Talande tystnad

Det lördagstemat som Karin på Pettas ger oss denna vecka är ”Talande tystnad”. Ett tema först verkade omöjligt svårt, men så dök de upp i minnets vrår, alla olika tystnader.

De obegripliga tystnaderna. De som uppstod när vuxna samlades på möten, på kalas eller kanske kafferep. Ibland kunde någon säga något som i mina barnaöron lät som vuxenprat i största allmänhet, men av tystnaden som uppstod förstod jag att det var något annorlunda. Något som man inte pratade om, eller som man inte var överens om.

De tillrättavisande tystnaderna. Ingen vidare uppfostringsmetod, tycker jag, men den används nog fortfarande. En avvisande tystnad som talar om missnöje och bestraffning. Eller som brorsan när han tyckte att lillasyrran var korkad bortom alla ord. Då slöt han sakta ögonen och vände bort huvudet i stillsamt förakt. Nejdå, det knäckte mig inte, men jag förstod när jag sagt något dumt.

De sällskapliga tystnaderna. Det hände att man gick in hos någon granne, ofta på väg hem från skolan. Så satte man sig på vedlåren bredvid spisen där det var varmt och skönt och – satt. Man kanske hittade en tidning eller katalog och bläddra i. Sedan gick man igen efter en stund, med ett ”Hejdå!” Eller kvällar hemma i vardagsrummet när var och en höll på med sitt under tystnad.

Författaren Seamus Heany beskrev samma sällskapliga tystnad när han besökte Sverige i samband med Nobelpriset. Hur han kunde sitta en hel kväll och lyssna på sina äldre släktingars tystnad. Det enda som blev sagt kunde vara ett ”ay, ay ” eller ”well well” och kvällen rundades av med ett ”I say”. Motsvarigheten hos oss skulle kunna vara ”håhåjaja” och ett ”joodå” eller ”som sagt var”.  Så här skriver hans favoritpoet Tomas Tranströmer i Det vilda torget (Bonniers, 1983):

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

spår i snö3

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Det här inlägget postades i Livet, Lördagstema. Bokmärk permalänken.

26 svar på Talande tystnad

  1. Redaktören skriver:

    En specialvariant av talande tystnade är frånvaron av prat.

    Min favoritförfattare Heinrich Böll beskriver i novellen ”Doktor Murkes samlade tystnad” en ung kulturredaktör vid tyska radion som efter andra världskriget plågas av alla dryga dumheter som landets kulturbärare märkvärdigt lika sina företrädare spyr ut när han sänder ut dem som gästpratare i den tyska radion.

    Han hämnas genom att spara de klippbitar från inspelningen som uppstår när man vid redigeringen tar bort onödiga pauser. Dessa minimala klipp från bandinspelningen fogar han sedan samman till en lång och konstant tystnad, välsignat befriad från allt tal av de oförbätterliga.

    Med rent glödgat hat skildras doktor Murkes inspelningsmödor när han tvingar en prelat som fått för sig att han vill ändra ordet ”Gud” i en redan gjord inspelning till ”det högsta väsende vi alla tillber.” Det räcker då inte med att tala in Gud en enda gång för att ersätta alla de 28 gånger det förekom i originalinspelningen. ”Det högsta väsende vi alla tillber” måste enligt tysk grammatik börjas efter kasus och attributiva adjektiven i förekommande fall också ändras efter kasus. Dessutom måste särskilda nyinspelningar ske när uttrycket används vokativt; när vi åkallar de högsta väsendet. Prelaten tvingas läsa in alla tänkbara grammatiska varianter av den önskade synonymen till Gud under Murkes obönhörliga men klanderfria diktamen.

    Alla omtagningar leder till att många klippbitar med obehövlig tystnad kan tas bort från den ursprungliga inspelningen. Dessa sammanfogar Murke till ett lång bandinspelning med absolut tystnad som han avnjuter på sin hemmabandspelare på kvällen. Jag förstår hans behov av samlad tystnad i en värld som denna.

  2. Olgakatt skriver:

    Hade också Dr Murke i tankarna när jag skrev mitt inlägg. Men även Peter Englunds essä om ljudet av fallande snöflingor i en tyst natt. Egentligen är det för en hörande aldrig helt tyst. I ett ljudisolerat rum dånar ens eget blodomlopp i öronen med hjärtslagen som pukor.
    Oj, vad många tystnader som dyker upp bara man avhandlat en! Tänker på den isande som inte bara är tillrättavisande utan ren tortyr.

    • Karin skriver:

      Det är problemet med effektiva öronproppar – om man försöker stänga ute externa ljud hör man ju så mycket bättre hur kroppen jobbar och håller på. Så jag har valt radion med P1 på låg nivå som lämplig ljudkuliss för att kunna somna. Och därför undrar jag förstås varför de inte sänder vågskvalpet hela natten.

