Mat…

Jordgubbar och bubbel står för veckotemat som jag snubblar in på såhär i elfte timmen. (Eller möjligen fem över tolv.) Hursomhelst, temat är: Mat – allätare, vegetarian, vegan?

Och visst blir det lite hipp som happ och som det råkar sig – allätare, alltså – men det finns en rätt som tidigt jag lovade mig själv att slippa, nämligen stuvade morötter. Skälet till det är enkelt. Eller kanske rätt komplicerat egentligen, men lätt att förklara. I skolbespisningen i min barndom serverades en konstig anrättning (bland många konstiga, men mer uthärdliga rätter) som bestod av extremt överkokta morötter som tillagats ungefär som bruna bönor, fast värre. Det var en simmig, snorig sörja runt dem och allt smakade surt och lite sött och framförallt ohyggligt illa.

De förskrämda barnen på denna skolmatsalsbild är från sextiotalet och Blackeberg. Hoppas de slapp stuvade morötter enlig vår modell!

”Inga morötter tack” försökte jag säga till mattanten som öste upp åt oss. ”Johodå, du!” sa mattanten och öste upp dubbel portion.

På den tiden gick matsalsvakten omkring och kontrollerade noga att man åt upp det man fått. Att lämna några rester på tallriken var det inte tal om.

Så det gick som det gick och nu får känsliga personer hoppa över några rader.

Jag åt upp och så skyndade jag mig till toan och kräktes. Så äckligt var det. Och så korkade var reglerna – eller i alla fall de som tolkade reglerna –  i skolbespisningen.

Men för några år sedan skulle jag hem till en kompis på middag. När jag satt på tunnelbanan på väg till henne ringde hon, lätt skärrad: ”Jag är jätteledsen man jag har ju glömt att kolla om det är något du inte äter!” Jag försäkrade henne att jag äter praktiskt taget allt. ”Utom stuvade morötter förstås…”

På hennes bestörta tystnad förstod jag att det var vad hon hade lagat så jag ändrade mig snabbt och sa ”Äsch, jag skojar bara!” och tänkte att jag får väl göra som i skolbespisningen.

Men det behövde jag inte alls för stuvade morötter visade sig kunna vara något helt annat än min barndoms fasa. Läckra smörstekta, lättkokta, gräddstuvade ljuvligheter!

Det visar sig också att det som folk inte tål ofta är sådant de under otrevliga former tvingades äta som barn. Alternativt sådant som de förätit sig på.

Vårt allätande här hemma har ändrat sig genom åren. Nu är det betydligt mindre kött på tallriken och helst vilt eller får; gärna ekologiskt, närodlat och kravmärkt, till den nytta det hava kan. Som matkonsument har man viss makt och den bör utnyttjas.

Här finns övriga temabloggares matvanor: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Det här inlägget postades i historia, Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Mat…

  1. LupusLupus99 skriver:

    Det senaste som jag har upptäckt i matväg, är tunna baconliknande skivor
    som är gjorda av kalkonkött istället för av griskött. Det är helt ok som vardagsmat.
    Annars är jag relativt kräsen när det gäller mat.

  2. kicki skriver:

    Skönt att du kommit över morotstraumat, pröva smörkokta med mycket persilja också.

    Drabbades du någon gång av potatisen från Ollo Food? Det var som ett blött mockaskinn på utsidan och svampig gelé inuti. Lite konstigt att att den kunde vara så genomäcklig fast den inte smakade någonting egentligen. Potatisen hade konserverats i någon vätska och levererades i stora konservburkar. Eländet förbjöds så småningom eftersom det var hälsovådligt. Men burkarna var stora och användbara och populära hos tanterna.

