Karin Boye hade väl rätt, i stort sett, med sin dikt om livet och de där ofta citerade raderna:
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värdMen just när de gäller min aktuella långa färd hit till São Paulo får jag lust att travestera henne lite: ”Det är målet som är mödan värd.”
För målet med denna resa är att träffa det alldeles nya barnbarnet Greta. Att påstå att själva resan hit skulle vara mer värd än att träffa henne vore ju rena förolämpningen mot denna charmiga och vänliga dam.
Det är på något sätt ofattbart och magiskt detta, en alldeles ny människa. Och samtidigt känns hon ju så självklar. Tänk att ingen av oss hade träffat henne för drygt tre veckor sedan!
Rörande berörande och fint!
Jo, en blir ju rätt överväldigad.
”Har du träffat Greta?” ropade Hyttis. ”Nej, inte på länge” svarade jag.
Men nu har jag ju det – nästan.
Hon ser ut att vara en glad och positiv bekantskap. Nu finns det ju faktiskt en anledning att fundera på att bocka av Sydamerika i listan över besökta kontinenter. Det har det inte funnits förut.
Hälsningar från Granbergsdal till hela familjen!
Klart ni måste ta en sväng till Sydamerika. verkligen på tiden!
Så fin, så ”vuxen” hon ser ut och klok.
Här sitter jag och ler fånigt som bara en mormoster kan.
Ja och då kan du ju tänka dig hur mormorns leende ser ut!
Så underbart söt liten tjej och så piggögd redan. Den charmiga skrattgropen som extra bonus. Vem har hon ärvt den av, av dig? Jag förstår att du är en mycket lycklig mormor.
Så där tänker jag ibland när jag ser Lissan – att för tre år sedan kände jag inte henne alls. De äldre pojkarna har jag ju haft några år nu som de har jag vant mig vid.
Kramar till alla inblandade från Ingrid
Tack! Skrattgropen är jag (tyvärr) inte medskyldig till. Den kan vara från Gretas farmorsfar. Någon annan skrattgrop känner vi inte till i något annat av föräldrarnas släktled.
Hur fin som helst! Grattis!
Tack!