Trevligt på toppen…

Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan. Häromdagen kunde man läsa en intressant artikel i Aftonbladet av Andrev Walden. Han skriver om den populära filmen Lejonkungen, dess dramaturgi och budskap. ”Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan.” Han refererar också till en kritisk artikel i Washington post där skribenten har svårt att ens ”urskilja handlingen i sörjan av ’pop-psykologi och begynnande fascism'”. Men en sak är klar, enligt artikel-författarens analys av filmen: ”Ah, yes. How good it is to be at the top of the food chain!”

hyena (1)Waldens artikel handlar om hur filmen bygger en gemenskap inom en grupp och avsky mot en annan. Och när uppgörelsen kommer är ”våldet inte bara motiverat, du längtar efter det. Du hatar. ”

De onda, hyenorna, får aldrig en chans att vara ”mänskliga” till skillnad från de goda djuren som det är lätt att identifiera sig med. Hyenorna är onda och falska, bara. Allihop. Måste dö.

”Det här fenomenet gäller naturligtvis även många andra filmer  som kulminerar i en våldsam upplösning”, skriver Walden ”men Lejonkungen är särskilt intressant eftersom nästan alla som sett filmen beskriver den som en berättelse om gemenskap. Varm och underbar.” I alla fall inom gruppen som är god och som har rätt. Som har rätt att hata.

Tänkvärt. Som alltid kan man behöva fundera över och diskutera vad barnfilmerna egentligen handlar om och vad slags budskap de förmedlar.

Uppdatering. Jag har fått expertkommentarer om handlingen i Lejonkungen och de lurade hyenorna: ”För det första var Scar elak, som utnyttjade hyenorna. Dom var inte elaka från början, men dom var utstötta.” Och det stämmer ju.

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt, film, historia och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

20 svar på Trevligt på toppen…

  1. Karin på Pettas skriver:

    Mycket tänkvärt!
    Man får lärdomen med sig från början om hur det ska vara och se ut, vem som är
    mera viktig än andra. Uj!
    Tänkte på det när jag var med yngsta barnbarnet för ett antal dagar och vi såg på ett tv-spel, Lego-Starwars, Indiana Jones osv.
    Insåg att föräldrarna som lämnar sina telningar ensamma med spelen inte fattar hur oerhört mycket våld de små ser. Även om det är legobitar som dör så ser inte barnen det så.

    • Karin skriver:

      Ja, det vill till att föräldrar och far och morföräldrar hinner sovra i utbudet och sedan hänga med i svängarna, så att det går att diskutera just olika värderingsfrågor. Jag har sett ett par fina filmer nyligen med helt andra budskap än Lejonkungens. Disney kan när dom vill!

  2. Lena i Wales skriver:

    Det är viktigt att veta vad barnen ser och det kan ju vara svårt idag. Lättare att styra när mina barn var små på 80-talet. Men å andra sidan kanske man inte ska överanalysera saker och till slut förbjuda Pippe, Alfons m m. Om de är så farliga kanske felet ligger någon annanstans, vet inte.

    • Karin skriver:

      (Jag blev visst lite ivrig här, Lena! Vad jag menar är att jag håller med dig om att det kan bli lite klåfingrigt ibland:) Rör inte min Pippi! Och inte min Alfons heller. Just Alfonshistorien har verkligen förvanskats i olika medier. Det handlade från början om en pappa som tyckte att dagiset lät de minsta ungarna titta på film alldeles för mycket, utan någon vuxen som deltog, förklarade och diskuterade. Och så beskrev han hur till och med ett monster under Alfons säng kan vara skrämmande för en liten unge som inte var så van att titta på film. Och så är det ju.

  3. Pysseliten skriver:

    Men, men … nu måste jag diskutera det här med mina barn, som är 20 och 23 och som har växt upp med Lejonkungen. Det kommer så mycket kritik mot barnlitteratur och filmer nu för tiden att jag känner mej lite blassé, men det här kan ju vara ett utmärkt exempel för att belysa något väldigt viktigt!

    • Pysseliten skriver:

      Uppdatering: Det blev lite protester, men en bra diskussion. För det första var Scar elak, som utnyttjade hyenorna. Dom var inte elaka från början, men dom var utstötta. Mufasa var gift med sin syster, liksom Simba och Kiara var bror och syster – för så är det i lejonens värld. En annan hannes unge hade blivit uppäten. Men visst förstod dom och sa utan vidare att Jimmie Åkesson är vår Scar … Här älskar vi Lejonkungen och en drös andra Disney/Pixar produktioner.

      • Karin skriver:

        Ja, vad kul. Expertutlåtanden! Jag inser att det var väldans länge sedan jag såg filmen, men jag reagerade redan då på att den var så ogenomtänkt. Till och med lille Simba noterar ju att ”vi äter ju upp de där gazellerna…”

        Det som var ett trendbrott i Disneysammanhang var annars det där med att man har rätt för att man är mäktigast. Är man kung så är man. Är man son till en kung ska man tillbaka till kungamakten. Annars brukar Disneyfilmerna handla om att förtjäna sina framgångar. Lite David mot Goliat.

