Precis sån var jag också!

Främlingsleguanen är en behändig bok på 154 sidor, lätt att ta med i handväskan och lätt att plocka fram på tunnelbanan, i vårdcentralens väntrum och på fiket. Den verkar vara mycket läst eller i alla fall omdiskuterad, för jag får många kommentarer om den.

Reaktionerna går från ogillande huvudskakning – ”Otäck unge, det där” – till ett försiktigt: ”Gillar du den?” eller (som på vårdcentralen) en glödande kärleksförklaring till boken: ”Precis sån var jag också!” En skälmroman, säger baksidestexten. Det tolkar jag som en brasklapp för en svårfångad stil.

leguanDet är en berättelse om ett klarsynt, ensamt och observant barn som antingen får sin röst av sitt vuxna jag, eller berättar själv som barn. Det kan alltså vara berättelsen om barnet, eller av barnet, i både fallen med bibehållen barnlogik, men med ett avancerat språk.

Jag har läst boken som att det är det mycket verbala barnet som för ordet, vilket den här passagen tyder på:

”Det är inte själva orden som är det största problemet, slår det mig nu. Det är de fullvuxna individernas rädsla för att jag kanske begriper innehållet. I vad jag själv säger. Eller, en än mer skräckinjagande tanke: i vad de säger.”

Oavsett vilket sätt man läser på, vill man att stilen ska vara trovärdig. För det mesta flyter berättelsen på och är både spännande, sorgligt och roligt. Men den har sina språkliga brister. Om det hade varit meningen att låta ett lillgammalt barn föra ordet – om än med ett med ett delvis missuppfattad ordförråd – borde det ha skevat mer. Nu är det i stället en lillgammal prosa, med störande överdrivna formuleringar, lite här och där. Det är svårt att ge exempel, för allt hänger ju ihop. Dessutom kanske det som passerar som någorlunda normalt brådmoget barnspråk för mig låter konstigt för andra. Eller tvärtom. Men jag tycker inte att man ska använda ett ord som ”ruelse” två gånger, tätt inpå varandra. Eller ”förtära” i stället för att äta. Det blir i lillgamlaste laget. Och jag störs av tillkrånglade ord som detektera, obstruera, visualisera och inducera.

Men bortsett från det är det en klarsynt skildring av hur det är att vara barn till självupptagna och förströdda föräldrar. Boken innehåller också dagis- och barnpsykologskildringar i klass med Lena Anderssons barndomsbok ”Var det bra så?”

Jag undrar vad kvinnan på vårdcentralen menade med sitt ”Precis sån där var jag också”. Vi hann aldrig fortsätta samtalet, men jag skulle knappast tro att hon rymde från dagis som femåring för att bo ensam med en ödla i ett halvår. Eller att hon ljög och stal och begick hemfridsbrott. Men jag tror att hon känner igen den där barnbelägenheten: att förstå mer än man kan uttrycka, att inse när vuxna gör sig till, att känna ansvar för sådant som man inte kan göra något åt och lusten att fixa det man vill ha, på enklast möjliga sätt. Och kanske behovet av frihet, som kan resultera i en dagisrymning.

Själv är jag till exempel fast övertygad om att jag tillbringade mina första två skolår i en skrubb bakom skolsalen. Eftersom jag lärde mig läsa tidigt blev det outhärdligt tråkigt på lektionerna. Då upptäckte jag en liten dörr längst bak i klassrummet till den fönsterförsedda kattvinden. Där låg drivor med tidskrifter från pappersinsamlingen. Året Runt och Allers fyllde mina skoldagar. Kan jag verkligen ha lämnat klassrummet helt och hållet under två år? Troligen inte. Den namnlösa huvudpersonen i Främlingsleguanen slinker också undan vuxenkontrollen: ”Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis.” Kanske inte några månader, men länge nog för att det ska kännas som några månader.

Jag minns också hur jag tidigt lärde mig att se upp med uttryck som ”ingredienser” och ”befogenhet”. Det var ord som jag snappat upp och förälskat mig i för att de betydde något mycket precist. Vuxna tyckte det var omåttligt roligt när ett barn använde sådana ord. Så jag passade mig lite. Hemma gick det bra, men inte hemma hos kompisarna. Men leguanens vårdnadshavare är ju bara fem år, så hen har inte riktigt insett att det är bäst att ligga lågt ibland, även språkligt.

 

Det här inlägget postades i #blogg100, Att läsa, Att tolka, Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Precis sån var jag också!

  1. LupusLupus99 skriver:

    Nu ska jag göra mig skyldig till korspostning men Madis har återkommit till sitt bo.
    Dessutom så har det Lettiska boet fått en invånare i en okänd gjuse.

    • Karin skriver:

      Men så roligt om Madis kommit tillrätta! Det är liksom inte samma sak med de andra gjusarna. Ilmar och co må ursäkta, men Madis och Piret är liksom urgjusarna för mig.

  2. Lotten Bergman skriver:

    Åh, du skulle ju ha varit med när vi diskuterade den här på Breakfast Book Club! Jag var så rabiat emot den att jag inte ens fann formuleringarna som hade kunnat förklara min aversion!

    Nu måste vi kolla på fiskgjusarna. Oj, vad mörkt det var.

    • Karin skriver:

      Jo det är ju alla de där orden. Jag förstår din aversion. Samtidigt som jag verkligen gillar den där lilla ungen som med hopskrynklade ögonbryn iakttar och kommenterar vuxenvärldens i bästa fall aningslösa men mestadels hycklande förhållande till barn. ”Barn.”

      Ja, fiskgjusar – Madis, aka Ernie is back! Tänk om Katharine dyker upp också!

