I lördags var det Johan-Olovsällskapets höstträff i Horndal, med bildvisning från grannorten Morshyttan. Och som alltid förvånas men över hur snabbt samhället förändras. Det var en ort med bemannad järnvägsstation – fem anställda – fin järnvägspark, handelsbod, mekanisk verkstad och senare bilverkstad och flera jordbruk. Idag är många hus borta, affären nedlagd och tågen stannar inte längre.
På väg till träffen i den gamla bruksmässen, nere i bruksparken, tog jag en bild av resterna av slaggstensbyggnaden där isstacken brukade ligga. Man hivade upp stora isstycken ur sjön intill, lade dem i stacken och så lade man på sågspån som isolering. Sedan kunde man hämta is i isstacken till långt fram på sommaren. Jag har själv aldrig hämtat is just här, men jag tror att det gick till så att sågspånet låg kvar ovanpå isen, för att isolera, och därför gick man in i öppningen i muren och hackade fram isen liksom underifrån.
Och här är en av bilderna från träffen i lördags. Isupptagning på Morshyttesjön 50-talet.
Någon gång på 1960-talet slutade man ta upp sjöis och lagra till sommaren. Kylskåp blev allt vanligare och affären i Morshyttan började sälja djupfryst.
”Johnessons eftr.” Foto Per Arne Åberg.
Mer på Johan-Olov-sällskapets hemsida och på den trevliga sidan med Per Arne Åbergs 50-talsbilder från Morshyttan.
Uppdatering. Agneta bidrar i en kommentar med en bild på en issåg och Hyttis med en historia om en issåg. Det passar ju bra att sammanföra dem här.
Så här ser alltså en issåg ut, till skillnad från de tvåmanssågar som användes i skogen, med ett handtag i varje ände. Det var alltså inte en issåg, utan en en skogssåg som Karl Tyras tänkte sig när han såg isupptagningen på Möckeln. Hyttis berättar:
Till vintersysslorna hörde alltså att hämta is från sjöarna och en gång hände det sig
att vårt eget original här på trakten, Karl Tyras, stod nere vid Möckelns strand på
Näset, som det hette, där Karlskoga bryggeri låg. Ölet lockade men det var också intressant att åse hur karlarna stod och sågade på isen. Fru bryggeridirektörskan Blomqvist va ute på promenad och träffade på Karl. ”Står han här och funderar?” löd frågan. ”Ja,” svarade Karl, ” jag står och grunner på hur han i andre äen av såga kan ha dä.”
Jag kommer bara ihåg de ouppnåeliga karamellburkarna.
Hos Petters? Eller har du varit i affären i Morshyttan? Jag tror aldrig jag var där.
I en av bodarna på Landet i norra Småland hängde en mycket lång lite svajig såg. Den hade använts förr just till isupptagning och var med andra ord en issåg. Jag har aldrig sett den eller någon annan issåg i bruk varken i stan eller på landet.
Före kylskåpsentrén som i stan skedde i början av femtiotalet, 1952 kanske, använde vi aldrig is att kyla med. Med andra ord vet jag precis hur mjölk som började surna smakade. På landet klarade vi oss utan kylskåp fram till mitten av sextiotalet. Det fanns en bra källare där och lantgårdsmjölken som blev över gick alltid till filbunkar – en delikatess jag länge saknat.
Vad kul med issågen. Den bilden måste jag ju komplettera inlägget med.
Jag har undrat ibland (men aldrig genomfört något experiment) om den pastöriserade mjölken duger till filbunke. Hemma hände det att mamma satte filbunke ibland, på mjölk från närmaste bondgård, men som sagt, jag undrar om det funkar med Arla-mjölken.
Många funderingar gör sig gällande kring hur mormors-gumman satte filbunke. Jag vill minnas att hon tog lite grädde hon låtit surna. La en klutt i botten på en skål och hällde mjölk i samt rörde om en smula. Här var det fråga om kall mjölk direkt från laggårn. Så stod bunkarna i skafferiet några dygn och fick då ett lock av grädde, som jag alltid lyfte bort för det var äckligt att äta, tyckte jag.
Jag tror att vi sockradepå filbunken. Sedan var det viktigt att spara lite av filen som skulle bli nya bunkar. Och skålarna man
åt ur var typiska. Smala i botten och vida upptill. Man ser ofta sådana skålar på loppis och varje gång brukar jag tänka att ”där står det ju en sån där filbunksskål”.
