Mellan 55 och 60

Tomas Lappalainen har skrivit en bok som heter Mellan 55 och 60... Han presenterade den på Söderbokhandeln i går kväll, sakligt och enkelt. Han försöker skriva som det är, säger han. Som han uppfattar att det är, rättar han sig.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm, fullsatt till näst sista pallen. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Mellan 55 och 60… är en bok om hur livet ter sig just mellan 55 och 60. Under bokpresentationen kom det mest att handla om åldrandet och om åldersdiskriminering. Vad beror det på att det numera verkar vara fritt fram att skämta om gamlingar och att åldersdiskriminera utan några påföljder? Varför bryr man sig inte om äldres erfarenhet. Varför är äldre kraftigt underrepresenterade i riksdagen?

För att försöka förstå fenomenet experimenterar Lappalainen med tanken att vi alla skulle bli svarta när vi fyller 65. Skulle rasdiskriminering upphöra då? Troligen inte. Eller med andra ord: hur kommer det sig att yngre människor inte inser att de själva också ska bli äldre en dag. Varför, undrade Dan Josefsson i diskussionen efter bokpresentationen, varför ser de unga på äldre som om de befinner sig någon annanstans, som om de såg dem genom ett fönster, när det i själva verket är en spegel? En dag ska de där ungdomarna också bli gamla – det är sig själva de ser, några år bort, bara.

SSU-ungdomar i ett studiehäfte från 1960

SSU-ungdom i ett studiehäfte från 1960

Det har tilltagit de senaste decennierna, kanske sedan 1980-talet, menar Lappalainen. Jag tror att det kan ha något med oss fyrtiotalister att göra.

Vi har ju aldrig blivit vuxna på det sätt som våra föräldrar var. De var unga tills de fyllde tjugo. Sedan var de vuxna. Kostym, slips och samhällsansvar för herrarna. Dräkt, pumps och liten hatt för damerna. Dessa allvarliga vuxna kunde sedan glida in i en värdig äldreroll utan alltför mycket dramatik.

Men för fyrtiotalisterna (första tonårsgenerationen, jag-vill-inte-bliva-stur-generationen) och alla som är yngre än så, ter sig kanske åldrandet som ett jättekliv över till ett okänt territorium, befolkat av främlingar, av gamlingar.

55 60Kan det vara det som skapar distans, ångest och ett nervöst skämtande om rollen som gammal? Inte vet jag, men det är ju en teori så god som någon.

Nu låter det kanske som om Mellan 55 och 60… är en dyster bok, men det är den inte alls. Väldigt mycket tvärtom. Korta stycken om hur det är att leva och att handskas med livet, med kommentarer till vardagen, med situationskomik, humor och vemod. Tänkvärt och trösterikt.

Uppdatering: Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att hitta ett bra citat som gör den rättvisa. Det är inte lätt, för den handlar om så många aspekter på livet, sett från plattformen mellan femtiofem och sextio. Dessutom finns det många fina citat i boken. Cicero, förstås. Lappalainen uppskattar hans texter om att acceptera åldrandet och döden, men han låter sig inte helt övertygas. Inte heller av andra tänkare:  ”Epikuros syn på döden är intellektuellt oantastlig: ’Döden angår oss inte, ty så länge vi finns till är döden inte där, och då den är där så finns vi inte längre.’ Feuerbach fomulerade samma tanke så här. ’Döden är dödens död.’ Varför är man då inte beredd att ropa: ’Hurra! Problemet är löst!’? Troligen för att logik är sådant som viljan att leva käkar till frukost.”

Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka, Böcker och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Mellan 55 och 60

  1. Musikanta skriver:

    Intressant. Kanske det vore något för någon att skriva en bok om hur det är mellan 70 och 80 också. Jag tittar ju ofta i mina gamla tidningar, speciellt Husmodern där det är en sida med foto på jubilerande damer. De som fyller 50 där ser ibland ut som våra 90-åringar. Att många saknar tänder gör väl sitt till också.

    Jag retar ihjäl mig på sådana böcker som Kaffe med rån, som beskriver friska och till synes vitala yngre 70-åringar som boende på äldreboende och försedda med rollatorer. En del av mina vänner som fyller eller har fyllt 80 ägnar sig med liv och lust åt allehanda sysselsättningar som golf och körsång eller andra kulturella aktiviteter. De bor alla kvar i sina hus eller lägenheter och tänker inte flytta till något äldreboende på länge. Sen är det ju en annan sak om man blir sjuk, men då kan man inte ägna sig åt att stjäla konstverk som ”gamlingarna” gjorde i boken.

    • Karin skriver:

      Helt ologiskt med skildringen av ”gamlingarna” i Kaffe med rån! Bilden av ”äldre” är verkligen rätt skum i olika framställningar idag. Det är dessutom ganska vanligt att skämta om gamlingar, på ett sätt som numera inte accepteras lika lättvindigt när det gäller till exempel kvinnor eller olika folkgrupper som tidigare råkade ut för rasistiska skämt. (Jo visst förekommer sådant nu också, men det finns inte alls samma acceptans som förr.)

      Trevlig bokidé!

      • Musikanta skriver:

        Läs den inte! Du kommer bara att bli irriterad. Jag läste inte ens ut den och det är mycket sällan jag inte avslutar en bok. Dessutom var det en beskrivning av ett äldreboende som jag absolut inte kände igen. Jag har ju varit ofta på sådana och spelat när det varit andakt eller andra evenemang.
        Ingrid

  2. Musikanta har en bra idé tycker jag – det är onekligen skillnad på att vara mellan 70 och 80, jämfört med 50 och 60… Lappalainens bok verkar intressant, dina teorier Karin dito – vi är inte jämförbara med våra föräldrar och våra barn inte med sina föräldrar…

  3. Olgakatt skriver:

    Jag kommer att tänka på en gång när jag var med en yngre släkting som skulle köpa en festklänning. Plötsligt slet hon av sig den klänning hon just provade och for ut ur butiken som en skållad råtta. När jag undrade vad som stod på säger hon upprörd:
    ” När jag såg mig i spegeln såg jag plötsligt MAMMA!”
    Hennes mamma och jag är ungefär lika gamla. Till historien hör att det inte blev något klänningsköp alls. Hon lånade en av mig!

    • Karin skriver:

      Det var ju en rätt kul upplösning på klänningsdramat! Möjligen säger det något om din klädsmak contra mammans…

    • Storfiskaren skriver:

      Mammor gör tydligen ofta så, dyker upp i speglar, speciellt badrumsspegeln på morgonen.

      • Storfiskaren skriver:

        Hoppsan, jag är inte alls Storfiskaren utan Kicki som lånar makens dator.

      • Karin skriver:

        Jag tyckte att det var en spännande ny sida som Storfiskaren plötsligt visade upp!

        Men visst har mamma en förkärlek för badrumsspegeln på morgonen. Vilket sjå hon måste ha att hinna med oss båda!

  4. Skogsgurra skriver:

    Vad vet den där fjuniga ynglingen i bokhandeln om ålder?

    Och vad vet jag om ålder? Trots att jag har samlat på mig ytterligare tjugo års erfarenhet.

    Inte mycket. Det tror jag är svaret i båda fallen.

    Man kan tycka och man kan gissa. Men, som det heter: L’homme propose – et nån annan dispose.

    Det där visste pilsnerstjärnorna Sigurd Wallén och Bullen Berglund* när de tog i och sjöng ”Det ordnar sig alltid, man får ta’t som det kommer. Man ska aldrig sörja – nej se på mig!”

    Som sagt. Jag vet inte heller så värst mycket om åldrande. Men efter att ha överlevt ett antal möjliga dödar så är jag benägen att instämma i Walléns och Berglunds sång. Att bekymra sig och ta ut problemen i förväg tycker jag är en skitdålig strategi.

    *Han med pilsnerkorven. Ny teori: Pilsnerkorven är döpt efter pilsnerfilmerna. Eller?

