Vila vid denna källa…

källa-e1392659131871När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.

Oftast hängde det också en skopa där att dricka ur. Och fanns det inte någon skopa gick det bra ändå. Här är det brorsan som säkrar medan jag dricker ur källan.

I lördags fick jag en länk från Kulturchefen till ett fint TV-program om kallkällor av filmaren Kurt Skoog, Markens öga. Det finns kvar på SvT Play till i början av juli.

Det pågår tydligen en källrenässans i landet och tur är det, för jag kan tänka mig att det nya brutala skogsbruket skulle kunna förstöra många fina källmiljöer om man inte ser upp. Passa på att se programmet när ni kan.

källa i dalarna

Det här inlägget postades i historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Vila vid denna källa…

  1. margaretha skriver:

    Källforskning behövs säkerligen, vi har blivit så bortskämda med vatten i kranen att många säkerligen aldrig mött en källa i levande livet – och inte vet hur gott det vattnet kan vara.
    Ett annat utdött fenomen är den sortens mössa du har, varm och praktisk.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Källforskning – just det!

      Mössan var dessutom dubbelstickad, vill jag minnas, eller kanske fodrad? Jag gillade den för att den var mjuk, inte kliade och satt på ordentligt när man klättrade i träd och emellanåt hängde upp och ner i grenarna.

  2. Kicki skriver:

    Förfärligt synd att jag inte var med på den tiden, men jag minns att pappa ofta pratade om kallkällor. Numera har jag lärt mig att källor som rinner upp på norrsidan av en sluttning anses vara heliga.
    Någon bild finns det nog av mig (6-7-årsåldern) vid en kallkälla, har du den?

  3. hyttfogden skriver:

    Precis en sådan mössa stickade jag till vår doter när hon var runt sju år och hon accepterade att ha den på sig – ett tag i alla fall – trots att det väl då på den tiden inte var direkt inne med prylar frå 1950-talet. Det var inte helt enkelt, kan jag säga, att
    1. förstå beskrivningen
    och
    2. när man väl förstått, att få till själva stickandet men det gick, tid tog det och roligt var det.

    I den dalgång där vi bor är det mycket gott om kallkällor och inom de närmaste hundra metrarna åt alla håll finns det en fem – sex stycken förutom då den som
    ger oss vatten i den djupborrade brunnen. Man ser var ådern går, ormbunkarna trivs
    i dess närhet och även torra somrar grönskar växtligheten ovanpå källdraget när annat grönt förtvinar i omgivningen. Under vår gårdsplan går en åder som presenterar sig i form av ett litet kärr i nedre gräsmattan även under torrår.

    • Karin skriver:

      Imponerande skickprojekt! Dels konstruktionen, men så det ganska komplicerade (och fina!) mönstret dessutom. Klädsamma är dom också, vilket man väl inte riktigt var medveten om som sjuåring.

      Måste kännas tryggt med så mycket bra vatten i närheten! Här vid Rossen finns flera vattenådror också, bland annat den som tidigare bildade en vårbäck på tomten. Senast när vägverket breddade vägen lade de igen trumman för det vattenflödet, men lade en ny trumma borta vid grannen i stället, där det inte finns något naturligt flöde. Lite rinner väl sidledes och sipprar ut genom trumman, men någon riktig bäck blev det väl inte. Hos oss pressar vattnet på i slänten med känt resultat (till exempel en skev bastu). Man ska nog inte mixtra för mycket med naturen.

  4. Pysseliten skriver:

    Bra tips, tack! (Och ny kunskap idag igen!)

    • Karin skriver:

      Mycket nytt för mig också i den filmen om hur källor fungerar. Det där med myrmalm till exempel, som jag faktiskt undrat en del över. Vattnet tar med sig malmen upp ur berglagren och så blir den liggande på ytan kring källan. Och så är det bara att ta rätt på den och göra smidbart järn… Bara.

  5. Barbro A skriver:

    När jag var liten i Småland och besökte moster Ragnhild gick jag ofta och hämtade vatten i en hink (tror inte jag bar två för det var nog för tungt). Först stigen ner genom hagen, därefter vika av in i skogen och följa den stigen en bit tills man kom fram till källan. Man skulle först skumma av ev. skräp som flöt på ytan och därefter doppa ner hinken tills den blev fylld. En gång varje sommar skulle källan ösas för att få friskt vatten. De små grodor som då skuttade iväg kallades ”källfrön”.
    För några år sedan var jag där och tittade men locket som var byggt över källan var förstås borta och kvar fanns bara en rännil.
    Tack för tipset om filmen, den måste jag ju förstås se!

    • Karin skriver:

      Källfrön – vad gulligt! Och vilket fint barndomsminne. Undrar varför en del källor sinar, medan andra verkar kunna hålla på i tusentals år. Vägbyggen? Bortsprängda åsar?

Kommentarer inaktiverade.