Katastrof, igen

Kommentarerna till gårdagens katastrofplaneringsinlägg kretsar kring om det är möjligt eller ens nödvändigt att planera för det oplanerade, oväntade, överraskande, samt om att göra riskbedömningar och sannolikhetskalkyler för lite av varje. Sedan dess har jag blivit en varm anhängare av planering och profylaktiska insatser.

Antag att sannolikheten är 1 på 90 000 att något inträffar och att man helst vill undvika det. Ska man verkligen bry sin om att vidta åtgärder för något så osannolikt? Jajamen, det ska man.

Så här var det: Medan jag roade mig i Västerås i går upptäckte redaktörn att han råkat slå igen ytterdörren utan att få med sig nycklarna. Reservnycklar som funnits utplacerade på strategiska ställen var för tillfället insamlade och befann sig också på fel sida om den där ytterdörren. Så han ringde och kollade om jag skulle komma hem på kvällen. Visst, eftersom jag ändå inte bokat något hotellrum gick det ju lika bra att hoppa på ett tåg och sova hemma.

I kvällningen när knallade uppför backen till Urvädersgränd började jag gräva efter mina nycklar. Kände i jackfickan och då kom jag på att jag ju bytt jacka i sista minuten eftersom det regnade. Mina nycklar fanns alltså på samma ställe som alla andra nycklar!

Nycklar som varit på vift tidigare

Nycklar som varit på vift tidigare

Låssmeden var snabbt på plats och muttrade över vårt svårforcerade lås.

”Ni borde byta ut det här låset, det är förbannat svårt att få upp!”

En rimlig kommentar ur låssmeds-synpunkt, men vi behåller nog vårt inbrottssäkra lås.

Redaktörn som ogillar att sväva i ovisshet räknade genast ut sannolikheten: om man tar antal år vi levt ihop och antalet gånger var och en låst sig ute och beräknar sannolikheten för att vi ska glömma nycklarna samtidigt, ja då blir det 90 000. Gamla SOS-numret…

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Katastrof, igen

  1. Karin på Pettas skriver:

    Tala om att vara synkroniserade!:)
    Vilka äventyr en vanlig vardag kan föra med sig…
    Tur att det finns låssmeder som kan ta upp även svåröppnade lås

    • Karin skriver:

      Vi fick jobba lite på det där öppnandet alla tre. ”Om du trycker här och du drar ner handtaget när jag säger NU, så ska jag bara…” Väldigt trevligt att komma hem. Lite extra stämningsfullt en kväll som igår.

  2. Pysseliten skriver:

    Oj, nu inser jag att barnen inte kan få flytta hemifrån för då ökar ju sannolikheten att vi blir utlåsta samtidigt markant, ja till och med katastrofalt! Hur många gånger har jag inte suttit på altanen och väntat på att någon med nyckel ska komma hem …

    • Karin skriver:

      Försök att behålla dem hemma så länge det bara går! Visserligen kommer det att innebära att du måste rycka ut då och då för att släppa in dem, men det jämnar ut sig, det gör det.

      • Pysseliten skriver:

        Bra! Jag behöver argumenten. Oftast tänker jag att det naturliga och bästa är att dom flyttar, men i grunden vill jag ju ha kvar dom så länge som möjligt! Så DOM kan släppa in mej … (men det pratar vi inte så högt om).

  3. Olgakatt skriver:

    Jag minns en kompis på studentkorridoren som låste sig ute med ett djupt känt och ljudligt JÄVLAR! Huvudet kom på att nycklarna var där inne men ordern till armen som redan börjat stänga dörren hann inte fram i tid. Vaktmästaren var dock van men inte gladare för det.
    Redan för många år sedan bytte vi till lås som man måste låsa med nyckeln utifrån. Det räckte med ett par utelåsningar för att fatta det beslutet. Dessutom fick vi ett säkrare lås.

    • Karin skriver:

      Ja, ett sånt lås vore kanske en bra idé. Det är ju en bättre anledning att byta lås än att det är för svårt att forcera för obehöriga!

  4. Cecilia N skriver:

    Efter att ha gjort en sån där ”jävlar!”-manöver när jag bodde på korridor så lärde jag in en annan manöver: klappa mig på byxfickan för att konstatera nycklarna innan jag slängde igen dörren.

    Å andra sidan på korridoren var det ju ändå inte så farligt. Det var ju bara att slå ut sprintarna till dörren. Gammalt korridorknep som inte kostade mer än samarbete och inte störde vaktmästare eller Securitas.

    Men sen dess har jag bott på låsa-utifrån-ställen.

    • Karin skriver:

      Det mest förvånande är nog att redaktörn glömde sina nycklar, för han har välutvecklade rutiner för att kolla att nycklarna, mobilen och plånboken är med. Jag går mer på rutin och blir det någon liten förändring, som en annan jacka än vanligt, då är det klippt. Låsa utifrån är nog bästa lösningen, för det värsta som kan hända då är ju att man glömmer att låsa.

      Ååååh… just precis nu hoar storlommen här nedanför. Den brukar inte våga sig över till den här sidan av sjön!

  5. Krönikören skriver:

    Skrattar åt eländet. Och Karin på Pettas rappa kommentar. Och låssmeden. Hade han månne valt fel yrke?

    Kommer att tänka på när min syster med familj skulle bo i Sverige en tid och fått låna bostad. Snälla lillasyster, jag alltså, hämtade nycklar, handlade mat och så. Och slängde igen ytterdörren. Strax innan de skulle komma, sent på kvällen, med småbarn och allt. Kände hur mina aktier närmade sig grekisk nivå. Ringde på hos granne (det här var på antiken när det inte fanns mobiler), fick tag i en svindyr jourlåssmed och väntade. Så kom hela högen inkl vår pappa som hämtade på Arlanda.
    – Äsch, det där låset öppnar jag enkelt, sa han. Tog fram en kam och öppnade dörren.
    Och där stod vi och undrade vad pappa inte hade berättat om sin bakgrund.
    Låssmeden kom också. Han ville ha betalt ändå.

Kommentarer inaktiverade.