Tänk om vi skulle köra nästa valrörelse på engelska

ngugiporträttInternationella författarscenen i Kulturhuset i Stockholm är en trevlig plats. I går var det Ngũgĩ wa Thiong’o, från Kenya, som diskuterade författarskap, språk och minnen med landsmannen och författaren Binyavanga Wainaina. Det vore intressant med en egen kväll med Wainaina också. Men i går var det allt ljus på Ngũgĩ, som nu är 75 år, född och uppväxt under den koloniala perioden i Kenya.

allt ljusI en nedsläckt och fullsatt hörsal, med en liten ö av ljus framme på scenen, förklarar han hur hans intresse för, nej behov av, berättelser växte fram. Han berättar om historier i den lilla ljuskretsen kring elden på kvällarna i byn Kamiriithu. Ris och kvistar med torra löv som flammade upp och falnade igen, precis som berättelserna med sin dramatik mellan de förklarande partierna.

Berättelserna fanns i mörkret och eldskenets återspegling i ansiktena kring elden. På dagarna försvann de. De förlorade sin kraft och magi i dagsljus och gick inte att få fatt på. Utom för en person, en släkting till Ngũgĩ, som var blind och hade svårt att gå. Hon kunde återge gårdagskvällens historier så att de fick ännu starkare laddning och hennes röst utvecklades till ett perfekt instrument för historieberättande. Hon berättade mot gentjänster av olika slag och den historietörstande Ngũgĩ försåg henne med vatten, hjälpte henne gå, hittade skugga åt henne och var hennes bästa ”kund”. När han sedan började skolan upptäckte han att det fanns dagsljusberättelser i böckerna också. Och, ja, sedan är det kanske inte så konstigt att man blir författare.

en blommaPå sjuttiotalet var han en etablerad som författare, med böcker som A Grain of Wheat, The River Between, Weep Not, Child och Petals of Blood, som alla gavs ut under hans engelska namn, James Ngugi. Under kolonialtiden skulle kenyanska barn ha ett engelskt förnamn, ”Eller vad som helst som var västerländskt,” förklarade Ngũgĩ, ”mina föräldrar kunde till exempel ha valt ’Göteborg’ det hade varit OK. Men inte Ngũgĩ.”

1977 bestämde han sig för att återta sitt gikuyunamn, Ngũgĩ wa Thiong’o och skriva på gikuyu, för att nå fler av sina landsmän. Det slutade i fängelse, eftersom han behandlade ämnen som korruption och maktmissbruk.

Förra året kom Petals of blood ut i nyöversättning, samtidigt med översättningen av barndomsskildringen Drömmar i krigets skugga. Båda är intressanta att läsa och ger en bra bakgrund till de spänningar och konflikter som Kenya kämpar med än i dag.

Det blev inte tid att tala om det senaste valet i Kenya i går. Eller jo, på ett sätt. Ngũgĩ berättade att alla valdebatter i TV hade hållits på engelska. ”Vem vänder de sig till? Swahili är obligatoriskt i skolorna och ett lingua franca i hela Kenya. Om de vill tala till väljarna ska de väl tala ett språk som de förstår!”

Ja, det skulle ju vara som att ha en valrörelse på engelska här i Sverige, tänkte jag. Med den stora skillnaden att de flesta svenska politiker talar sämre engelska än de kenyanska.

Och så är det ju fredag idag igen, med galleri-fredags-temat Abstrakt. Det gick inte riktigt att foga in detta inlägg under den rubriken, så jag hoppar över idag. Men kolla gärna vad de andra galleristerna har att bjuda på. Finns under rubriken Galler Fredag i sidhuvudet.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, Debatt, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Tänk om vi skulle köra nästa valrörelse på engelska

  1. Musikanta skriver:

    Suck, suck. Så mycket intressant ni har tillgång till i Stockholm. Förstår att det var extraspännande för dig att lyssna på honom, du som själv har bott i Kenya . Sen kan man ju som du undra varför man håller valdebatter på engelska när det finns ett språk som alla måste lära sig i skolan. Politikerna måste väl behärska swahili också, antar jag.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Han är ju väldigt kritisk när det gäller korruption och annat som är ett problem i Kenya, men också väldigt varm och kärleksfull när det gäller allt annat, landets möjligheter, ”vanligt” folks fantastiska förmåga att klara sig trots allt. På något sätt. Väldigt kul att lyssna på helt enkelt.

  2. Hyttfogden skriver:

    Har du läst ”Grön stad i solen” av Barbara Wood? Handlar om Kenya och Nairobi under kolonialtiden med en blandning av folk som existerat och folk som är påhittade. Det är faktiskt lättare att ta till sig verkliga historiska händelser om böckerna skrivs i romanform på det här viset.

    ”Frihetens sjö” av James A Michener är också en sån där bok som man lever sig in
    i. Michener berättar om södra Afrikas historia. Engelsmännen har ett uttryck för sådana berättelser ”sweeping sagas”, berättelser som omfattar långa historiska skeden.

    Och när jag ändå är i gång med böcker – Edward Rutherfurd engelsman född i Salisbury tar också i ordentligt från början när han ska berätta ett lands, en trakts historia.

    Boken ”Old Sarum” gjorde att vi i höstas just besökte Old Sarum alls inte långt från Stonehenge och Salisbury, borgen där Elinor av Akvitanien tidvis blev inlåst för att hon lade sig i sina två berömda söners bestyr.

    Böckerna finnes här till utlåning om så önskas. Kanske nåt att läsa sittande nere vid
    Rossen på en bänk under ljumma sommarkvällar.

  3. Karin skriver:

    Åh, ljumma sommarkvällar vid Rossens strand… Det brukar ju inte ens vara myggigt, troligen tack vare vår fladdermuskoloni. Jatack! Jag har varken läst Wood eller Michener, men de låter ju som väldigt trevliga bekantskaper.

  4. Pingback: När jag har gjort mångfald… | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.