Katt

med nalle

Med min hund Nalle

Det talas om katt- och hundmänniskor. Jag trodde länge på det där. Trodde att jag var hundmänniska (om än tillfälligt utan hund).

Men så blev jag med katt i mogen ålder. Det gick bra, även om det var en helt annan grej. Intressant, intensiv och liksom lite uppfostrande. ”För vems skull gör du det här, egentligen?” (Såg katten ut att tänka. Och:) ”Just det!” Och så trampade han runt lite i min säng och lade sig till ro bakom min rumpa.

Vi kom bra överens. Han hette Alexander och visste mycket väl att jag bara tolererade döda djur på matbordet (”Varsågod och välj, Alexander!”). Men det fanns andra i familjen som inte var så noga med just den ordningsregeln så ibland när jag kom in i köket kunde jag se Alexander slinka ner från bordet som en oljad blixt.

alexander före frukostHan hade sina bestämda morgonvanor, men det hade jag också. Vi förhandlade hårt tills vi kom fram till följande rutin: Jag hade tillstånd att gå på toa, sätta på kaffevatten och hämta tidningen. Om jag gjorde något mer innan jag gav honom mat hade han rätt att bita mig i hälen. På bilder ser vi honom redo för attack. Den där samlade minen tyder på att jag har ett par sekunder på mig innan har ger sig på mina hälar.

Det fungerade fint i alla år och idag tycker jag det känns konstigt att jag kan bre smörgåsar till frukost utan att ha gett Alexander mat först.

Så vem vet. Det kanske blir katt igen en vacker dag. Såvida det inte blir en hund förstås. En portugisisk vattenhund, som simsällskap på landet…

Här kan vi läsa om övriga lördagsbloggares kattrelationer: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Det här inlägget postades i Att tolka, Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

37 svar på Katt

  1. Karin på Pettas skriver:

    Ordning och reda!:) Alexander visste hur han ville ha det!
    Så är katten och du beskriver det bra, lite uppfostrande.
    Man lyder en katt, fastän man kanske inte tror det själv.

  2. Karin på Pettas skriver:

    hm….katten är lite uppfostrande, förstås, inte du
    Det kan missförstås:)

    Blåsiga, snöiga, plusgradiga hälsningar

  3. Pysseliten skriver:

    Idag skulle man vara katt. Bara rulla ihop sig på ett varmt ställe och vänta tills ovädret dragit förbi. Katter gör saker så enkelt.

    • Karin skriver:

      I morse trodde jag att fönstret hade gått sönder; det var liksom randigt horisontellt. Men så insåg jag att det var snöstormen som stormade förbi…
      Så jag konvalescentar nog inomhus idag. Hoprullad på någon varm plats.

  4. Kicki skriver:

    Erkänner, det var mitt fel att Nalle måste flytta, men jag anser att jag var oskyldig.

    • Skogsgurra skriver:

      Inte nu igen, Kicki.
      Det var mitt fel. Det var jag som ”experimenterade”. Och sedan vågade jag inte berätta att det var jag. Du är oskyldig.

      • Karin skriver:

        Men NU kan du kanske berätta?

        • Skogsgurra skriver:

          Tror att jag redan gjort det. Det var en bagatell och jag tror inte att det var orsaken till att Nalle flyttade. Det måste finnas andra skäl.

          Jag hade ett litet kemlabb på balkongen. Har inte alla smågrabbar det? Och emellanåt behövdes det vatten att späda med och lösa upp i. Jag hade drällt vatten på golvet innanför balkongdörren och när Greta fick se det trodde hon att det var Nalle som misslyckats.

          Nalle fick en rejäl utskällning och Greta var så ilsk att jag inte vågade gå emellan. Det borde jag ha gjort.

          • Karin skriver:

            OK. Vi säger så.

            • Skogsgurra skriver:

              Det där låter inte bra. Är det något mer som ska fram?

            • Karin skriver:

              Du får hoppa nedanom för svar.

              • Kicki skriver:

                Ok. Enligt hörsägen (jag var nyfödd) låg jycken och morrade mot vaggan där jag låg. Han gillade tydligen inte mattes nya valp.
                Att det var svårt för 7-8-åriga storasyskon att bli av med sin vovve kan jag också förstå. I den åldern kan det ju vara svårt att se sammanhanget men att välja mellan en gullig hund och ett skrikigt småsyskon var kanske enklare.

                • Karin skriver:

                  Nejdå, Nalle gick aldrig in i rummet där du låg. Men morrandet på tröskeln till rummet var minst lika hotfullt: muskerna på spänn, raggen på ryggen lite rest.

      • Karin skriver:

        Ämnet känns lite känsligt, men det borde ju inte vara det. När Kicki föddes blev Nalle svartsjuk. Kan man ju förstå, för mamma var nog (hur mycket jag än ansåg att han var min hund) viktigast för honom. Och så kommer detta nya lilla djur och äter på henne. Jag såg hur arg han blev. Jag såg också hur han låg på köksgolvet med tassarna på tröskeln till rummet där Kicki låg. Han fick inte gå in där och det gjorde han inte heller. Men han krökte klorna över tröskelkanten, morrade och visade hörntänderna. Jag fattade faktiskt att det var farligt och när han fick ett nytt hem i Björknäs insåg jag att det var bästa lösningen. Mamma förklarade också att han ju egentligen var en jakthund och skulle få hålla på med sånt som han gillade i skogarna kring Björknäs. No hard feelings, faktiskt! Kicki, släpp det där! Helt oskyldig, Kicki! Seså, say after me: Det var inte mitt fel!

