Galleri Fredag-temat är Lucia. Jag får nog hoppa över idag, för jag har ingen bra galleribild. Men lite funderingar väcker årets Luciafiranden onekligen, för det har gått troll i Luciatågen. Rektorer på olika skolor excellerar i svårbegripliga förbud. Flicka som vill vara stjärngosse får inte vara det. Kanske tomte möjligen, men inte stjärngosse. Huh? Pojke som vill vara tärna får inte det heller. Eh? Och pepparkaksgubbar är inte längre välkomna i tåget. Meh!
Om man tänker efter vad Lucia egentligen står för blir man ju mörkrädd och alla konstiga pepparkaksförbud och stjärngossebegränsningar ter sig lite fåniga. Lucialegenden är svårfångad i historiens töcken, men handlar om en ung kvinna som inte ville gifta sig med en icke-kristen, eller om det var tvärtom. Hursomhelst gav hon bort hemgiften till de fattiga och det var ju inte bra. Dessutom var det någon som var kär i henne för att hon hade sådana strålande vackra ögon och då stack hon ut ögonen för att han skulle lugna ner sig. Och lite annat. Och så blev hon dömd till döden, men var väldigt svårdödad och man stack till sist ett svärd i midjan på henne så blodet rann och därför har dagens lucia ett rött skärp, med tampar som hänger ner som blodspår. Kloka kommentar till alla konstiga debatter hittar man här, hos Ketchupmamman.
Men jag har ju en bild i alla fall! I går i stallet reds det förstås med Luciaglitter på ridhjälmen. Men på stallets Lucia-affisch ser alla lite bekymrade ut och jag tror att den konstiga debatten har gjort dem nervösa. Hur var det nu, fick man vara Lucia? Är det förbjudet att vara tomte? Pepparkaksgubben har för säkerhets skull beväpnat sig.
Västmanländskan är gallerivärd för december och alla andra Fredagsgallerister finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet.
Det var Kim som började detta. Åtminstone i modern tid. Hennes ”Stilskola” var noga med att tala om hur det ska vara.
Ribbingskan följde upp och sedan har alla medier kommit med sina pekpinnar och övervakningsnoja.
Lite grann har också överdrivna etniska intressen spelat in och mitt i alltihopa står vi och är bara rädda för att på något sätt, i någons ögon, göra bort oss.
Skit i alla de här fånerierna så kommer ni alla att må bättre.
Word!
Hade du väntat visor?
Närå, funkar bra med ord och inga visor!
Det enda jag håller på är att Lucia fortfarande ska vara en flicka. Jag vet som mellanstadielärare att det alltid var någon pojke som var ledsen för han inte fick vara Lucia, men för övrigt var det aldrig några problem med vare sig tomtar eller pepparkaksgubbar. Några troll däremot har mig veterligen aldrig förekommit i lussetåget trots att jag ackompanjerat Luciasånger sedan mitten av 60-talet.
Ingrid
Läste någonstans om en liten grön Ninja Turtle i Luciatåget och det gick tydligen bra det med. Men visst är det något visst med stämningen, sångerna och ljusen. Högtidligheten. Jag blir alltid lika rörd.
HT 1959 när vi gick i sista ring bestämde vi oss för att lussa riktigt ordentligt och hålla oss vakna och börja klockan 06.00 hemma hos vår klassföreståndarinna.
Vår lucia var en grabb från Karlstad lång och gänglig så det fanns inte en endaste luciasärk som räckte till. Vi skrudade honom i lakan. Hans frisyr var noll för han var snaggad och för att han inte skulle frysa om skallen fick han en vit handduk att lägga under lussekronan. Vi var ett blåfruset tåg som gick genom stan anförd av en
lång beduin med ljus i hår. Snuten stannade och frågade vad vi höll på med men skrattade gott. Det var ju ett ganska ovanligt påhitt då på den tiden. Det dröjde väl några år innan nattlussandet tog ordentlig fart. Ja se det var en minnesvärd morgon
och det tyckte våra lärare också som blev riktigt tagna på sängen, i ordets rätta bemärkelse.
Av den manliga Lucian? Lärare och lärarinnor? Det var tydligen avancerat i Karlskoga på den tiden. En riktig regnbågsstad.
Gult kort, Gurra!
Ja, Hyttis, där var ni nog långt före tidsandan. Förvånande att ni inte blev relegerade hela bunten!
Trodde jag skulle trilla av pinn då jag läste det där om pepparkaksgubb-förbudet i Laxå.
Snacka om ofattbart.
Sen tycker jag nog också, som Ingrid, att lucia ska vara en tjej.
Sorry, lite konservativ där. men annars, go for it!!
Men på SVT vill att det ska vara så högtidligt det bara kan. Jag satt där med tårar i ögonen och tittade igår.
DET var underbart (men rappandet hade jag LÄTT kunnat vara utan) men annars var det perfekt!!
ha en fin fredag!
Vacker musik + alla som verkligen anstränger sig tillsammans för att det ska bli riktigt fint = stämningsfullt firande. Att det FÅR vara lite högtidligt ibland tror jag är viktigt, vi behöver liksom det. Och kanske särskilt så här års.
Tror att det högtidliga är det väsentliga. Vi behöver något som lyser upp i decembermörkret, som sprider värme och fina sånger.
Det beror nog lite på vad man menar med högtidligt. För mig är den samlade, ska man dra till med ett sånt ord som ”förfiningen”? och det välrepeterade genomförandet, kunnandet det som ger upplevelsen. Nyårskonsert från Wien, en kunnig besättning på en råseglare som framförs i god vind, Beridna Livvakten, orgelkonserterna i Nôtre Dame på söndagseftermiddagarna, Cirkus Cirkör. Allt detta och mycket annat får mig lite blankögd.
Men det behöver inte vara högtidligt. Framför allt inte pompöst. Bara det är kunnigt och väl genomfört.
Pompöst och högtidligt ligger långt ifrån varandra på min värdeskala. Med högtidligt menar jag egentligen den där koncentrationen som kommer sig av att man gör något ovanligt och vill att det ska bli bra. Och att publiken har samma inställning. Väldigt fokuserade dagisbarn som kommer ihåg nästan hela sången. Adolf Fredriks sångklasser som vågar lyfta lite till, utöver vad de klarade på repetitionen. Stämning, ljus och förväntan. Allt sånt känns högtidligt för mig.
Nu var väl pepparkakan i själva verket en dåligt faktakollad anka? Som lär ska ha varit protesterad mot på fejjan innan den ens var publicerad. Vilket isf väcker ännu intressantare frågor.
När det gäller förändring av traditioner så säger jag väl bekomme i många fall, må så vara att vi behöver ett mått av förutsägbarhet men världen rör ju på sig.
Själv sitter jag still för det snarkar en katt i knät. Telefonen ligger i hallen och ringer som en galning, men tyvärr, jag är strängt upptagen. Det visslar så rart om de små andetagen.
Klart riktig prioritering. Lär vara bra för blodtrycket och motverka demens, att ha en sovande katt i knät.
Jag tror inte att pepparkaksgubben var en anka, inte ”min gubbe”. Men det finns säker fler, för det verkar som om några av landets rektorer varit på konferens där man bestämt sig för att styra upp Luciafirandet ordentligt. Men det finns säkert en och annan ank-gubbe, också.
Jag måste ha blandat ihop min ankor. Det där var ju bara konstigt!
Vilken härlig bild! :)
Lite annorlunda i alla fall!
Så trist när barn (framför allt barn) inte får vara det de vill!