Man kan inte ha vantar när man sköljer fisk

Filmen Timbuktu innehåller några av de mest symbolladdade scener jag någonsin sett. Det borde finnas en Oscarskategori för bästa scen. Timbuktu var nominerad som bästa utländska film, men borde också varit nominerad för bästa foto. Samt i den ännu icke existerande kategorin ”Bästa filmscen”. Filmen består av en serie välkomponerade, vackra, innehållsmättade scener.

tuaregområdetSå här ser det ut på kartan i de trakter där filmen utspelar sig. Gränserna har inte dragits av dem som bor där. Någon har suttit med en karta på skrivbordet och dragit gränser med en linjal. Folkgrupper som är främmande för varandra har fösts ihop i samma land. Andra folkgrupper, som hör ihop, har splittrats upp.

När de afrikanska staterna blev självständiga bortsåg man från Tuaregerna. De hör hemma i Mauretanien, Niger, Mali, Algeriet, Libyen, Burkina Faso och ingenstans. De har rört sig fritt över några av de olika öknarna som har Sahara som samlingsnamn; deras område är det mörkare på kartan.

Tuaregerna har vid några tillfällen försökt få ett eget land. Tuaregrebellerna tog kontroll över norra Mali år 2012 när en militärkupp i Bamako i söder lämnat fältet öppet. De fick stöd av radikala islamister från grannstaterna. Men islamisterna vände sig sedan mot tuaregerna och tog över makten. De var inte intresserade av självständighet för tuaregerna, de ville framförallt införa sina stränga sharialagar i landet.

Tuaregfamilj som finns i berättelsens centrum i Timbuktu

Tuaregfamilj i berättelsens centrum i Timbuktu

Så till filmen. Tuaregen Kidane och hans familj lever i utkanterna av Timbuktu på sina getter och kor. Visst är Kidane en patriark. Men hans fru och dotter har en stark ställning och man kan ana att tuaregdrottningen från trehundratalet, Tin Hinan, fortfarande ger kvinnorna status och respekt. Kidane tar det lugnt, spelar på sin sitar. Han är marginaliserad men klarar sig och har inget med de invaderande jihadisterna att göra.

bibl timbuktuMedan Kidanes stillsamma liv fortsätter i utkanten av Timbuktu, invaderas staden av jihadisterna. De har med sig megafoner som de använder för att ropa ut sina nya förhållningsorder:

Kvinnor måste täcka allt, slöja för ansiktet, sockor och vantar på. Fotboll är förbjudet, musik och sång likaså. Nya förbud kommer vartefter. Förbjudet att skratta, att vistas utomhus i grupper, att umgås… Att leva tillsammans utan att vara gifta straffas med döden.

timb fotboll

Protesterna tar många former. Fotboll är förbjudet. Alla fotbollar i Timbuktu är beslagtagna. Men pojkarna spelar ändå, utan boll. Med total koncentration och i nära samspel passar de, fintar och gör mål. De vet precis var bollen befinner sig och är överens i båda lagen om att det blir mål när den osynliga bollen kickas från en marig vinkel.

skär av min hand

Men det är framförallt kvinnorna som protesterar. Den här kvinnan är fiskhandlare. När hon får order om att sätta på sig vantar blir hon riktigt arg. Vantar! Hur ska jag kunna handskas med fiskarna med vantar? Hur ska jag skölja fisken med vantar? Då är det lika bra att ni skär av mig händerna. Jag kommer inte att ta på mig några vantar.

piskrapp

En kvinna som ertappats med att sjunga döms till 40 piskrapp. När det gör så ont att hon inte längre kan vara tyst, väljer hon att sjunga sin klagan. Här förväntar man sig att piskslagen ska bli häftigare, enligt den dramaturgi vi lärt oss i amerikanska filmen. Men här gäller ingen amerikansk dramaturgi överhuvudtaget. Piskandet fortsätter mekaniskt, enligt order, trettioen, trettiotvå, trettiotre…

När en tuaregkvinna får en tillsägelse att täcka sitt ansikte svarar hon att det är väl bara att låta bli att titta så slipper man se det man inte vill se.

Medieträning på gång

Medieträning på gång i filmen

Jihadisterna i Ansar al-Dine har ett bildspråk som påminner om nazisternas sätt att använda symboler och maktmarkörer. Uniformer med koppel, bälten, spännen och klaffar; kängor och stövlar; fanor och standar. Dekorativa svartvita textremsor och armbindlar.

immamenDet är inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.

Jihadisterna läxas upp av immamen i moskén: ”Vad tar ni er till? Ni kan inte komma in här med skorna på. Och absolut inte med vapen. Skäms!” Han menar att de är dåliga muslimer, kärlekslösa och okunniga.

Filmen har kritiserats för att den också porträtterar jihadisterna med mänskliga drag. Onda och ofattbart grymma, ja, men också med sina svagheter och sina tvivel. Det är ingen tvekan om var filmens sympatier ligger. I en av filmens många minnesvärda scener passerar en av de ledande jihadisterna några sensuellt rundade sanddyner i sin jeep. Han ber chauffören backa tillbaka. Han granskar de mjuka formerna och den buske som växer upp i en skreva, tar fram sitt automatvapen och skjuter ner busken. Det är en bra bild av den viktorianism, kvinnofientlighet och dubbelmoral som råder. Det är samma jihadist som i smyg uppvaktar Kidanes fru.

Och Kidane, ja. Hur går det för honom? Det ska jag väl inte avslöja, men filmen regissör, Abderrahmane Sissako, låter Kidanes öde fånga motsättningarna mellan de nomadiserande tuaregerna med sina strövande boskapshjordar och de bofasta maliernas behov av att skydda sina odlingar, fiskenät och andra innomad mot bofastvesteringar.