        • Skogsgurra skriver:

          Å fan!
          Jag har mått lite illa för att jag inte sa som det var. Vilken lättnad.

        • Kicki skriver:

          Heh, borde kanske ha läst alla kommentarerna innan jag kommenterade.

          • Karin skriver:

            Ska vi ta det en gång till för säkerhets skull: Say after me…

            Pappa och mamma förklarade verkligen på ett bra sätt, det som jag faktiskt kunde se med egna ögon och förstå ändå. Och när vi åkte och hälsade på Nalle i Björknäs kunde jag ju se att han hade det bra.

            Och det var visst spännande med en lillasyster, sådetså!

  5. Tove Olberg skriver:

    Katten är sin egen, håll till godo. Sådan herre sådan hund, sådan matte men inte riktigt sådan katte :)

    • Karin skriver:

      Så är det ju. Fast Alexander gjorde ändå viss skillnad på oss familjemedlemmar: Boxades gärna med Redaktörn, satt i knät hos dottern och sov hos mig. Men, givetvis, hela tiden på sina egna villkor.

  6. Olgakatt skriver:

    ”Katt är katt och inte hund, tänk på det en stund.”
    Minns inte varifrån citatet kommer men det är ju så det är. Somliga är hundmänniskor, andra kattmänniskor men vi är många som är både och!
    Den som vill regera över andra gillar nog mest hund. Och somliga blir osäkra och illa till mods av kattens ofta värderande blick.
    Kunde jag skulle jag ha ett stall fullt av hästar, flera hundar, många katter, höns, får och getter och en ko för husbehovsmjölk.

    • Karin skriver:

      Ja, man blir ju nyfiken på vad det är katterna tänker. Och hur de ser oss människor, egentligen. Fast troligen funderar de inte så mycket på oss som vi på dem.

      Trevligt det låter med ditt önskemenageri!

  7. Karin på Pettas skriver:

    pst!
    Jag har blivit med en massa diabilder och kommer ihåg att du har lärt ut hur man scannar sådana. Problemet för mig är att när jag ska söka just det inlägget här på din sida, så fastnar jag överallt….och får ingenting gjort annat än att läsa och njuta, vilket i och för sig inte är fel på något sätt, men …ja, du förstår, jag vill gärna hitta rätt inlägg :)
    Kan du hjälpa mig?

    Karin på Pettas

    • Karin skriver:

      Lite. Kanske. Men jag tror inte du är så hjälpt av just det inlägget där jag beklagade mig över att jag inte hittat någon riktigt bra metod för att skanna.
      http://www.karinenglund.com/2013/08/funkar/
      men kanske lite av uppföljaren som visar min HP-skrivare med skannerfunktion
      http://www.karinenglund.com/2013/08/liten-skanningsskola/

      Men jag har fortfarande inte löst problemet med 6×6-bilderna. Får bara tips om sådant som verkar ha upphört att existera och inte finns på marknaden. Så vi får fortsätta leta och tipsa varandra vartefter vi hittar något.
      Förresten, fotomuseientusiasten på Åland – han kanske vet?

      • Karin på Pettas skriver:

        Tack Karin!

        Jag ska se vad jag kan få ut av dina erfarenheter och lärdomar.
        Annars får jag ta till Olle!:) Tack för tipset! Hemmablindhet kallas det visst…han var alltför nära

        • Karin skriver:

          Jag återkommer om jag hittar något som löser mina problem. Men grattis i alla fall till en bildskatt! För det brukar gamla diabilder alltid vara.

  8. Musikanta skriver:

    Roligt att läsa om din bestämda katt. Man ska nog tänka sig för två eller fler gånger innan man skaffar sig katt eller vilket annat djur som helst. Trevligt med lite sällskap förstås, men hu så bundet! Bor man mitt i storstan kan man ju heller inte släppa ut dem som man vill.
    Ingrid som både haft katt och hund i sitt tidigare liv. Ha en skön helg!

    • Karin skriver:

      Ja, det var efter ett par års tjatande som vi gav efter och köpte katt åt minstingen, när hon var sju. Sedan levde den med oss i mer än sexton år. Så visst är det ett åtagande. Men katter är i alla fall ganska lätta att ta med till landet, eller ”låna ut” när man ska ut och resa.

      Trevlig helg du med!

  9. Kulturchefen skriver:

    Åh. Katt. Det är fantastiskt så väluppfostrad man kan bli. Jag är övertygad om att de hänger nere på byn och byter historier om sina ”ägare”.

  10. Gnuttan skriver:

    Visst har både katter och hundar sin charm, men inte alltid den samma kan man väl säga. ;-)

Kommentarer inaktiverade.