarna förbrukade papperdockor. Grannbarnen också. Småbarnsdockor, mamma- och pappa-dockor, och så de långa slanka, lite Barbieliknande.

  8. Musikanta skriver:

    Jag ritade och klippte ut massor av klippdockor. Jag tror det var i Allers som det ofta var en bilaga med klippdockor också. Av den tidens berömda kvinnliga filmstjärnor. Lauren Bacall och Ginger Rogers minns jag särskilt. Annars var det mest unga damer med passande utstyrsel som jag ritade själv. Hade ingen aning om då vilka proportionerna skulle vara – det lärde jag mig inte förrän jag blev vuxen.
    Kram

    • Karin skriver:

      Jag tror att både Lauren Bacalls och Ginger Rogers proportioner var helt OK:)
      Med färdiga dockor behövde man ju inte fundera så mycket just på det, eftersom man (i alla fall jag) alltid använde pappersdockan som mall när man ritade kläderna. Men om jag ritat en docka med tokiga proportioner blev ju kläderna lika knasiga. Men visst var det ett kul pyssel!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *