Det var inget lätt lördagstema detta som Spanaren givit oss Det allra svåraste. Dessutom har jag varit på vift utan dator, så här kommer lördagsinlägget en dag försenat.
De flesta jag känner har, liksom jag själv, haft det någorlunda tryggt hela livet och sluppit sådant som vi bara bevittnar på avstånd: krig, naturkatastrofer, förföljelse, otrygghet, svält. Går det alls att leva sig in i hur det kan vara? Verkligen förstå?
Det närmaste man kan komma är väl att träffa och prata med dem som drabbats, eller läsa skönlitteratur. En bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie hör till den sortens litteratur, fängslande och berikande, trots sin ohygglighet. Hon är en skicklig författare som lyckas med en blandning av det triviala, som familjebestyr, relationsskildringar och så de ofattbara grymheterna. Man kommer nära inpå, så nära som det bara är möjligt. Det är ju sådan litteraturen är när den är som bäst: den upphäver tid och rum och låter oss – i det här fallet – uppleva något som utspelade sig i södra Nigeria på 1960-talet, som om vi (nästan) var med.
Jag sökte också på en frågespalt som jag läser ibland och skrev in sökorden ”allra svårast”. Det var lite skiftande svar på frågan om var som är allra svårast i livet. Ett svar var att det svåraste är att inse att livet inte är en TV-show. Det består inte av en rad spännande episoder och meningsfulla upplevelser. Det håller på, bara. Ett annat svar gick ut på att det allra svåraste är följa de råd man ger andra. Medan en tredje menar att det svåraste är att ta sig ur sängen på morgonen på vintern. Och ju mer man skjuter på det desto svårare blir det…
Här finns övriga lördagstemabloggare, med sina exempel på det allra värsta: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Haha, kul att det fanns svar på nätet om vilket det allra svåraste var. Hade inte ens tänkt tanken att söka där.
En sådan bok som du beskriver skulle jag inte kunna läsa idag. Då skulle jag förmodligen inte alls kunna somna. Det räcker med de hemskheter som man dagligen konfronteras med i kvälls- och dagstidningar. Det allra svåraste är när jag läser om barnmisshandel och barnpornografi – det är så ofattbart att förstå att någon kan göra små hjälplösa barn så illa…
Ingrid
Det märkliga med Adichies bok är att den ändå är uthärdlig, nästan trösterik i trots allt. Det är trots allt lättare att följa dessa människoöden än de korta hårda artiklarna om alla grymheter.
Den där frågespalten är rätt kul. Där finns också svaret på frågan om vilket pianostycke som är det allra svåraste att spela. Du kan säkert gissa vilket det är!
Minutvalsen?
Jag tror att timvalsen är väldigt svår. Svårare än sekundvalsen, till och med. Fast – det är klart – så svår som guskvalsen är den nog inte…
Guskvalsen (eller valsarna, då) må vara svår, men har å andra sidan fördelen att vara självspelande.
Njae, en modern guskvals kräver över 1000 kW. Inte självspelande precis.
Både frågor och svar är rätt personliga i den där frågespalten; den som svarade på frågan ansåg att Rachmaninoffs (det är tydligen lite olika hur karln stavas) andra pianokonsert är det allra svåraste man kan ge sig på.
En annan vals tänker jag på – kanske inte så svår att spela, men nog att sjunga eftersom tempot ökar och ökar. Hittade den i en rätt rolig dansant upplaga. Upphovsmannen sjunger på en filmduk i bakgrunden.
Oj, häftigt! Duktiga dansare och kul att höra Brel – det var längesedan!
Åter en bok som jag måste lägga på minnet. Tack!
Vi har alla våra svårigheter men …ja, det finns många som har det mycket svårare alla dagar året runt i de länder där det är krig och liknande, något som man inte ens kan sätta sig in i, hur det verkligen är.
Chimamanda Ngozi Adichie får sannolikt nobelpriset om några år. För det är hon verkligen värd.
Tack för boktipset, och för ditt inlägg i temat med den vinkling du har. Så klart vi har det tryggt och bra i vårt land, fritt från krig i många år. Jag växte upp i Norge, föddes 9 år efter 2:a världskriget, vilket min far och mor med sina föräldrar upplevde, det fanns med deras erfarenheter. Min far på landet, min mor i Oslo. Det fanns en uppbyggarglädje, en tro på livet.En parameter var just att vara fri från krig. En var behövd på ett naturligt sätt . Sommarjobb och jobb på lediga dagar från skolan var lätt som en plätt.
Jag tänker också i banor att söka kunskap och förståelse genom att sätta sig in hur de har det som har det ”allra svåraste” i sin vardag.
Nu har vi en del bekymmer här i landet också, men fritt från krig. Det kan väl betraktas som ett ”annorlunda” tänker jag. Att leva i ett tryggt land gör vi ju om vi ser till den yttre ramen, inuti bilden finns det sprickor.
Jag tänker emellanåt (när jag går igenom gamla fotografier, till exempel) på hur det var för mina föräldrar under andra världskriget. Bland det svåraste måste ju ovissheten ha varit. Men tyska trupper i alla kringliggande länder var det väl inte orimligt att tänka sig att det skulle bli likadant i Sverige. Pappa var inkallad mest hela tiden, några möjligheter att kommunicera med varandra fanns inte. Det var bara att hoppas på det bästa och hjälpa varandra så gott det gick, släktingar, grannar och vänner emellan.
Så var det; kvinnorna kvar med barnen.
Ingen visste, alla gjorde sitt bästa med hotet över sig. Hela tiden. 5 år i rad! Minns några berättelser från min tid i Värmland om detta med mannen inkallad, med ett slitigt vardagsliv. Du upplevde det som barn.
En halv gul sol har jag läst. Mycket bra om biafrakriget som vi såg i nyheterna på tv på den tiden. Här kommer vi närmare. Märkligt nog går den utmärkt bra att läsa trots alla hemskheter. Brukar undvika för mycket eländesinformation pga ja, för vad kan man göra, och hur mår man själv. Men denna bok rekommenderas även från Hjo.
Här är en liknande bok, verkar det som, av recensionen att döma. Elände skildrat så att det blir uthärdligt att läsa om: http://www.svd.se/kultur/litteratur/liv-och-sorg-i-mugabes-zimbabwe_4128855.svd Lysande översatt dessutom, enligt recensenten, vilket ju är viktigt.
Älskar dessa temalördagar och ditt inlägg var mig också rikt och fint.
Tror att jag har läst den boken och den var bra!
Tack /kram
Kolla länken i min kommentar här strax ovanför. Tips om en annan bok, lite i samma stil, som också verkar bra.
Det låter som en läsvärd bok helt i min smak! Tack för tipset.