Greatest invention before sliced bread

blyertspennaDen här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.

LipmanPencilEraserPatent-300x134Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.

Sen sålde han patentet efter fyra år, men då hade redan den stora penntillverkaren Faber-Castell börjat göra något liknande. Den nye patentinnehavaren stämde Faber-Castell, men förlorade. ”Det där”, sa högsta domstolen, ”det är inte en ny grej. Det är två redan uppfunna grejer som satts ihop, men utan att det innebär någon ny tillämpning.”

Hursomhelst fortsatte tillverkningen i USA, men den tog aldrig riktigt fart i Europa. Visst finns det pennor med sudd även här, men det vanligaste är nog de suddfria. De separata suddgummina är ändå bättre, räcker längre och suddar mycket effektivare. ursnickarpenna

Med eller utan sudd är den i all sin anspråkslöshet en väldigt användbar liten pryl. Oj, vilken lättnad det var för en mängd skrivjobb när den kom! I stället för bläck och gåspennor fick man en behändig lättskrivande penna, som man till och med kunde stoppa i fickan, utan problem. Visst fanns det blystift innan, men de var ineffektiva och svåranvända. Så kom grafitpennan, på 1500-talet. En bit grafit, som skyddades av träbitar för att inte brytas av. Ungefär som pennorna görs idag. Grafiten mals och blandas med lera och på så sätt får man fram de olika hårdhetsgraderna. blyertspennor

När jag går på pennjakt härhemma upptäcker jag att de allra flesta är från Faber-Castell. Någon kommer från England och en endaste har ett sudd i baken. Jag undrar var den är gjord. Eventuellt i USA, som sig bör? Nej, France står det ju!

Så här ser rondellen ut i närheten av Faber-Castells anläggning. Skogsgurra fotade under en av sina utflykter ner på kontinenten. Rondellpennor Faber Castell 1

Nejdå, jag är inte sponsrad av företaget, tycker bara att det är en riktigt trevlig rondell-utsmyckning!

Det här inlägget postades i Att rita, Att skriva och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

45 svar på Greatest invention before sliced bread

  1. anna/notonmusic skriver:

    Vad intressant Karin! Håller med att vanliga sudd är bättre, oftast torkar sudden innan pennan är ”slut” och då har man ingen nytta av den iaf. Snygg skulptur. Kom att tänka på den vi har i Avestarondellen när man kommer på sextioåttan från Fagersta. Men det är ingen som fattar vad det är. Räls på rymmen har nån gissat. Pennorna var lättare att ”fatta”… Kanske kunde man göra om rälsen till pennor??

  2. Olgakatt skriver:

    Vad vore livet utan blyerts och kautschuk!
    Vilken trevlig expose du gett oss! Mitt barndomshem var fullt med gula blyertspennor och mor har länge haft dem med ändsudd till korsorden. Jag har haft bekymmer med de små dåliga vässarna som ofta vill bryta av blyet precis innan det är spetsigt nog. Far vässade allrid med kniv och den konsten kan jag inte heller. Numera är det skruvpennor med stift och ändsudd som gäller hos mig. Mesigt, jag vet.
    En god vän som jobbade sig upp från kontorsschas till produktionschef och ännu högre befattningar jag inte begriper mig på hade i begynnelsen uppgiften att vässa högste chefens pennor varje morgon. En dag blev han inkallad och förhörd om det var han som vässat pennorna. Eftersom han lagt sin själ i uppgiften sträckte han stolt på sig och bekräftade att, jo, det var han. ”De är alldeles för vassa! Jag bryter dem ju genast!”
    Tänk, jag har glömt att fråga om han använde kniv…. Måste åtgärdas.

    • Karin skriver:

      Men stackars pennvässaren! Tydligen blev det inget hinder för hans fortsatta karriär ändå.

      Men visst är det svårt att vässa pennor så att det inte blir för långa smala spetsar som går av, eller för korta som tar slut direkt. Kniv är ofta bästa sättet att få en udd som håller en stund, särskilt om man ska rita, för då ska den inte vara alltför skarp i toppen.

      Läste någonstans att Steinbeck började sin skrivdag med trettio nyvässade blyertspennor. Låter som en trevlig rutin, särskilt om han vässade dem själv, kvällen innan.

  3. Karin på Pettas skriver:

    Ditt mycket trevliga hyllningsinlägg för blyertspennan fick mig att genast
    se efter om det står Faber-Castell på pennorna som ligger i min skrivbordslåda.
    Så snopen jag blev när det helt resolut bara står Ålandsbanken på dem. Bah! Men suddgummi har de i alla fall. I mitt fortsatta sökande efter F-C-pennor hittade jag en ask som det står Blacksun på…också fel. Jag fortsätter sökandet…vet att det finns pennor från Faber-Castell också här.
    Ibland ger det ena det andra och mitt i allt och ingenting så ser man med andra ögon på
    pennorna i sin omgivning.