        • Karin skriver:

          Pixar-produktionerna är ju bara så bra. Och det verkar som om dom fortsätter att vara bra även efter att Disney köpt upp dem.

      • Pysseliten skriver:

        Mäh, jag skrev fel! Simba och Nala hette lejonungarna, som måste ha varit syskon. (Barn kan ALLT om djurliv idag, det är svårt för dom att bortse från vad dom redan kan om tex lejon.)

  4. Olgakatt skriver:

    Jag har alltid älskat sagor och i de klassiska finns ju också mycket som egentligen är väldigt otäckt. Men Disneys förvandlingar av ”mina” klassiska gillar jag inte alls. Lejonkungen har jag inte sett men jag såg Frost. Den påstås bygga på HC Andersens Snödrottningen men inte fanns där nån likhet, lika bra det!
    Någon rekommenderade Narniaböckerna men de tyckte jag var förskräckliga! Religiöst svammel och kvinnofientliga tyckte jag när jag läste dem, nu har jag tack och lov glömt det mesta.
    Ge mig HC Andersen i original, Alice i Underlandet, Det blåser på månen, Bröderna Grimm och Nordoska Folksagor. Bland andra……

    • Karin skriver:

      Jag håller med om nästan allt. De gamla sagorna med alla sina budskap, mer eller mindre dolda, var spännande läsning, som Disney ofta förenklat. Frost förhåller sig väldigt fritt till Snödrottningen. Egentligen är det inte alls samma story. Men inte desto mindre är det en bra film, tycker jag. Spännande, rätt kul och med ett slut som jag verkligen gillar. Dom där prinsarna kan flyga och fara, men iskarlen, renen och snögubben är pålitliga kompisar. I slutändan är det dock syrrorna Elsa och Anna som löser problemen.

  5. Musikanta skriver:

    Tur att det fortfarande finns barn som är kloka och inte köper allt! Men jag reagerar ofta på de gamla sagorna där gamla kvinnor framställs som häxor och avbildas som groteska varelser. En rest av den gamla häxtron? Det är inte bättre på nätet nu för tiden heller. Fruktansvärt hemska bilder på gamla kvinnor kan man ju hitta lite överallt.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ungarna är ju oftast finurliga och det händer ofta att mina barnbarn får förklara ett och annat för mig som jag inte fattar när vi går på bio. De har koll! Men jag tror att det är viktigt att de får en allsidig kost och att man är med och diskuterar vad de ser på TV och på bio. Eller läser.

      Minns fortfarande min pappas kommentar på den tiden då jag slukade varje nummer av Min Melodi så fort de kom ut: ”Har du funderat på vad de där flickorna har för jobb? Det verkar som om dom inte bryr sig om det särskilt mycket.” Och det stämde ju. Det kunde ha något vagt kontorsjobb, eller eventuellt vara sjuksyrra, men fokus var hela tiden på den där vaaansinnigt snygga killen/chefen/läkaren.

  6. Lejonkungen har jag inte sett – har väl kommit med uppföljare på uppföljare? Våra barn var för stora. Så. Fast jag undrar jag, hur många filmer som borde förbjudas. Alltid är det något. Det var ett himla liv när John Travolta och Olivia Newton-John dansade i Grease. Någon större skada tror jag ingen led. T ex. Tillochmed Alice Babs var en ungdomens förförare på sin tid. Eller hamnade jag utanför ämnet nu.

    • Karin skriver:

      Inte helt off topic, men lite sidobelysning på ämnet kanske…
      Inte sjutton ska man förbjuda, men man ska ta chansen att diskutera och fundera tillsammans vad filmerna handlar om. Mycket givande att prata med barnbarnen nuförtiden, för de är så mycket med medievana än jag och läser av koder och budskap blixtsnabbt. Som när vi såg Zootropia häromdagen. Den inleds (spoilervarning!!!) med en stiliserad scen där huvudpersonen Hops ligger på golvet och ropar (med teatralisk röst, samtidigt som hon vecklar ut en massa röda plastband): ”Blooood, blooood, jag dööööör!” Varpå honskrattar gott.

      När det sedan kommer en läskig scen där hon attackeras försöker jag viska lugnande till yngsta barnbarnen att det är lugnt, hon kommer att klara sig. Han svarar lite överseende: ”Jag vet, dom visade ju i början att det går bra.”

  7. Musikanta skriver:

    Här har jag hittat en länk till en/ett tutorial. Det finns mängder av sådana som visar olika sätt att måla – berg, stenar, moln eller vad det nu kan vara. Här är det vatten. https://www.youtube.com/watch?v=vH8xAeu6njY Hoppas det funkar.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.