  3. Anna/notonmusic skriver:

    Ja, skolbespisningen har mycket på sitt samvete, de trodde väl att de ”gjorde rätt” men jag har av samma skäl, som du med morötterna, inte kunnat äta blodpudding förrän långt upp i vuxen ålder. Man skulle äta upp, så var det bara och sen gick det som det gick. Men just stuvade morötter minns jag inte från skoltiden, turligt nog för det tycker jag är lika gott som du beskriver det, åtminstone i den senare delen av inlägget :-)

  4. Storfiskaren skriver:

    Skolbespisningen har jag bara goda minnen från. När jag började skolan i första klass så var det första året det var skolbespisning i våran skola. Ett kök med matsal inrett i källaren på småskolan. Mattanterna var duktiga på att laga mat och god var den. Troligen samma generations mattanter som mina föräldrar för maten var snarlik den vi fick hemma. Det som jag minns som jobbigt var att vi alla barn skulle plocka och rensa en liter lingon och ta med till skolbespisningen. De kokade sylt av dessa bär som vi fick äta under det kommande läsåret. Jag minns det som jobbigt med att få ihop en hel liter lingon så ibland blev det lite ”fusk” att man tiggde lite bär av föräldrarna för att få ihop till den där litern. Nåja, som tur är har jag kommit över den där känslan att det var jobbigt att plocka bär eftersom jag förmodligen är en onormalt stor förbrukare av denna vara. När det gäller både blåbär och lingon så har vi det bra förspänt på hemmaplan. Det är inte många meter upp i skogen där det växer rikligt med bär och har så gjort sedan en större skogsbrand i slutet på artonhundratalet. Det är i trakterna av den sista Vasaloppskontrollen Eldris, och när järnvägen byggdes till Älvdalen så blev det t o m en blåbärstork byggd där. Ett tag torkade de också äpplen som kom ända från Skåne där, men det är en annan historia.

  5. Musikanta skriver:

    Jag har ett liknande minne av stuvade skärbönor. De gjordes med redning, ett begrepp som jag inte förstod förrän jag blev vuxen. Hemma gjordes alla stuvningar med smör och mjöl som man sedan spädde med mjölk eller grädde.

    Som väl var slapp jag äta i någon skolbespisning eftersom det inte fanns när jag växte upp. Det var bara att cykla hem varje frukostrast till en härlig middag som serverades med efterrätt varje dag. Det var inte lunch utan det var en rejäl middag. Någon mer lagad mat, men än möjligtvis gröt på kvällen, åt vi inte.
    Ingrid

  6. Tove Olberg skriver:

    Som det brukar här så har jag liksom två nöjen i ett; innehållet och sättet det är skrivet på, det är humorn jag syftar på.
    Dessa stuvade morötter tillhörde favoriten i ett äldreboende jag jobbade i. Där lagade vi all mat själva tillsammans med de boende som också deltog i att sätta upp matsedeln. Helt fantastisk. Vår morotsstuvning var allá den du fick hos din vän!
    Ingen undernärdhet där nej, faktum var att vi samtliga under en period ökade vikt. Personalen åt pedagogisk måltid med de boende som faktisk kallades hyresgäster.
    Stort självbestämmande ingick i omvårdnaden och en tid hade vi egen utflyktsbuss också .. för bra för att vara sant?? Jo, det blev sedermera nedlagd. Mina bästa år inom värdig äldrevård, ta vara på det friska var parollen. Hyresgästerna var multisjuka ska tilläggas.
    Apropå morotsstuvning alltså :-)

  7. hyttfogden skriver:

    Jag var ju van vid mormors kalvsylta visserligen lagad på de små söta kalvarna som
    var mina kompisar under somrarna, men de stabbiga täta och svårtuggade bitar vi fick i skolan var min fasa. All mat lagades av duktiga tanter i skolans kök men den där kalvsyltan måste ha kommit med bussen från stan. Kalvsylta är gott och den godaste
    görs av Värmlandschark. De gör också en blodpudding, lite stadigare i skinn med små vita prickar i och den finns inte här i Ljusnarsbergs kommun, ingenstans. Så när vi är på väg via Karlskoga stannar vi i Konsum Bråten och bunkrar så vi har ett tag framöver.

  8. Yvonne Käll skriver:

    Så sant, så sant. Dåliga erfarenheter om än så långt bort som skoltiden hänger gärna kvar. Egentligen är det ju förskräckligt att skolan skulle skada för livet på pin stelbenthet att de inte lyssnade på barnen. Jag hade också en skräck i matbespisningen och det var sillbullar med korintsås. Kan inte tänka mig nåt värre än idag, eller rättare kanske, jag serverar aldrig nåt så äckligt. Kanske skulle jag som du få annan erfarenhet om nån väninna hade godheten bjuda mig på middag och råkade servera sillbullar. Än har ingen gjort det. I skolan klarade jag mig undan genom att jag bodde nästan vägg i vägg med skolan så jag gick helt enkelt hem den lunchen och det var fler än jag som gjorde.

  9. Det mesta av barndomens mat var sönderkokt/stekt. I bespisningen – bamba, som man säger i Göteborg – serverades stuvad lever och sparrissoppa. Gick inte hem något vidare hos mig, om man säger. Just sparrissoppa envisades de med trots att ingen åt. Det tog ett tag innan jag hittade tillbaks till sparris. Dock inte till soppan.

  10. Olgakatt skriver:

    Både skolbespisningen och en envis mor gjorde så gott de kunde för att förstöra vissa rätter för en för livet. Stuvade morötter och stuvade makaroner i skolmaten bestod av en vit tjock stuvning med glesa röda prickar respektive stuvningsvita sönderkokta makaroner. Obegripligt hur man kunde förstöra ingredienser så. Det enda jag överhuvud kan tänka mig att stuva är svamp och då är det 99% svamp och 1% stuvning.
    Numera äter jag fö allt utom havregrynsgröt. (Och alla ni som nu i kör hävdar att havregrynsgröt är såå gott: Håll käften!)
    Som tur är har jag en hänsynsfull man som, trots att han gillar den rätten, aldrig lagar den om jag är hemma. Och han slipper fiskbullar.

  11. Paula Merio skriver:

    Hej, jag kan bara hålla med om stuvade grönsaker och liknande, men för min del gäller det fortfarande i allra högsta grad! Om det så är morötter, spenat, vitkål, makaroner eller potatis, stuva dem o du har förstört hela anrättningen. Jag fattar inte vitsen, varken smak- eller näringsmässigt. Nä någon sörja vill jag inte ha på tallriken. Alla kvinnor som skrivit om rubriken mat tror jag har berört skolbespisningen, vilket trauma vi alla fick uppleva. Visst läser man numera också insändare där man klagar på maten i skolorna, men numera handlar det mest om att det inte finns tillräckligt aptitliga och mättande vegetariska alternativ, eller att man som allergiker inte får så bra mat. Nog har dom att göra numera, mattanterna, som ska laga fyrtioelva varianter!” Tack för ett trevligt inlägg

  12. Karin Eklund skriver:

    Jag var nästan vuxen när jag första gången fick stuvade morötter på tallriken och till all lycka inte sådana som du fick som barn. Jag förstår dig fullständigt. Att tvingas äta ett sådant elände är elände nog i sig. Skolbespisningarna på den tiden det begav sig var inte alla gånger av denna världen.
    Ankfötter kan jag avstå gladeligen för egen del.

  13. Sådan tur att du hittade tillbaka till morötterna! Själv minns jag chokladsoppan i skolbespisningen. Vidrig. Men numera älskar jag choklad och chokladsoppa finns väl inte längre.
    Hälsningar
    Birgitta

  14. Karin skriver:

    Kära alla som kommenterat här. Som framgår av mitt nästa inlägg har jag inte kunnat ägna mig åt bloggen på ett tag. Men jag har nu intresserat tagit del av av alla matminnen. Och det gläder mig verkligen att Birgitta bekräftar att det faktiskt fanns chokladsoppa. När jag berättar det idag möts jag av ett sånt kompakt tvivel att jag har börjat undra om jag hittat på det. Men det fanns! Lyckligtvis verkar det ha försvunnit från skolbespisningsmatsedeln. Men Olgakatt. Havregrynsgröt är ju… Nåhä, inte det. Jag förstår och håller klaffen!

  15. matfreaket skriver:

    Ja, skolbespisningen har mycket på sina axlar… Otroligt korkat! När det serverades sånt som jag absolut inte kunde äta (lever) så åt jag endast knäckemackor… jag hoppas skolan har ändrat sig i matsalen idag…

Kommentarer inaktiverade.