    • Karin skriver:

      Men, har Faber-Castell alldeles missat den åländska marknaden?
      Visst är det kul när någon sån där anonym pryl plötsligt kan få en identitet!

  4. margaretha skriver:

    De gula ”skolpennorna” är nog de vanligast förekommande här hemma, avbrutna eller tuggade, såväl som otuggade – i alla hårdhetsgradet, från så hårda att skriften blir som en viskning till så mjuka att man får vässa dem stup i kvarten. De med sudd i gumpen är bra på mindre utflykter, när man inte vill släpa med sig hela pennarsenalen.
    Länge leve blyertspenna, såväl med som utan sudd.
    Margaretha
    som aldrig
    fattat vitsen
    med skivat
    bröd – skivat
    i förväg
    alltså.

    • Karin skriver:

      Jag vet, jag är inte så förtjust i skivat bröd heller. Men det där uttrycket – ”The greatest invention since sliced bread” – var det första jag kom att tänka på (fast tvärtom då: före det skivade brödet). Det är ju i flitigt bruk i innovationskretsar, tydligen.

      • Agneta skriver:

        Skivat bröd kan vara praktiskt. Man kan ur frysen ta just det antal skivor man ämnar äta.

        • Karin skriver:

          Japp, då är det bra. Men jag skivar helst själv innan jag fryser brödet. Det är något stumt med det färdigskivade som jag inte trivs med.

          • Agneta skriver:

            Finns säkert många varianter av skivat bröd som beter sig olika. Själv frukosterar jag på tvenne Pågens skivade Quattro och är nöjd med såväl skivorna, smaken som att jag blir lagom mätt av brödet, samt att infrysningen gör att brödet aldrig hinner torka i brödburken. Jag är ingen hejare på att själv skiva bröd – det blir vingt och snett när jag försöker.

            • Skogsgurra skriver:

              Pågens! Hatbageriet nummer ett. Jag vägrade Pågens i många år. Ända tills jag åt frukost hos bekanta och fick ett helt perfekt bröd att rosta.

              Det var faktiskt Pågens Rosta. Jag tror att det var där min sista fördom föll. Betr. värdinnans vana att själv skiva bröd innan hon fryser in det så tillåter jag mig en viss reserverad attityd. Både när det gäller hur ofta det kan tänkas ske och även när det gäller resultatet.

              • Agneta skriver:

                Även jag hade förutfattade åsikter om såväl Pågens som deras skivade bröd vilket infördes i hushållet av min man.

                Ett annat skånskt bageri, Södervidinge, har en del rätt häftiga bröd.

              • Karin skriver:

                Visst förekommer Pågens alla glädjerika och längtansfyllda* produkter här i hushållet, SG, men till exempel Lingongrovan är för smalskivad för att man ska kunna rosta den. Och nu slumpar det sig så att vi bor granne med ett litet bageri och det vore rätt korkat att lägga in deras bröd i frysen utan att skiva det först. Föreställ dig mig så här dags med en frusen bumling: tina först, skiva sedan och så rosta… Både livet och mitt tålamod är för kort för sådana morgonrutiner.

                *”Njuta”, ”Leva”, ”Gärna”, ”Harmoni”, ”Längtan, ”Glädje”, ”Äntligen”, och så vidare.

                • Skogsgurra skriver:

                  Om det är tid du vill spara så rekommenderas Pågens Rosta! Det är faktiskt mycket tillfredsställande. Då slipper du allt detta pyssel. Jag har räknat ut att du spar mellan 40 och 60 timmar per år på detta. Och tänk på alla plastpåsarna! Och den plats som skärmaskinen tar!

                • Karin skriver:

                  Men å andra sidan: tänk på den armstyrka jag tränar upp. Brödskärmaskinen åkte ut ur huset för tjugo år sedan, just för att den var så skrymmande. ”Rosta” är bra, om det är den sortens man är ute efter. Just nu är det dock mera kompakta saker som gäller för min del.

  5. Agneta skriver:

    Tio blyertspennor, ganska ovässade, fann jag vid en hastig inventering.
    1 st gul Faber Castell BONANZA 1329
    1 st gul rätt vältuggad stump, där det går att avläsa SKR …… TEKNIS No
    1 st röd, Britain Chemi-Selected Berol CARDIM
    2 st blå STAEDLER MARS-LUMOGRAPH 100 HB avslutas med en vit ring och 1,5 cm svart med texten HB
    1 st grön stump STAEDLER
    1 st turkos STUDIUM 30113 TEKNIS…
    1 st träfärgad STUDIUM 30120 REX NR 2 1/2 (HB)
    1 st träfärgad omärkt
    1 st djupblå stump enda text: GERMANY 2510 och en guldfärgad lyra.

    MARS-LUMOGRAPH? Mångrafit från Mars????