Det här låter ju som en dyster film, och det är det naturligtvis. Men också humoristisk, hoppfull och varm. Och mycket vacker. Klart sevärd.

Uppdatering: I går kom nyheterna om vandalisering av museet i Mosul och Nineve.

Det här inlägget postades i film och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

19 svar på Man kan inte ha vantar när man sköljer fisk

  1. Karin på Pettas skriver:

    Bara att läsa dina recensioner är så fint att jag får ståpäls. Så vackert du beskriver allt, även det grymma, hemska, fruktansvärda, kränkande.
    Fotboll som spelas med en osynlig boll….jag håller andan och blir lycklig.
    Människor övervinner allt på sitt sätt
    Tack Karin! Jag kommer med säkerhet att se filmen

    • Karin skriver:

      Jag skulle kanske ha redovisat filmens svagheter också, men jag är lite osäker på om de verkligen är svagheter. Den bygger på scener, som inte alltid fogas ihop som en berättelse. När man väl vant sig vid den berättartekniken känns det riktigt rimligt. Som livet, man bevittnar ibland något intressant, vackert, rörande eller skrämmande, som kan få en att reflektera, men som inte direkt griper in i ens liv. Lite så känns berättartekniken, med den viktiga skillnaden att scenerna är ovanligt betydelsebärande. Och vackra.

  2. Man kan inte dra alla över en kam, självklart inre. Men lite less blir man. Alla muslimer är inte terrorister, men dessvärre verkar alla terrorister vara muslimer. Less, lessnare, lessnast. Men säkert en bra film.

    • Karin skriver:

      Ja, dessvärre ser väl statistiken ut så, just nu. Även om en som Breivik också bör räknas som terrorist. Och ondskefulla handlingar begås i alla möjliga gudars och ideologiers namn.

      • Breivik ja, han hade en säregen begåvning. Inte många terrorister skulle klara av hans bedrift. Dödligt! effektiv. Konstigt att han inte fick fler skalper vid sprängningen i regeringskvarteren. En sådan duktig idiot går det inte att skydda sig mot.

  3. Tove Olberg skriver:

    Enig med Karin på pettas om hur fint du beskriver denna film, sevärd film. Jag läste också ditt föregående inlägg som introduktion.
    Tack tack!

    • Karin skriver:

      Tack Tove! Ett intressant inslag i filmen är också alla språk som kommer till tals, bambara, tamashek, franska, arabiska och engelska. Och de mödosamma samtalen med hjälp av tolk, betydelseglidningarna, kulturskillnader som förstärks av språkskillnader, missförstånden… Mycket intelligent gjort!

  4. Olgakatt skriver:

    Tack gör din fina sammanfattning och inte minst kartan som tydligör kolonialmakternas gräsliga konsekvenser.
    Såg på nyheterna vandaliseringen av museet i Mosul… Det enda man orkar tänka är att det är i alla fall ännu värre när de dödar levande människor.

    • Karin skriver:

      Ja, hur sorgligt det än är med kulturarvet tänkte jag en liknande tanke – just den stunden är just de där vandalerna i all fall inte i färd med att plåga eller döda levande människor.

  5. Barbro A skriver:

    Tack Karin för den fina resumén av filmen. Jag såg den ju för en vecka sen och instämmer i att en sådan Oscar borde finnas. Så vacker, hemsk och humoristisk. Med din återberättelse mindes jag den bättre.

    • Karin skriver:

      Tack Barbro. Visst är det märkligt att en så hemsk film ändå kan vara både rolig och ljus. Och jag tycker att filmen sätt att förlöjliga och ifrågasätta jihadisterna är mycket effektivt.

  6. anna/notonmusic skriver:

    En film jag bara måste se, tack Karin för en inspirerande ingång till filmen. En viktig film känns det som. Sjunga sin klagan under piskrappen ”brändes” fast i mig!

    • Karin skriver:

      Mali – och Timbuktu – har ju ett väldigt rikt musikaliskt arv. Att förbjuda musik är ju nästan som att förbjuda dem att andas. Tänk om du inte fick spela, sjunga eller lyssna på musik…

  7. Eva Sw skriver:

    Längtar efter att se den. Ännu mer efter din fina berättelse

  8. Musikanta skriver:

    Jag har läst dina båda oerhört välskrivna inlägg med stort intresse. Filmen kommer jag inte att se eftersom jag inte tror att jag klarar av den sedan jag läst din recension. Jag kan knappt i min fantasi föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om jag inte fick spela eller sjunga och var tvungen att ha hela min kropp täckt. Det är helt ofattbart med ett sådant kvinnoförtryck i modern tid. Och jag har svårt att se på tortyrscener.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      De där mer fundamentalistiska och hårdföra varianterna av islam (om det nu ens kan anses vara islam) verkar ha som sitt främsta mål att underkuva kvinnorna. Samt att döda livsglädje i dess olika former.

      Filmen är ändå njutbar, men jag var förstås tvungen att blunda vid ett par tillfällen.

  9. Skogsgurra skriver:

    En språkfråga: Att skölja fisk skulle nog gå bra även med vantar på. Men att rensa den blir lite jobbigt om man inte tar av vantarna.

    Har översättaren kanske fallit för en falsk vän? Rinse=skölja?

    • Karin skriver:

      Aha, här har vi en till som är uppe och dricker early morning tea. Eller kaffe, kanske?

      Jo, det kan du nog ha rätt i. Rensa är en bättre översättning. Även om de där lite klumpiga svarta bomullsvantarna som fiskförsäljerskan förväntades använda är opraktiska även vid annan hantering av fisk. Luddar av, blir kladdiga och äckliga på nolltid. Låter rubriken stå kvar, trots allt och låter din kommentar vara korrigering.

Kommentarer inaktiverade.