  3. Pysseliten skriver:

    Den boken har jag inte läst och planerar inte heller att läsa den, däremot är det intressant att följa alla uttalanden om den. Vad gäller udda ord, så irriterade jag mej på Nesser, som klämde in luguber en gång per van Veeteren-bok. På tok för ofta, tyckte jag när jag läste.

    • Karin skriver:

      Jag kunde inte låta bli, eftersom jag förstått att den är mycket omdiskuterad. Den är bättre än jag trodde, måste jag säga, med det där illusionsfria och skyddslösa barnets berättelse. Hade jag fått rensa ut eller byta ut ungefär sjuttio ord hade jag varit alldeles nöjd.

      ”Luguber” måste ransoneras hårt!

      • Skogsgurra skriver:

        Jag träffade på ordet ”luguber” första gången som titel på en målning av Dali: ”Den lugubra leken”. Det var länge sedan och ordet har sedan via visst tvångsumgänge med franska, där det inte alls betraktas som konstigt eller opassande eller vad det nu anses vara för fel på det, kommit att ingå som en naturlig beståndsdel i språket.

        Att döma ut en bok på grund av att ett visst ord förekommer i den känns väldigt överspänt.

        Anses det inte som något positivt att språket berikas med nya ord och begrepp? Eller äldre? Är ”luguber” utsatt för mobbing?

        Det finns många, många andra ord och uttryck som överanvänds alldeles inihelvete. ”Kommer med” är ett av mina favorithatuttryck. Men att gå så långt att jag bannlyser en restaurang som använder det fem gånger i menyn, det gör jag inte.

        Admin: Kommentaren redigerad på grund av olämpligt språkbruk.

      • Karin skriver:

        Jag upprepar: luguber måste ransoneras hårt. Liksom adjektiv överhuvudtaget. Jag kan tänka mig en dialog där någon träffar på en deprimerad kompis och ställer en fråga om den lugubra uppsynen. Eller i en titel till en luguber Dali-målning. Men i normalprosa kan det kännas otympligt eller sökt. I alla fall flr alla som inte är så frankofåna av sig som dig. Och förekommer det för ofta i samma text blir det störande – tar uppmärksamheten från innehållet till stilen. Att använda ett ord sparsmakat och se till att det hamnar i sitt rätta sammanhang är inte att mobba det, tvärtom.

        Ett ord som detektera är inte svårt att förstå. Inte odetekterad heller. Men när sådana uttryck förekommer alltför frekvent (ja ”alltför” är en subjektiv bedömning) stör det läsningen, man glömmer nästan att bry sig om en döende leguan.

  4. Niklas skriver:

    Luguber är ett Klasöstergrenord. Tyvärr gör det hans böcker oläsliga.

    • Karin skriver:

      Det sägs att Sjöwall-Walhöö använt luguber i alla sina böcker, dock bara en gång per bok. Och sedan Nesser. Och Östergren. En intern blinkning deckarförfattare emellan? Synd i så fall att det går ut över den språkliga kvalitén.

      • Karin skriver:

        PS. Wiktionary citerar Östergrens Gentlemen: ”Gardiner och draperier sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan och den här våningen känns minst sagt luguber. ” Men! Om man inte orkar fixa en miljöskildring utan tar till ett så otympligt adjektiv i stället, då borde en förlagsredaktör ha ryckt ut.

  5. hyttfogden skriver:

    Det var jättebra att du kom med en bra och genomtänkt analys av boken efter det
    drev som gick på ett annat ställe härförliden. Det borde ju kunna gå att tänka lite, ta reda på vad det rör sig om innan snattran går och fingrarna börjar knappa på brädan.

    Jag vill minnas att Anne på Grönkulla var ett barn som gärna läste böcker
    många av dem skrivna för vuxna läsare men så fick tösen också ett ordval som
    fick omgivningen att häpna. Det kan aldrig vara fel att ha ett bra ordval om än sortimentet är ovanligt för en ungens ålder.

    Då vår sondotter var i nedre tonåren intresserade hon sig mycket för ödlor och andra kräldjur och hade sitt rum fyllt med terrarier med allehanda skapelser bland annat en stor ödla vid namn Johanna. Kräldjur behöver värme och det var olidligt varmt i
    barnets rum och vi kunde inte förstå hur hon klarade av att sova där, något som hon
    heller inte gjorde, vilket hon uppriktigt erkände. Men hennes kompisar måste ju ha
    det bra så då fick hennes bekvämlighet lida. Så småningom ”tog djuren slut” och
    något annat intresse gjorde sig gällande.

    • Karin skriver:

      Att djuren ”tog slut” var en snygg omskrivning. I leguanboken gör författaren något liknande, när den älskade leguanen dör. Som läsare märker man knappt att den dör. Det plingar på dörren till den lägenhet där barnet gömmer sig, så hon distraheras en liten stund, men så återvänder hon till leguanen. ”Den hade slunkit.” Inga stora tillkrånglade ord i det läget. Snyggt. Sedan följer likvaka. ”Bara i natt naturligtvis.”

  6. Musikanta skriver:

    De som retar sig på svåra och konstiga ord i moderna böcker eller tidningar har inte läst Kyrkomusikernas tidning, senast numret. Jag citerar: ”Till ett av flera privilegier att vara domkyrkoorganist i X-stad hör att få arbeta med en stor kader unga vuxna i olikartade konstellationer. Därmed idkas en ytterst medveten tradering, men esomoftast nog även mer omedveten.” Och vidare: ”Han kom att forma flera av de ideal som ännu idag ligger intransigenta inom min övertygelses domän”.

Kommentarer inaktiverade.