Med en blå kant upptill?
Min barndoms filbunksskålar av glas hade inte blå kant men ibland något reliefartat mönster och det fanns också gaslock till skålarna. De gick då att stapla. Våra stod på en arbetsbänk i köket och surnade till sig.
Gräddlagret var det godaste! Smaken skiljer sig åt. Kanel, socker och ibland Vårgårda rostat ris hörde till. Jag tror att det togs en sked av redan färdig bunke och lades som startämne till nya bunkar. Men troligen klarade bunkarna av att surna av sig själv. Kanske gick det fortare med startämnet. Ju längre en bunke stod och väntade på att bli uppäten, desto godare blev den. Filbunke hörde sommarlovet till. Då och då inträffade det att en bunke blev lite halvt misslyckad – då hade den vasslat sig, sa vi.
Glasskålar med blå kant dök upp på Landet senare. Tror att det var Kosta eller Orrefors som började nytillverka sådana. Dem använde vi som efterrättsskålar.
Troligen kan man via en del knep sätta filbunke även i dag.
gaslock = glaslock
Näe helt glasklara.
Vår isdös låg bakom brygghuset uppe vid skogsbrynet. En rejäl grop i backen, is från sjön och sågspån från sågen. Vi drog hem isen i en liten fyrhjulig vagn, stannade till
vid mjölkrummet och spolade av sågspånet och krossade isen i lagom stora bitar.
Stigen till brygghuset var väl ingången och jag minns den trevliga känslan av att gå barfota på len och fuktig mark där gräset nötts av. Mindre trevligt var att få sågspån mellan tårna men olägenheten var ju mycket lätt botad då det fanns vatten att spola av med.
Vårt isskåp åkte ut i slutet av 40-talet och ersattes med ett stort åbäke till kylskåp.
Till vintersysslorna hörde alltså att hämta is från sjöarna och en gång hände det sig
att vårt eget original här på trakten, Karl Tyras, stod nere vid Möckelns strand på
Näset, som det hette, där Karlskoga bryggeri låg. Ölet lockade men det var också intressant att åse hur karlarna stod och sågade på isen. Fru bryggeridirektörskan Blomqvist va ute på promenad och träffade på Karl. ”Står han här och funderar?” löd frågan. ”Ja,” svarade Karl, ” jag står och grunner på hur han i andre äen av såga kan ha dä.” Karl hade ju varit med på skogsavverkning och till att fälla träd på den tiden
åtgick två personer som höll i var sin ände av den långa sågen.
Underbar historia som hamnar som en uppdatering tillsammans med Agnetas issåg!
Finns det några bilder från er ishantering?
Uppskattar inlägget med bilderna och historien.
Affären i hembygden, allt över disk, stora lådor med socker , salt o mjöl mm, silltunnan på lagret. Stor kassaapparat med vev.. Karamellerna på disken! Skön minnen på sitt sätt. På vintern frös ofta vattnet så då högg far hål med yxa tror jag. Vi bar också in snö för upptining till disk och så.
Jag har tänkt på det där med att handla över disk i affären. Trevligt på många sätt, men vilken koll alla hade på vad alla köpte!
Det var ett samtalsämne jag, hade en glömt vad en köpte kunde en fråga grannen sa tant :)
:-)
Jag minns när vår moder, som nog tyckte om att sticka ut lite, ville ha färska endiver hos Löfgrens. Nej, mycket hade dom. Men några färska oliver kunde dom inte skaffa fram.
Va hon, englundskan, skulle ha färska oliver till pratades det om i stugorna.
Svårt nog att få tag i endiver i våra trakter kring Mosebacke också. Men ingen tror att man är ute efter färska oliver och även om man vore skulle det nog inte lyftas något ögonbryn. Fördelen med stan är ju att man får leva okommenterad. Vilket ibland förstås kan vara en nackdel…
I Mariehamn utanför Societetshuset (som inte finns längre) hade man en sågspånsstack med is i under min barndom på femtiotalet. Jag minns högen men förstod inte att det var is i den som faktiskt höll länge, länge. Det fick jag mig berättat för mig långt senare
Härliga bilder och naturligtvis så var det karamellburkarna man ville ha, de som stod högst upp.
På den tiden störtexponerades inte godiset vid kassan inte!
Finns inte Societetshuset?
Jag trodde att jag besökte det 1963. Fin konst på väggarna. Vad hände?