      • Skogsgurra skriver:

        Vågskvalpet är inte alls så rogivande som man skulle kunna tro. Inte för mig, iaf. Känns som om man aldrig kom till skott. Det bästa (åter)insomningsprogrammet är Naturmorgon på P1. Lördagsmorgnar sover jag jättebra mellan 06.15 och ca 08.00

        • Karin skriver:

          Absolut. Naturmorgon är bästa omsomningsprogrammet! Och det relativt stillsamma pratet i elvatiden på kvällen somnar jag bra till. Vågskvalpet stör mig inte, men det där skarpa tjutljudet som startar lite senare på natten väcker mig. Då är det bättre om vågorna får fortsätta att skvalpa hela natten. Ring P1 går det inte alls att sova till, eftersom folk är så in i Norden engagerade.

  3. Karin skriver:

    Du har lyft fram en hel rad med tystnader! Och den där speciella som finns mellan syskon också. Den känns igen:)…som lillasyster har man fått lyssna på talande tystnad ett antal gånger.
    Man borde försöka lyssna mera på vad tystnaden säger, för den finns ju både här och där
    Den som Olgakatt nämner i sin sista kommentarsmening också…det är ren tortyr
    Tystnaden tycks vara outtömlig

  4. Skogsgurra skriver:

    Tranströmmer är nog bra. Men en sån djuping som Alfred Vestlund slår han inte. Alfred har ju också mera direkt behandlat bildens spår – låt vara att det i Alfreds fall handlar om skidspår i stöllet för rådjursspår. Hans ”Ett ensamt skidspår” säger allt. Tyvärr hittade jag inte hela poemet. Men några brottstycken kanske räcker:

    ”Ett ensamt skidspår drager långt åt skogen
    En ensam fot sin kosa trogen
    har rest sitt monument horisontellt…

    …Dock skidans snö ska snart av tö förhärjas
    men evigt osmältbar är skaldens sång
    Han fått en skörd som undan tiden bärgas
    Han plöjt i svenska hjärtans djup en gång.”

    Det är stort. Storvulet. Grandiost.

    • Karin skriver:

      ”Storvulet” tycker jag på ett bra sätt fångar Vestlund nästan akrobatiska sätt att använda det svenska språkets alla möjligheter. ”Han plöjt i svenska hjärtans djup en gång.” Som man säger.

  5. Olgakatt skriver:

    Ibland känns det som om hela Sveriges kulturskatt finns arkiverad i Grönköping. Vad gjorde vi utan Vestlund och Ludovico H? För att inte tala om Hildor som kan bära alla synder med stolthet.

    • Karin skriver:

      Absolut. För att inte tala om rikssyndabocken ynglingen (f.d. gossen) Emil Ruda.

      • Skogsgurra skriver:

        I jämlikhetens namn har en ligistsyster till Emil börjat dyka upp i spalterna för att avlasta Emil en aning. Hon heter Stina ”Stryparn” Ruda och är fotbollshuligan i Läspe Army (som ’stöder’ GISK fotbollssektion).

      • Karin skriver:

        Men, det har jag missat! NU ska det äntligen bli av att prenumerera på GV. Olika flyttar och lite slarv har gjort att vi har ramlat ur deras prenumerantregister.

        • Skogsgurra skriver:

          Ja, det är på tiden att vi jämkar ihop referensramarna.

          Kan det vara dålig pålästhet som gjort att jag ibland tyckt mig notera en viss tystnad som reaktion på mina försök till vitsiga kommentarer? Inte talande, bara tyst, tystnad.

          • Karin skriver:

            Obegripliga tystnader från min sida beror sannolikt på ouppmärksamhet, teknikstrul eller glömska.

            I övrigt har jag numera blivit så vuxen och vis att jag frågar när jag inte fattar. Och demonstrativa tystnader (se 9.55) hör barndomen till. Det funkade ju inte, så jag valde motsatt strategi i stället: fråga och argumentera.

  6. Pysseliten skriver:

    Usch för den där tillrättavisande tystnaden! Visst är det en sorts maktutövning. Jag tror att alla barn råkar ut för det någon gång och ibland även vuxna, som kanske inte är starka nog att faktiskt öppna munnen och ifrågasätta tystnaden.
    Sällskaplig tystnad önskar jag att det fanns fler tillfällen att utöva, men det är ju sådant larm jämt och jag har ju i grund och botten inget emot det. När Karlsloken och jag bilpendlade hade vi trivsam tystnat tillsammans, ibland. Rätt vad det var när vi började prata, var våra tankar på samma ställe ändå.

    • Karin skriver:

      Precis så brukar bilresorna till och från landet vara, tillsammans med redaktörn. Långa stunder då man sitter tyst och funderar, var och en för sig och efter ett tag visar det sig att vi funderat på samma sak.

  7. HeLena skriver:

    Just det där fenomenet att vi båda tänker på samma sak efter en stunds tystnad händer ofta par som hängt ihop länge… har jag läst någonstans. Det är spännande!

    • Karin skriver:

      Eller som när man ringer någon närstående och det är upptaget för hen ringer samtidigt till mig. Hände alltid med min mamma medan hon levde.

Kommentarer inaktiverade.