2037

Paula i pörtet föreslår 2037 som tema denna vecka. Ja jösses, tänker man först, då lever i alla fall inte jag. Fast så tänker man lite till och inser att det är ju bara 20 år dit. Med lite tur (med riktigt mycket tur, snarare) kanske jag visst lever då. Om allt går som det ska lever i alla fall mina barn och barnbarn.

Min yngsta dotter kommer att fylla 55 år precis samma dag som det blir total solförmörkelse, den 13 juli 2037. Visserligen i Australien, men då får vi väl åka dit.

Ända sedan den totala solförmörkelsen i Sverige den 30 juni 1954 (och VAR har jag den bilden då?), har jag varit fascinerad av fenomenet.

Vi satt på en bänk utanför huset med sotade glasskivor och väntade. Det var en solig sommardag som långsamt liksom stillnade av. Fåglarna tystnade, som jag minns det slutade till och med löven att prassla och så blev det kyligt och dunkelt. För att ganska snart bli som vanligt igen.

Sedan dess har jag hållit koll på var det är solförmörkelse och varit på väg några gånger, som den i Cornwall 1999. Då gick det inte att få till en resa, men ett par år senare, 2001, kunde jag pricka in solförmörkelsen i Tanzania.

Vi var i ett naturreservat med elefanter, giraffer, hjortar, gnuer och apor. Precis som jag minns det från 1954 blev det så där märkvärdigt stilla.

I tidningsartiklar från 54 rapporterades från Skansen att till och med aporna slutade tjattra. Samma sak här. Högtidligt på något sätt.

Det är inte så lätt att ta bra bilder på solförmörkelser, men så här såg det i alla fall ut i Tanzania när det var en bit kvar av solskivan.

Solförmörkelsen i USA nu i höst passade inte riktigt in i mitt program.  Så nu gäller det att jag kan hålla mig i form så att jag orkar åka till Australien 2037 och titta på den solförmörkelsen. Någon som hänger med?

Här kan man läsa om vad övriga temabloggare tänker göra år 2037: Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, Nästa veckas tema är klippdockor.

Det här inlägget postades i historia, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till 2037

  1. hyttfogden skriver:

    Den dagen 1954 var vi på gärdet nedanför laggårn och hässjade hö. Det var en underlig känsla att uppleva att skymningen föll och fåglarna tystnade mitt på dagen.

  2. margaretha skriver:

    Hurru, nu får’ru gå in och plocka bort alla prickar, så jag kan se dina bilder!
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Nejmen förlåt! Jag är lite ringrostig märker jag, när det gäller bloggandets teknikaliteter. Nu hopas jag att det fungerar!

      • margaretha skriver:

        Nej, det funkade inte den här gången – jag ser inte någon av bilderna!
        Jag tror att man minns dagen extra väl om man var väldigt ung, eftersom det var så annorlunda och spännande.
        Min lekkamrat med lillasyster och moster kom för att bese det hela från vår balkong – genom film (6×6) som far utsatt för ljus.
        Peter, lekkamraten, och jag talar fortfarande om det när vi träffas.
        M

      • Karin skriver:

        Jag gör ett nytt prickfritt försök.

        • margaretha skriver:

          Tack, den första bilden ser jag, men av någon anledning inte den andra – men du har ju berättat vad den föreställer.
          M

        • Karin skriver:

          Mystiskt. Jag ändrade från ”solförmörkelse” till ”solformorkelse” på Tanzaniabilden. Vilket tydligen inte räcker fullt ut.

          Jag har kollat i mobilen och via Safari på datorn i stället för Firefox. På alla tre ställens syntes båda bilderna när jag plockat bort prickar. Men Tanzaniabilden syns inte hos dig? Mycket mystiskt. Nu har jag gett bilden ett engelskt namn i stället, så får vi se om det funkar bättre. Spänningen är olidlig!

