Första exemplet på kiosklitteratur – en riktig kioskvältare!

Idag – den 9 juni – 1860 publicerade den första boken av det slag som skulle komma att kallas kiosklitteratur här i Sverige.

Malaeska (1)I ursprungslandet USA kallades de ”dime novels”. En dime är tio cent och det var vad de första böckerna kostade. Ganska snabbt höjdes priset, men namnet användes även i fortsättningen för all slags billig, melodramatisk underhållningslitteratur.

Från början kostade dessa ”dime novels” tio cent och de var lätt igenkännliga på sina rosa omslag. Det här är alltså den allra första. ”Malaeska, the Indian Wife of the White Hunter”. Författaren är den mångsidiga Ann Stephens, som också skrev humoristiska böcker och kåserier under pseudonymen Jonathan Slick.

Malaeska var en stor succé och publicerades i många upplagor, med allt färgstarkare omslag. De rosa oillustrerade omslagen fick ge vika för dramatiska skildringar som höjde förväntningarna om böckernas innehåll. Här är försättsbladet på den tidiga Malaeska där Malaeska stödjer sin döende man, medan deras son syns i bakgrunden till vänster.dime_novel__2_002

 

413px-Malaeska_(color)Den illustrstionen blev sedan bokens framsida, först svartvit – eller svart-rosa snarare – och senare i färg.

Kioskböckerna blev en bra inkomstkälla för många författare som skrev dime novels lite vid sidan om sina ”riktiga” författarskap, oftast under pseudonym, till skillnad från Ann Stephens.

Louisa May Alcott, till exempel, skrev mer än 30 dime novels under pseudonymen A.M. Barnard.

Hon skrev till en vän: ”Det kommer att bli en blod-och-åska-historia för de är lättare att skriva och bättre betalda än seriös litteratur. Så bli inte förvånad om jag sänder dig en skildring av indianer, pirater, vargar, björnar och nödställda damer, med en titel i stil med ’Den besatta bruden’, eller Blodbadet – en thriller om passion'”.

Säga vad man vill om kioskböcker, men nog har de bidragit till ett ökat läsande världen över. Den allra första, Malaeska, finns att läsa här i digitaliserad form.

Grattis på födelsedagen!

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, historia och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Första exemplet på kiosklitteratur – en riktig kioskvältare!

  1. Karin Eklund skriver:

    Mycket intressant och nu förstår jag varför boken vi hade i vårt lilla antikvariat gick åt med en gång. Den hade inte exakt likadant pärmomslag men den var säkert av en nyare utgåva. Själv ärvde jag den efter min bror som hade ärvt den efter en äldre släkting.
    Förhoppningsvis så lever den kvar i den nya ägarens händer länge och väl.

    • Karin skriver:

      Men vad kul att ni haft den boken! Undrars om den var översatt till svenska eller kanske finska, eller på originalspråket. Den kom i många upplagor, det ena omslaget fantasifullare än det andra. Kan det ha varit denna som fanns på Pettas? En mer sentida och nedtonad variant.
      malaeska

  2. margaretha skriver:

    Jag gillar Louisa Mays böcker, men de hon skrev som A.M. Barnard har jag inte orkat igenom, det vill säga jag har inte försökt med alla , men de som finns på nätet.

    Förhoppningsvis har en del av kiosklitteraturen fått somliga läsare, att få upp ögonen för annan litteratur. Så är vi inne på den gamla debatten om, huruvida det är bättre att barn läser fem-böcker och serier, än att de inte läser allt.

    Har länge tänkt skriva om den svenska motsvarigheten, 10-öres, 25-öres och 1-kronas böcker, där fanns det ju även stora och välkända författare med i utgivningen, som Zola, Wilde & Strindberg.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja gör det! Skriv om våra ”Dime-böcker”! Vore kul att få läsa om.

      Diskussionerna om läsvanor lär fortsätta, liksom de om filmval, TV- tittarvanor och numera också om ”skärmtid”. Jag som slukade allt som kom i min väg en gång i tiden är nog inte rätt person att uttala mig. Men egentligen handlar det väl om att få till en hyfsad kostcirkel även på detta område. Och för mycket socker eller andra droger kan vara skadligt i längden…

  3. Skogsgurra skriver:

    Eli och Bombi Bitt läste ju ”Dödstrappan i Bronx” och med de höga föredömena tvekade jag inte att lägga beslag på en bunt Alibi-magasinet när jag hittade dem på ett loppis för ca fem år sedan.

    Jag läser dem lite då och då. Ett par favoriter, som jag faktiskt minns från tidig ungdom är ”Lucifers melodi” (nr 34 1949) och Blödande Liljan (nr 31 1952). Båda med råbarkade sällar, sexiga brudar, skräck och visst mått av mytisk magi.

    Det verkar som om norrmännen var flitiga skribenter i Alibi-magasinet medan det konkurrerande DETEKTIVMAGASINET mest hade amerikanska författare.

    DETEKTIVMAGASINET var något dyrare, 45 öre i stället för 35, och det ansågs bero på att det kostade att översätta och DM hade dessutom nästan alltid omslag i fyrfärgstryck medan AM sällan hade mer än två färger på omslagen.

