Handen på hjärtat uppmanar Pysseliten, som står för denna månads lördagsteman. Läge för lite självrannsakan, kanske? Och det ligger nära till hands att koppla det temat till vad som hände för 75 år sedan i dag, den så kallade Kristallnatten*, upprinnelsen till judeförföljelser i stor skala i Tyskland.
Det är kusligt att läsa om hur det hela planlades och genomfördes så att det skulle se ut som folkligt missnöje mot judarna och hur Hitler medvetet använde mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som anledning att piska upp hatiska stämningar. I Huvudstadsbladet finns en intressant artikel om detta.
Ännu kusligare är det att läsa om hur det var tänkt som ett test på vilka reaktioner det skulle ge hos allmänheten. Hur långt kan man gå? Kommer det kraftfulla protester? Det gjorde det, som vi vet, inte.
Och tidningarna i Sverige låg lågt, eller verkade inte tycka att det var så farligt. Inte alla, verkligen inte, med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som främsta undantag. Men i en genomgång som gjorts på uppdrag av Forum för levande historia finns exempel på märkliga rapporter från Tyskland. Som i Stockholmstidningen den 11 november
”Bland de utanför synagogan, ett mäktigt moskéartat kupolkomplex, församlade folkmassorna hade man hjärtligt roligt åt brandkåren. Man skrattade och sade: Se, de sprutar ju noggrant förbi.”
Måttligt lustigt tycker vi kanske idag när vi vet att brandkårerna hade order om att rädda de ”ariska” byggnaderna men låta de judiska brinna.
”Alla Berlins 12 synagogor lades i aska. Detta gick nu för långt ! Tyckte även antisemiter.”
Man undrar hur många förstörda synagogor som skulle ha ansetts vara lagom. Den 15 november kommenterade Stockholms-Tidningen skadeståndet på 1 miljard som krävdes av judarna för förstörelsen (ja, av judarna, för det var ju deras ”fel”). Inte så mycket att bråka om tycker S-T:
”Härvid bör emellertid bemärkas, att det i Stortyskland finns omkring 700 000 judar i Nürnberglagarnas mening, vartill komma omkring 1,5 milj. personer, vilka icke äro heljudar. Om man uppskattar dessa judars förmögenhet till cirka 8 miljarder mark, är denna siffra icke överdriven”
Handen på hjärtat, tänker jag, hur hade jag reagerat om jag varit tidningsläsare då? Hade jag slängt tidningen i väggen och sagt att detta är ju alldeles för jävligt! Kanske. Och hur hade jag reagerat om jag varit på plats i Tyskland? Hade jag bara skrivit putslustiga rapporter hem? Förhoppningsvis inte.
Men hur ofta ingriper jag idag, hur uppmärksam är jag på missförhållanden och övergrepp, där jag kanske skulle kunna göra något? Hur ofta orkar jag säga emot när någon drar ett halvt ”oskyldigt” rasistiskt skämt? Svaret är nog tyvärr: Inte tillräckligt ofta. Men det går nog att träna upp sig, att bli lite bättre på att säga ifrån, engagera sig.
En bra början är att läsa den artikel som publiceras i Göteborgs-Posten idag, med rubriken: ”75 år sedan Kristallnatten och Europa blundar igen”.
Övriga lördagstemabloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
____________________________________________
* Det där begreppet ”Kristallnatten” myntades av Goebbels. Allt fler kräver att vi ska sluta använda det och jag håller med. ”Glaskrossarnatten” är ett förslag, men det flyttar också fokus från förföljelser, mord och brända synagogor till sönderslagna skyltfönster. ”Novemberpogromerna” används numera av en del historiker och det är kanske det bästa alternativet.
När det gäller sexistiska skämt kan jag reagera och har gjort det ganska ofta. Riktigt pinsam stämning blev i fikarummet när jag när jag med gravallvarlig min bad en flinande karl förklara vad det var för roligt med det skämt han just levererat. Och jag gav mig inte. Han slutade med sexistiska skämt efter ett tag.
Modigt, tycker jag! Jag lyckas väl också mobilisera för det mesta, men det har funnits situationer då jag bedömt chanserna att alls göra något intryck som obefintliga och avstått från kommentarer.
Och idag har den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen demonstrerat i Stockholm till stöd för det högerextrema grekiska partiet Gyllene gryning. Helt poänglöst, såvitt jag förstår, men troligen tänkt som en påminnelse om och provokation med anledning av 75-årsminnet av Kristallnatten, eller novemberpogromerna. Knappt 80 personer kom till demonstrationen och 450 motdemonstranter.
Inte så modigt, jag var bara så less på’t, had man dessutom en tidsbegränsad anställning så har man inte så mycket att veja för.
Riktigt otäckt är det med nazisternas framfart. Det är ju så obegripligt dumt och hur ska man då kunna diskutera med dom?
Jo, modigt, för det handlar om att våga ”förstöra stämningen”. Säga ifrån fastän ingen annan verkar reagera. Och så småningom kanske det ändå har lite effekt.
Rapporteringen från gårdagens demonstrationer blev märklig på sina håll, särskilt Expressens webbsändning där en stackars okunnig reporter berättade att ”Kristallnatten” handlade om att några juvelerarbutiker i Berlin slogs sönder…
Jag önskar att jag hade lite snabbare uppfattningsförmåga. Ofta kommer jag på exakt vad jag sett eller hört lite för sent, då det är för sent att reagera.
Det är nog bra att träna sig på att reagera och framför allt ta reda på fakta och vad som faktiskt händer. Media har något slags filter. Tycker någon att det är ointressant för svenskar att höra om attentat och övergrepp i ett land i Afrika, så får vi ingen information. När Tjernobylolyckan inträffade rapporterades det helt olika saker beroende på vilket land man var i. Ganska intressant tycker jag. Hur ska man kunna agera rätt utan rätt information?
Ja, det där mediefiltret är förrädiskt! ”Alla svenskar välbehållna”, brukar det ofta heta när det varit någon olycka eller katastrof. Och då är det på något sätt inte viktigt eller intressant längre.
Men idag tycker jag ändå att alternativa nyhetsflöden (FB) hjälper en att sålla fram angelägna frågor.
Ett mycket intressant Handen på hjärtat-inlägg.
Ja, hur skulle man ha reagerat då?
När jag var yngre reagerade jag på direkten när orättvisor skedde,
om det sedan var i skolan, i samhället eller någon annanstans.
Dessvärre gör jag inte så längre. Jag reagerar men inte lika spontant
utan mera eftertänksamt vilket medför att jag kanske inte gör någonting alls
Och det är ju inte bra. Å andra sidan så är jag mindre rädd för att säga till nu än jag var då.
Jag ser ditt inlägg som en liten väckarklocka. Övning ger färdighet…
Tack! Ja, man behöver träna, påminnas, orka ta nya tag. Särskilt nu när nynazisterna får tillstånd att demonstrera i Stockholm på 75-årsdagen av ”Kristallnatten”…
PS. Testa att gå in på din blogg via ”Pettas” vid din kommentar här ovanför så ser du vad jag menar med små utflykter till Japan. (Jag tror att det är ett g för mycket eller lite i blog(g) i din URL, när du skriver in den i adressrutan.)