  3. Karin Eklund skriver:

    När jag ser bilden av er syskon med de speciella glasögonen minns jag också någonting likadant, men jag har svårt att tro att jag minns samma förmörkelse som du. Jag var bara tre år då. Men mig veterligen har det inte varit någon solförmörkelse till under femtiotalet så kanske jag har ett utomordentligt gott minne, mitt i allt.

    Det känns absolut som att jag/vi måste komma med till Australien! Du får arrangera en gruppresa. Vi blir säkert många som vill komma med då!

    • Karin skriver:

      Jodå, nog kan en treåring minnas! Eller jag menar: visst kan man minnas sånt som hände när man var tre år.

      Det är inte vi tre syskon på bilden, men när jag väl hittar en bild som jag vet finns någonstans, lägger jag in den i stället. Den här bilden hittade jag på SR:s sida om solförmörkelsen.

      PS. Klart vi ska åka till Australien allihop år 2037. Temablogg-gruppresa.

  4. Tove Olberg skriver:

    Anmäler härmed mitt deltagande i den resan – under förutsättning av att jag får ihop sparkapitalet :-)
    Minnen från bakåt tar oss framåt och livet som pågår har pågått och ska så på gå.

    • Karin skriver:

      Så är det och om man inte har sikt bakåt när man tar ut sikten framåt, ja så får man se upp!

      Om vi börjar spara nu, säg en femtilapp i veckan, har vi över 50 000 till vår Australienresa om 20 år!

  5. Musikanta skriver:

    Har också varit med om en solförmörkelse när jag var barn och vi fick titta genom sotat glas. Jag var ganska rädd ändå att jag skulle bli blind, som man varnade för om man inte skyddade sig.
    Kram

    • Karin skriver:

      Visst var det mycket varningar om det där med att inte titta på solen. Och med all rätt. När vi hade en partiell solförmörkelse för ett par år sedan varnade ögonläkare på S:t Eriks sjukhus: ”Det starka ljuset kan orsaka brännskador på näthinnan och skada de känsliga cellerna och bilda blinda fläckar, där du alltså helt tappar synen permanent. Risken är extra stor för barn. Vanliga solglasögon är inte tillräckligt skydd, utan du behöver använda svetsglasögon eller annat mycket mörkt glas, med ett visst inbyggt filter, om du vill titta på förmörkelsen.”
      Så det var nog väldigt bra att du var försiktig!

  6. Paula i pörtet skriver:

    30 juni 1954 , fyra och en halv månad innan jag tittade ut ur mammas mage. Var det alltså solförmörkelse! Där ser man, det visste jag inte. Kul att du vurmar för just detta fenomen och följer var och när dessa dyker upp. Har man någon bättre utrustning nu än för över 60 år sedan om man vill följa med och titta? För att inte skada ögonen menar jag? Spännande inlägg, tack för det!

    • Karin skriver:

      Tack Paula! Ja, jag tror att de specialglasögon som brukar säljas inför solförmörkelser är rätt OK. Men tydligen ska man inte titta för länge ändå.

  7. Byfånen skriver:

    2037 är det dags för jorden undergång! (om den inte gått under innan dess då), då tar nämligen den så kallade UNIX-tiden slut, dvs våra datorer kommer att bli minst lika knäppa som när skräcken för den s.k. Y2K-buggen grasserade som värst (year 2000, om ni minns). Nån gång under 2037 slår tideräkningen som våra datorer använder ”runt” och börjar om på noll igen – det blir något att bita i det, skriver han som var Y2K-general på tågfabriken i sitt förra liv. Inte ett enda litet (eller stort med för den delen) tåg lyckades misslyckas på grund av det problemet på nyårsnatten, men så hade vi jobbat hårt minst ett år på att förebygga katastrofen.

    • Karin skriver:

      Oj, vilken spännande nyårsafton det måtte ha varit för dig och många andra Y2K-involverade. För att inte tala om första jobbdagen efter nyår!

      Och vilket utmärkt temainlägg på 2037! Kom med i temagruppen igen, vettja! Men hur i allsindar kom man på att göra Unix-tiden så kort?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *