Nyvald och åtalad

Förra hösten diskuterade jag situationen i Kenya med en kvinna som heter Muthoni i förnamn. Ett namn som förpliktar, sade hon och syftade på fältmarskalken Muthoni wa Kirima, som var en av de ledande i Mau-Mau-upproret i Kenya på femtiotalet. Hon som vägrade tro att man verkligen uppnått självständighet 1963 och krävde att få se en kenyansk flagga innan hon lämnade sitt gömställe i skogarna vid Aberdarebergen.

muthoni wa kirimaI dag har Erik Esbjörnsson en påpasslig intervju med henne, alltså med Mau-Mau-krigaren från femtiotalet, i DN. Hon är 83 år och minns hur engelsmännen gick fram för att göra slut på upproret. Hundratusentals kenyaner fördrevs, minst 20 000 kenyaner dödades. Det var straffet för att 34 vita farmare hade dödats av Mau-Mau. I förlängningen fanns troligen brittiska planer på ett segregerat samhälle. I Sydafrika och Rhodesia genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.

Här är hon som ung, på en bild i DN-artikeln.

Den Muthoni som jag diskuterade Kenya med häromåret rekommenderade framförallt två böcker om man vill förstå Kenya. Den ena är skriven av David Andersson och heter History of the hanged. Där skildrar han bland annat den engelska administrationens ambitioner att reservera de bästa och bördigaste landområdena för de engelska bosättarna och de fruktansvärda metoder de använde. ”En brutalisering som ingår i vårt arv och som det kommer att finnas spår av i generationer”, sade Muthoni. Och för att förstå dagen Kenya bör man också läsa It is our turn to eat av Michela Wrong. Den skildrar hur korruptionen ätit sig in i samhället och hur den ligger till grunden för många av de konflikter som utspelats på senare tid.

Apropå att Uhuru Kenyatta i dag svors in som president i Kenya, samtidigt som han är åtalad för brott mot mänskligheten i den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Det här inlägget postades i historia. Bokmärk permalänken.

6 svar på Nyvald och åtalad

  1. margaretha skriver:

    Jag har försökt diskutera de här frågorna med britter – det är nästan omöjligt, med några få undantag. Minns med förskräckelse två brittiska damer som hade bott i Tanzania, som talade om hur synd det var om dem. De hade varit med när landet blev självständigt, och berättade infödingarnas illdåd och britternas välgörenhet!
    Jo, jag kan till en viss del förstå skräcken när ”vildarna” firade – men inte damernas inställning.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja, britterna lyckades verkligen med att skapa en självbild av förträfflighet. Och de allra flesta engelsmän som bodde i Östafrika visste nog väldigt lite, egentligen om vad som pågick. Här är en intressant artikel om hur man jobbade med en uppstädning, ”purge” av alla handlingar och arkiv, så att det inte skulle framgå hur brutala de var. Allt för att se till att det inte fanns något som ”might embarrass Her Majesty’s government”.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Även jag har diskuterat detta med engelsmän…
    och faktum är att de inte vill se det som det är.
    Däremot tittade man nog vänligt med ändå på mig som om
    jag var någonting som katten hade släpat in på den annars välborstade
    äkta mattan. Och visst, det är ju mycket lättare att blunda eller titta bort

    • Karin skriver:

      Ja, det har varit omöjligt att föra vettiga samtal om detta, men allteftersom det börjar komma böcker och artiklar om vad som hände, kanske det går. Och som sagt, mycket av det som nu kommer fram genom vittnesmål och bortglömda arkiv som inte ”snyggats upp” ger en fullständigare (och fullständigt vidrig) bild av engelsmännens hantering.

  3. Musikanta skriver:

    Engelsmännen var väl de som hittade på koncentrationslägren, eller? Jag vet så lite om Kenya men har nog bara hört den engelska versionen av händelserna när jag var ung. Men jag har ju förstås läst ”Heart of Darkness” så man kan ju tänka sig både det ena och det andra.
    Ha en bra dag önskar Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, engelsmännen har kommit förhållandevis lindrigt undan den historiska granskningen på det här området, tycker jag nog. Desto bättre att det börjar hända lite på forskningsområdet. Och så har jag ju min gamla käpphäst: Hannah Arendts böcker om totalitarismens uppkomst borde översättas till svenska, för där förklaras mycket av det som skedde på 1900-talet. Hon skriver bland annat om hur man i England såg med förfäran på franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Very outlandish! Och mänskliga rättigheter? ”Rights of men?” Nej, ”Rights of Englishmen” måste det ju vara.

Kommentarer inaktiverade.