    • Karin skriver:

      Vilken variationsrikedom! Och STAEDTLER! Mångrafitpennan. De brukar vara bra att rita med. Nu måste jag ju leta efter mina blå pennor. Jag har ju ett helt set någonstans, men var? På landet? De finns ofta i fina små askar med fyra eller sex pennor. Eller från 6B till 4H. Mjukare eller hårdare än så har man egentligen ingen användning av, annat än i specialfall.

      staedler

      Den där beteckningen F har jag ofta undrat över. Några säger att det står för ”firm” andra ”fine”. Jag tror mer på fine, för hårdhetsgraderna betecknas ju med ”H” för ”hard”.

      • Agneta skriver:

        Även jag tror på ”fine”. De tidigare vanligast använda blyertspennorna här är Caran d’Ache fixpencil. Finns olika grova. Blyet som man stoppar i dem är också av olika grovhet och hårhetsgrad. Blyet kan vässas supervasst på en sådan här vässare.

      • Skogsgurra skriver:

        När jag letade efter hårdhetsbeteckningarna fick jag veta att blyertspenntillverkningen startade i just Stein. Så det var ju lämpligt med en rondell med pennor. För övrigt står det: ”Es gibt die vier nach englischen Härtebezeichnungen benannten Grundstärken B (black), HB (hard-black), F (firm) sowie H (hard)” och där fick jag förklaringen både till B, HB och F. H är inte så svårt att gissa.

        • Karin skriver:

          Faber-Castell instämmer om beteckningarna (f=firm) i sin broschyr.

          Där finns också många fina exempel på vad man kan göra med de olika hårdghetsgraderna.

  6. Agneta skriver:

    LUMO är ju inte LUNA – kanske något som har med annat ljus än månens att göra.

  7. Dennis Lars Olof skriver:

    Jag blir så glad när jag läser på dina sidor
    även kommentarerna tillför glädje ,minnen och komik inget näthat här inte.
    DLO

  8. Karin skriver:

    :-)

    Visst är det så att kommentarerna är halva bloggen. Minst!

  9. Snygg rondell! Tibro har också ett par originella, och vackra för att vara i Sverige. http://hanskhjo.blogspot.se/2014/02/tibro-och-lite-annat.html
    Dessutom kan meddelas att du börjar synas frekvent i min blogg. Den här gången för ditt underbara ord: Prokrastinering.

  10. hyttfogden skriver:

    Det luktar blyertspenna utanför pennfabriken! Det gör det faktiskt!

    • Karin skriver:

      Så trevligt! Och säljfrämjande, förutsatt att de har fabriksförsäljning.

      • Skogsgurra skriver:

        Men vaf!? Jag har ju helt missat det här inlägget!
        Jorå, när Hyttis och jag var på väg mot ett helt annat ställe (hemåt, faktiskt) så hamnade vi i Stein utanför Nürnberg. När vi kom in i stan luktade det blyertspenna mycket tydligt. Cederträ. Precis som när man ”rässar” en blyertspenna. Det var på kvällen och vi fattade ingenting.
        Vi hittade ett värdshus utanför stan och där berättade favoritvärdinnan och alla gästerna om ”Unser Graf”, det vill säga greven på slottet Faber-Castell.
        Eftersom jag samlar räknestickor stannade vi en dag extra och besökte både slottet och muséet med tillhörande shop. Jag frågade efter Herr Jeziersky, som tidigare var chef för räknestickorna. Museifolket lovade att kontakta honom och efter några timmar ringde han och bjöd hem oss till Abendbrot. Mycket trivsamt och givande.
        Livsfarlig shop. Men inga räknestickor.

      • Karin skriver:

        Funderar på det där med cederträ. Alltså varför det anses vara det bästa träslaget för pennor. Det måste rimligen ha med vässbarheten att göra (rässbarheten), för annars kunde väl vad som helst duga.

        • Skogsgurra skriver:

          De platta, röda snickarpennorna har ett annat träslag. Gissar björk.
          Det hårdare träet är lite svårt att ”luftvässa” utan att man bryter blyertsen, men det funkar bra med stämjärn mot planka/stock/hyvelbänk.

        • Karin skriver:

          Riktigt hårdvässade! Jag hade en bra morakniv som rådde på dem, men man fick ta i.
          timmerpenna
          Kärt barn: snickarpenna, timmerpenna, byggpenna…

  11. Musikanta skriver:

    Så lär man sig något nytt som ofta här inne hos dig. Tack för det!
    Ingrid

  12. Agneta skriver:

    Rondell avstörre format med fontän i mitten och växtlighet i form av ett fyrklöverblad. Finns uti Bryssel.

    • Karin skriver:

      Påminner mig om att vi ju har en superrondell alldeles intill. Eller en klöverbladsformad trafikkarusell med planskilda korsningar där man lätt kan ta sig från vilket håll som helst, till vilket annat håll som helst. En mycket listig och trafikvänlig lösning. Den kallas Slussen och ska nu ersättas med ett par T-korsningar i stället. Ingen verkar riktigt förstå varför.

Kommentarer inaktiverade.