Arga akvarellisten

Att måla är nog det mest terapeutiskt harmoniskapande man kan ta sig för. Men ibland frågar jag mig själv varför jag envisas med att måla just akvarell som är så oförutsägbart, så paradoxalt tålamodskrävande, samtidigt som det behövs både snabbhet och precision. Och man får aldrig bestämma själv. Akvarell är en intensiv dialog med kaos.

Det är väl just därför skulle jag tro. Som erfaren kaoskoordinator gillar jag att vad som helst kan hända. Hela tiden. Med olja och akryl kan man bestämma själv. Med akvarellfärger får man snällt samspela med färg och papper, vad de än hittar på.

DSCN5213Det har hänt mycket på akvarellfronten sedan jag köpte mina första akvarellfärger. Fem små läckra kuber för en förmögenhet, tyckte jag då. De gick snabbt åt de där små. Miniatyrlådan med akvarellfärg – överst i bild – köpte jag någon gång i tjugoårsåldern och den har hängt med mig runt om i världen.

Jag hade en föreställning om att jag skulle skriva reseskildringar och illustrera dem med mina akvareller. Det hann jag dock inte när jag jobbade som reseledare i olika länder i Europa och i Östafrika.

I stället blev det rätt fina illustrationer till hotellpärmarna med information till turisterna; de gjordes för hand på den tiden. Och så blev det ett och annat handmålat vykort till familj och kompisar i Sverige.

Numera är det mest tuber som gäller och större penslar än de små hopfällbara som ingår i minilådan. Det känns som om jag börjar om med akvarellmålandet från där jag befann mig i fjortonårsåldern. Lite frustrerande ibland, men jag tror att jag kan öva upp mig igen. Så jag tänkte att diskutera tekniker här på bloggen. En variant av Arga kocken, eller Arga snickaren. Arga akvarellisten, som granskar mina akvarellövningar och kommenterar förtjänster och brister. Och lite som loggbok över målandet.

Det allra första som Arga akvarellisten skulle påpeka är att motivvalet är helt avgörande. Om man väljer att måla söta katter, vackra solnedgångar, blommande äppelträd och liknande får man skylla sig själv om man snubblar in i hötorgsfacket. OK. Det kan väl hända, men jag har goda skäl för mina motivval. Det återkommer jag till i nästa inlägg.

Här kommer först en liten detalj i en målning som jag tycker är hyfsat akvarellig. Färgerna har fått jobba ifred. Jag tror att Arga akvarellisten skulle säga att den är rätt OK. I alla fall i jämförelse med resten av målningen. Men det tar vi nästa gång.

Version 2

Oj då! Det där konstiga uppe till vänster i bild är inte en misslyckad björkstam, utan märken efter klämman som jag spänner fast pappret med. Ska skäras bort, för det ser ju konstigt ut. Ja, ja, Arga akvarellisten, jag hör dig. Det blå som skymtar mellan löven är för blått. Ska tänka på det nästa gång…

 

Det här inlägget postades i Att måla, färg, konst och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Arga akvarellisten

  1. Musikanta skriver:

    Jobbigt med akvarell. Jag förstår det när du påpekar att det blåa mellan träden är för starkt. Med akryl hade det ju bara varit att måla över det med lite vitt…Hade inte tänkt på det förrän du skrev det. Men det stämmer ju. Jättefina gröna färger för övrigt tycker jag.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Det är bland annat det som är så knepigt med akvarell. Finns inget vitt. Eller jo, det är själva pappret som är det vita, så man måste tänka sig för hela tiden.

      Men samtidigt kan ju akvarellfärgerna vara väldigt samarbetsvilliga och påhittiga, när det vill sig väl. Det är nog det där lite oförutsägbara som gör det så roligt.

  2. Musikanta skriver:

    Det tar drygt en minut innan kommentaren publiceras – man tror att man måste trycka en gång till på publicera. Så borde det väl inte vara, eller?

Kommentarer inaktiverade.