Kafka hade inte heller så roligt

Jag läser Horace Engdals bok ”Den sista grisen”. Jag har inte hunnit läsa hela boken än och den kanske tar sig, men hittills har jag just inte hittat mycket att citera.

DSCN3622

Tankar som presenteras så här, ensamma på en hel boksida väcker förväntningar som de inte alltid kan leva upp till.

På sidan 30 läser jag: ”Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl.” Om man läser meningen med betoning på eftersträva (snarare än någonting) blir den väl rimligt begriplig.

Men på sidan 55 läser jag sedan ”Stil är ett överskott av livskraft, som ämnet inte helt förmår att absorbera. En stor stilist ger ett vagt intryck av att skriva om fel saker.”

Nu hänger jag inte med. Alternativt: Nu håller jag inte med. En god stilist är väl en som använder det språk som krävs för den text och det sammanhang det handlar om. Om man får ett vagt intryck av att skribenten skriver om fel saker är det enligt min enkla mening inte någon stor stilist.

Och apropå stilister sätter jag påskgodiset i vrångstrupen när jag kommer till sidan 107. ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.” Akademiledamoten avslöjar förvånansvärda bildningsluckor här. För det kan väl inte bara vara en lättköpt putslustighet.

Låt oss tala om Kafka, hans planerade giftermål med Felice Bauer och Processen. I dagboken skriver han om förlovningsmottagningen:  ”Var bunden som en förbrytare. /…/ alla bemödade sig om att väcka liv i mig eftersom man inte lyckades acceptera mig som jag var.” Förlovningen hade föregåtts av en utdragen process där Kafka beskriver sig som en hopplöst olämplig blivande make i breven till Felice. I dagboken våndas han oavbrutet över hur fullständigt inkompatibla de är. Alltifrån att han är livrädd för tanken på att bli far till hans avsky för de tunga dystra möblemang som hon älskar.

Skannad

Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti,  har skrivit en bok om bakgrunden till Processen, Kafkas plågsamma förhållande till Felice Bauer

Men efter alla komplicerade turer blir det i alla fall förlovning. Och nya våndor. Han skriver till Grete Bloch, en kompis till Felice, om vilken dålig idé det är. Grete tycker att Felice bör få veta detta och det hela slutar med vad Kafka kallade ”rättegången på Askanischer Hof”.

Felice kallade in Grete och sin syster Erna och omvandlade Kafkas hotellrum till en domstol med Felice själv som målsägare. (Här kommer man snarare att tänka på första meningen i Förvandlingen: ”Någon måste ha förtalat Josef K”). Kafka försvarar sig inte. ”Jag insåg att allt var förlorat, insåg också att jag kunde ha räddat det genom någon överraskande bekännelse i sista minuten, men jag hade inget överraskande att bekänna”. Det hela drog ut på tiden och Felice fick en chans att vädra många förorättade känslor ”väl genomtänkta, länge närda, fientliga”.

Efteråt är han egentligen mest lättad. I ett brev till kompisar hemma Prag skriver han att han är ”långt ifrån så upprörd som man skulle kunna tro”. Han planerar att äntligen säga upp sig från jobbet, flytta från den trånga Prag- miljön och leva på sitt skrivande. kafkatroja (1) Han har sparat tillräckligt för att kunna klara sig i två år, då han räknar med att kunna etablera sig som författare. Men – nu var det 1914. Första världskriget bröt ut och han blev kvar i Prag.

Jag tror säkert att Horace Engdahl har haft det jobbigt. Men Kafka hade inte heller så roligt.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt, historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

25 svar på Kafka hade inte heller så roligt

  1. Annika J. skriver:

    Hm, min spontana tanke om ”aforismen” (eller vad den nu ska föreställa) som du har avbildat (och som alltså står på sidan 55), är att tanken har uppstått i samband med något specifikt verk. Med andra ord kan den vara relevant i ett visst sammanhang. Men däremot är den ju närmast orimlig när den är lösryckt och ensamstående (ursäkta, kunde’nte låta bli).

    Eller driver han med oss?

    • Annika J. skriver:

      ”Han” och ”han” — jag menar alltså Horace Engdahl! Inte mitt livs mest glasklara stund, ser jag nu …

    • Karin skriver:

      Det skulle kunna vara en kommentar till en text som är svårläst överlastad eller på något annat sätt dysfunktionell. Men som den nu presenteras i sin ensamstående majestät håller den inte riktigt. Möjligen finns förklaringen i den här ”aforismen” som också disponerar en hel sida, alldeles själv:

      ”Jag bläddrar i gamla utkast och förarbeten likt någon som mitt i natten låter markören svepa över frekvenserna på en radio i hopp om att finna en station som sänder.”

      • Annika J. skriver:

        Ja … och titta, den begriper jag, och tycker liknelsen är bra. (Been there, done that, liksom.)

        För min del får du mycket gärna återkomma när du har läst hela boken, och berätta ifall helheten månne kastar ljus över delarna (många smådelar, förstår jag). Man vet ju aldrig.

