Om man tappar sin ena handske

kattenOlgakatt (förstås!) påminner om den trevliga gruk-dikten ”Lille kat” i en kommentar till gårdagens inlägg. Den är väldigt fin som kattdikt. Men när man ser vilket år den skrevs inser man att den kan läsas på fler än ett sätt.

Piet Hein engagerade sig i motståndsrörelsen i Danmark under den tyska ockupationen. Han skrev också dessa korta politiska dikter som den tyska censuren uppfattades som alldeles harmlösa. Han använde pseudonymen Kumbel, som på forndanska betyder ungefär runsten. Det passar bra till dessa kortfattade budskap. Annars skulle hans eget, hollänska namn också passat bra, eftersom Piet betyder sten och Hien betyder bryne. En av hans gruk-dikter kom att citeras över hela Danmark, under kriget, skrivas på ladväggar och sättas upp på anslagstavlor, utan att tyskarna begrep sig på finessen.

Det kan man nästan förstå. För den verkar ju bara vara ett gott råd i största allmänhet om hur man ska göra om man tappar en handske. Då är det ju klokt att behålla den andra, ifall den försvunna handsken skulle komma till rätta.

handsken

TRÖSTE-GRUK

Den, som tappar sin ena handske

är lycklig jämfört med den,

som tappar den ena,

kasserar den andra…

och hittar den första igen.

I Danmark tolkade man det som en uppmaning att inte ge upp. Om man blir av med ena handsken – sitt nationella självbestämmande – ska man för den skull inte kasta bort den andra handsken – sin självrespekt och sin tro på demokrati – genom att samarbeta med ockupationsmakten. För hur blir det då när man hittar den första handsken igen?

Så kan man roa sig under sin konvalescens, leta grukar. Och så kan man ta sig en kopp kaffe till. Om det har Kumbel förstås också skrivit en gruk.

kaffet

kaffe utan

 

Det här inlägget postades i #blogg100, Att läsa, Debatt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Om man tappar sin ena handske

  1. Skogsgurra skriver:

    Först förlora ena hälften. Och då kasta den andra – eftersom man inte har användning för den. Och sedan få tillbaka den första. Medan den andra är ohjälpligt förlorad.

    Just detta drama utspelades på sjön Rossens yta för mycket länge sedan. Jag har hört om detta i tredje eller fjärde hand och kan inte garantera att den inblandade personen är just den inblandade personen. Men så här var det. Sägs det.

    Texas (personen, alltså) satt i sin eka mellan Br. Englunds Snickerifabrik och Storön. Det var en stilla sommardag och Texas metade efter abborre. Pipan var lite sur efter långt bruk och Texas knackade ur den mot båtkanten för att blåsa ur tjäran för att få den fräsch igen.

    Då tjytta (värmländska) piphuvudet av och dök i djupet. Tung briarrot, och impregnerat med pipolja. Så det sjönk.

    Texas svor och kastade pipskaftet efter. Bakelit med en liten metallring. Ännu lite tyngre. Så det sjönk också.

    Men nu kom piphuvudet upp till ytan. Briar är faktiskt lite lättare än vatten och flyter. Även när det är impregnerat med pipolja. Pipskaftet kom inte upp – det var ju lite tyngre.

    Texas svor igen. Ljudligt, denna gång. Någon av snickeriarbetarna, som hade en av de frekventa kafferasterna, ropade från stranden och undrade vad som hänt. Sägs det. Och i tredje eller fjärde hand har jag fått höra det. För mycket länge sedan.

    Jag har aldrig fått klart för mig vem Texas egentligen var. Kan det ha varit samma person som också kallades Revolver-Jim? Tror inte att det var det. Men undrar.

    • Karin skriver:

      Kanske dags att fråga den mångkunniga gruppen ”Vi som minns Horndal”? Där fick jag till exempel veta i går att Rossen har sköljt och det kanske finns någon som har koll på Texas också. Revolver-Jim är det inte, det är jag hundra på (OK, 99%).

      Fortsättningen på berättelsen om piphuvudet och pipskaftet borde ju rimligen vara att Texas fick upp en fin gädda i full färd med att svälja pipskaftet. Och då kunde han ju bara ro bort och håva upp piphuvudet!

      Fast hade han läst sin Kumbel hade det aldrig behövt hända.

      • Skogsgurra skriver:

        Ja. Gör det! Jag hittar inte dit. Kanske lite oföretagsam också.

        Jag är lika säker som du på att det inte var Revolver-Jim. Men namnen har viss släktskap.

        Tror att han fick sitt namn efter episoden då ungarna jävlats med honom och knutit plåtburkar i ett snöre efter 98-kubikarn. Det skramlade duktigt. I stället för att stanna åkdonet drog Jim sin revolver och sköt av snöret. Det skedde givetvis inför talrik publik och betraktades som ett cirkusnummer i den högre skolan. Jim bar namnet med viss stolthet.

  2. hyttfogden skriver:

    Lille Katt: lille katt lille katt, lille söte katta, vet du att vet du att, de blir mörkt om natta osv som lilla Ida sjunger. Hade månne Astrid tagt fasta på Gruk-diken och
    broderat vidare på den? Melodin är användbar i båda sammanhangen.

  3. Pysseliten skriver:

    Är innebörden densamma som att sälja smöret och sedan tappa pengarna? Nej, va? Finns det något uttryck för känslan när man tappat handsken, kastat den ena och hittat den andra? ”Se piphuvudet flyta upp till ytan” kanske?

  4. Olgakatt skriver:

    Jag har tappat en handske (fin och dyr!) för säkert 5 år sedan. Jag har kvar den otappade men tror knappast den andra flyter upp…..

    • Karin skriver:

      Håll hårt i den handsken – den andra kan dyka upp när du minst anar det. Jag åkte omkring med en snygg, dyr och skön sandal i bilens bagageutrymme i många år. Hoppades att jag skulle hitta den andra igen. Men till sist tröttnade jag en vår och slängde den när jag städade bilen. Och på hösten när jag röjde på landet och slängde lite gamla trasiga väskor hittade jag förstås den andra i en av väskorna. Men då va det för sent.

Kommentarer inaktiverade.