    Många kan fortfarande läsas med behållning medan andra verkar mycket förvirrande. Särskilt ”Revolvermännen i Kansas” som verkar vara ett svårt fall av stormvind som blåst omkring manusbladen på sätteriet. Fullständigt obegriplig med helt främmande miljöer och personager som plötsligt dyker upp på några sidor innan vi så småningom återfinner den yppiga blondinen och den smarta rödhättan som försöker sig på diverse knep med kansasborna. Själva är de förstås ”från stan”.

    Ska man läsa i hängmattan så är både DM och AM att rekommendera. Underhållande i flera dimensioner och så pass lätta att man inte skadar sig om man råkar tappa dem på näsan.

    • Karin skriver:

      Eller som vår mor sa när hon blev skruttig och svag under sina sista år: ”Numera läser jag bara lättare litteratur.” Dit räknade hon till exempel tunna diktsamlingar.

      När det gäller kiosklitteratur av olika slag är ett av mina tidigaste minnen en norsk historia som jag misstänker att du skaffade när vi var där: Opiumslavens son. Fast på norska då. Snacka om förvirrande. Jag begrep inte mycket av innehållet och tur var kanske det!

      • Skogsgurra skriver:

        Den inköptes på en Missionsbokhandel i Valdres, tror jag. Och om jag minns rätt så hette den ”Opiumsklavens soenn” med norskt ö, som jag inte lyckades få till på tangentbordet.
        En ruggig historia där ”gulingarna” låg på britsar i mörka källarhålor och sög på sina pipor.

      • Karin skriver:

        Missionsbokhandeln! Hur i allsin dar hamnade du där?! Då var det alltså inte den depraverade skildring jag trodde utan förmodligen en mer sedelärande variant. Det förstod jag inte (heller) när jag läste den. För läste gjorde jag. Allt som kom i min väg. Men kombinationen av den exotiska miljön (Kina?) de okända sysselsättningarna (opiumorgier och liknande) och norskan (med många luriga falska vänner och annat) gjorde att jag nöjde mig med en, ska vi säga, approximativ approach. Men det fanns en riktigt ond en. Det fattade jag i alla fall!

  4. Annika J. skriver:

    Tack, Karin, nu är du hela vägen upp i min gränd igen (right up my alley, som det vanligtvis heter). Jag är fascinerad av riktigt gammal ”underhållningslitteratur”.

    Och med ”underhållningslitteratur” i otäcka citattecken menar jag den som av somliga betraktas såsom varande av en helt annan ordning än den fina konsten. Som om de vore zebrasto och arabhingst och aldrig mötas de två — trots att bägge tillhör equus och kan para sig alldeles utmärkt väl.

    Därmed talar jag verkligen om litteraturen hela tiden, genom hela historien, för jag blir lika f*rb*nn*d varje gång någon försöker påstå att underhållning är en sak och konst en annan. Allt skapande finns på samma linje, samma ”kontinuum”, där det renaste kommersiella underhållningsskräpet finns i ena änden och den mest högt syftande och lyckade konsten finns i den andra.

    Det allra, allra, allra mesta återfinns förstås någonstans i mitten, lite åt ena eller lite åt andra hållet.

    (Bryter av mig, för att inte börja på avdelningen ”bara för att man tror att man skriver konst betyder det inte att man lyckas alls, och bara för att man vet att man främst skriver för en kommersiell marknad betyder det inte att man inte har många kvaliteter och mycket att säga” … ja, jag började visst men jag slutar nu!)

    • Karin skriver:

      Och right up my own Urvädersgränd! Vi skulle ju kunna börja med Shakespeare… Eller Madame Bovary. Eller alla andra romaner som ansågs vara ett fördärv särskilt för kvinnorna och också för ungdomen, i den mån de tilläts läsa dem. Mycket av den fördärvliga litteraturen verkar bli föredömlig om den får ligga till sig lite.

      Det där med hästar och zebror var ju en intressant nyhet för mig, VARFÖR avlar man inte fram korsningar som tål det Östafrikanska klimatet? Hästar klarar sig i Nairobi och andra svalare trakter, men nere vid kusten dukar de under, En kombo häst zebra (zest?) skulle troligen klara sig hyfsat bra.

      • Annika J. skriver:

        Jo, fast problem nummer ett med häst-zebra-korsningar är detsamma som med hund-varg-korsningar: den vilda arten för vidare sin ”vildhet” så avkomman är inte särskilt tämj- och fostringsbar.

        Problem nummer två är att avkomman nästan alltid blir steril.

        Men detta betyder inte att man inte har försökt (zebror är immuna mot vissa sjukdomar som hästar och åsnor är mottagliga för) och …

        Nåja, kolla, det finns en massa intressant att läsa i ämnet på engelskspråkiga wikipedia om zebrakorsningar!

        Och för att återgå till originalämnet: Ja, tänk om William Shakespeare och hans samtida hade fått veta att just han skulle bli själva grundstenen och måttstocken för ”litteratur” i hela världen! De hade svimmat av, hela gänget.

Kommentarer inaktiverade.