      • Karin skriver:

        Will do! Hittills tror jag att den lyckade radiometaforen förklarar det mesta, men det kan förvisso dyka upp nya intressanta infallsvinklar.

        Och så har vi ju Ebba Witt-Brattströms bok också. Jag gjorde en deal med grannen mitt emot här i gränden: Jag köper Horace, du köper Ebba och så byter vi och sen diskuterar vi! Så, det kommer mera…

  2. Olgakatt skriver:

    Kommer att tänka på spiritisterna som hade åkallat Strindbergs ande:” Är du verkligen August Strindberg? Ja. Hur har du det som död? För djävligt.”
    Då var man övertygad om att det var rätt ande.

  3. Musikanta skriver:

    Jag tror jag läste Processen någon gång i min litterära ungdom. Då läste jag lyrik också. Jag kommer bara ihåg att den var oändligt långtråkig, boken. Efter dess har jag aldrig läst någonting av Kafka och tänker inte göra det heller. Förstår att han inte hade det roligt när han skrev en så fruktansvärt tråkig bok.
    Horace Engdahls bok ska jag heller inte läsa, men väl hans hustrus. Mirren har nämligen köpt den och jag ska låna den av henne nästa gång jag kommer till Stockholm. Jag tror att HE är en riktigt mullig mansgris.
    Ingrid

    • margareta börjesson skriver:

      Delar din uppfattning utan några som helst belägg!

      • Annika J. skriver:

        Sådant här är så intressant! Jag läste Processen i min litterära ungdom (omkring 20, är det närmaste jag kan gissa …) och blev helt förhäxad! Därefter läste jag allt av Kafka jag kunde hitta.

        Smaken är som baken, alla har sina infallsvinklar, och jag är helt övertygad om att allting som är lite särpräglat är helt beroende av tid, plats och tillfälle för mottagningen. Jag menar som så här: när det gäller en del litteratur så visar det sig att om man börjar läsa en viss bok när man är på ”fel” humör så kommer man att hata den, men om man börjar läsa samma bok när man är i ”rätt” tillstånd så finner man behag däri.

        Ett favoritexempel är att jag hatar Strindbergs Tjänstekvinnans son så intensivt att jag aldrig har kommit igenom den — helt säkert för att tillfället var fel när jag började, och sedan dess är uppförsbacken oöverkomlig. I övrigt har jag läst allt möjligt av honom: beundrat en del, älskat en del, varit mindre imponerat av annat. Men just den boken är omöjlig.

        • Karin skriver:

          Oj, jag såg inte denna kommentar när jag skrev nästa och måste revidera, eller komplettera det där med att Processen inte är rätt bok för en ung person. Det beror väldigt mycket på och överhuvudtaget känns nog Kafka mycket ”yngre”är Strindberg. Samt mindre avogt inställd mot kvinnor…

    • Karin skriver:

      Processen är kanske inte det bästa valet att sätta i händerna på en ung person. Men egentligen är Kafka rätt rolig. Novellerna. Förvandlingen och sånt som är både hemskt och samtidigt välformulerat och emellanåt komiskt.

      Och Horace är ju åtminstone lättläst, ofta med bara en mening per sida. Man jag ska nog läsa ut boken innan jag säger nåt bestämt och även Ebba W B:s bok.

  4. kicki skriver:

    Och så var ”Wienerbrödslandet” observant och påpekade att det är lördag även den 29 april. Ok då föreslår jag att vi skriver om avslutning.

    • Karin skriver:

      Skarpsynt av av Wienerbrödslandet! Alla vi andra gick på din aprilkupp, att april är en ungefär lika lång (kort) månad som februari!

    • Olgakatt skriver:

      Nej, den 29 april är en fredag, ortodox långfredag, t o m.

    • Karin skriver:

      Ja det blev visst lite anarkistiskt med datumen där! Jag har rättat på min lördagstemasida och i förra inlägget. Tror att Kicki har rättat hos sig också.

  5. Horace hade det nog inte lätt med Ebba W-B. Och kanske inte hon med honom heller. Det är förstås sitt eget äktenskap hon hämtat näring ur. För vilka äktenskap mer har hon haft sådan insikt i? Och angåede Kafka – du menar att han förstod hur det var utan att han gifte sig?

    • Karin skriver:

      En sak är dock säker, nämligen att det ofta fungerat att citera Strindberg: ”Det är synd om människorna!”

      • Karin skriver:

        PS. Ja ungefär så menade jag, att han faktiskt såg sin plågsamma och uppslagna förlovning som en förebild till Processen. Men också förstås att han ständigt kände sig skyldig och anklagad, så som han beskriver det i Brevet till fadern.

  6. Agneta skriver:

    Även jag läste Processen i tjugoårsåldern eller snarare 21-årsåldern av tryckåret att döma. Samma år införskaffade jag också Slottet och Amerika. Jag gillade alla tre. Har inte läst något annat av honom. Tror att jag har läst om en eller två av dem, men minns inte när.

  7. Pingback: ”Mig blir jag inte av med.” | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.