    • Karin skriver:

      Den fjuniga ynglingen gör egentligen inte anspråk på att veta så mycket om ålder; han skriver mer om hur ens eget perspektiv på livet (och döden) förändras beroende på var man befinner sig. Rätt självklart, ju. Men också att ”ens kärlek till lyftkranar och helikoptrar är intakt”. Eller vad det nu kan vara. Parallella spår. Eller total förvirring, som i ett verk av Jan Stenmark: ”Plötsligt visste han varken ut eller in. Det var med fläckborttagningsmedlet han hade spillt.”

  5. Bra boktips. Har läst några av han böcker om Italien och maffian. Men jag ser inget problem med att vara pensionär, inget annat än att pensionen är för låg och att man blir äldre och äldre. Annars är livet mycket bra.

    • Karin skriver:

      Det är nog mera bilden av gamla som Tomas är ute efter. Hur den verkar vara mer negativ i Sverige än till exempel i södra Europa. Eller hur den har förändrats de senaste trettio – fyrtio åren. Eller som någon sa häromkvällen: när man inte längre får mobba kvinnor eller etniska grupper så finns ju bara gamlingarna kvar. För barn får man ju inte ge sig på!

      • Synen på 65+ och arbete kunde vara annorlunda. Tror inte det sågs med blida ögon på mitt jobb om någon ville jobba längre. Inte för att jag önskade, gick ju tidigare. Men kan tänka mig att flera ville fortsätta ett tag till.

  6. Tove Olberg skriver:

    Ålder. Gammal, äldre, äldst. Vi gå mot döden hur som. Om det kan en tycka mycket. Känna mycket.
    Tack för boktipset. Du skriver om det så jag blir inspirerad!
    Det är inte bara intressant detta tema, det är själva livet i sig. Det är intressant!. För varje ålder tar vi den förra åldern med oss, och har på så vis åldrar inom oss! Ljuvligt eller jävligt, eller både och.
    Och när blev jag tant? Mellan 55 och 60. Var det smärtsamt, trist och eländigt? Inte då. Handväskan är dock utbytt med ryggsäck. Samt lite annat i accessoarerna.
    Patricia Tudor Sandal skrev böckerna Den tredje åldern, 1999 och Den fjärde åldern tio år efter. Finns lite att hämta där kanske också.
    Den där långe mannen — vad heter han nu igen då — gör en — vad heter det nu då — på att leta efter glasögögen mm, den var så roligt!
    ….och mamma och mormor de har en tendens att dyka upp.

    • Skogsgurra skriver:

      Fransoserna målar med bred pensel. De har ungdom, vuxenliv och det som de med en (troligen förskönande) omskrivning kallar ”den tredje åldern”. Många går i pension ganska tidigt i Frankrike, det var det som diverse strejker handlade om för några år sedan, och tredje ålderns medborgare är en stark maktfaktor.

      Jag har hamnat i sådana gäng några gånger. Jag har ju liksom åldern inne. När jag berättar att jag fortfarande arbetar aktivt med problemlösning inom industrin ser många chockade ut. ”Vilken idiot” verkar de tänka. Men hellre jobba och ha skoj, och kanske dö med stövlarna på, än att passivt invänta någon form av slutpunkt. Jag har sett punkter som dragits ut till mycket långa tankstreck – och det verkar inte det minsta lockande.

    • Karin skriver:

      Jag tror att vi kommer att se (eller redan kan skönja) mer av ett tredje-åldern-tänkande i takt med att fyrtiotalisterna hamnar där. Alla kan/får inte fortsätta arbeta och då gäller det att göra något bra av det där stipendiet som de svage kalla höst (eller pension).

    • Karin skriver:

      PS. Kom att tänka på en granne som brukar tillbringa några höstveckor på franska landsbygden varje år. På hemvägen tar hon en sväng förbi Paris och går på restaurang eftersom ”Där får man ett bra bord och blir lite extra ompysslad som ensam äldre dam. Till skillnad från Sverige där man i värsta fall inte får något bord alls, eller placeras bakom någon pelare intill köksdörren. Det anses lite sorgligt och avskräckande med ensamma äldre damer i Sverige.” En bekant i restaurangsvängen bekräftar att det nog är så. Man vill ha hippa unga par eller sällskap som syns i lokalen. Äldre ger restaurangen dålig cred…

Kommentarer inaktiverade.