Karin i Zambia

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev om fiskgjusarna. Sedan de gav sig iväg från sitt bo i Kalakotkas i Estland har det legat där tomt och övergivet.

Ibland kommer någon talgoxe och ser ut som om den är spekulant på bostaden, men det är nog för stort och svårstädat. För ett par veckor sedan snöade det kraftigt och boet blev helt snötäckt. Jag undrar vad det är för spår där i snön. Det är kul att kameran få sitta kvar. Känns som om den inger hopp om våren, på något sätt. Bara inte någon snor den.

Under tiden flyger fiskgjusarna söderut. Fyra fiskgjusar har utrustats med radiosändare och man kan följa deras väg till varmare trakter, åtminstone på kartan. En av dem är Piret (aka Katharine) från Kalakotkas. Det finns vita och svarta storkar också och större och mindre skrikörnar med radiosändare. Tack vare kombinationen av radiosändare och Google Map kan man följa deras färd dag för dag och nu har Piret stannat till i södra Sudan i ett stort naturreservat med mycket våtmark. Så här ser det ut i Sudd, där hon har hållit till ett bra tag. (Bilden från nätet.) Fina fiskevatten för en fiskgjuse! Det kan mycket väl hända att hon stannar där över vintern.

Och så upptäcker jag att den mindre skrikörnen Karin tuffar på i mina gamla hemtrakter. Hon har fortsatt söderut genom Kenya och Tanzania och är nu i Zambia, strax öster om Zambezifloden.

Som f.d. färdledare i Östafrika får jag lust att vägleda henne lite. Om hon fortsätter en liten bit söderut kommer hon till de mäktiga Viktoriafallen, på gränsen till Zimbabwe. Egentligen heter de och har alltid hetat Mosi-Oa-Tunya (röken som åskar), tills europeerna ”upptäckte” dem och döpte om dem.

Det är svårt att beskriva dem och det är nästan omöjligt att fotografera dem, särskilt med den lilla kamera som jag hade med mig när jag var där. Med svartvit film förstås, för det ansågs på något sätt mer seriöst. Ja, ja, jag var ung och dum. Mosi-Oa-Tunia är det vackraste och mest spektakulära vattenfall jag har sett. Den vida släta vattenytan ovanför, de ofattbara vattenmassorna som störtar ned för de höga branterna, ett mäktigt dån och så röken av all vattendimma.

Och här kan man se fåglarna markerade på kartan. Varje sort har sin symbol och varje individ sin lilla färgprick. Fiskgjusarna har vita symboler, storkarna svarta, den större skrikörnen är röd och den mindre är prickig, eftersom den heter lesser spotted eagle på engelska. Piret/Katharine är den ljusrosa pricken, alldeles framför en större skrikörn med ljuslila prick. Jag har klickat på Karins symbol och då får man upp en pratbubbla som talar om vem hon är. Allra längst har fiskgjusen Ilmar flugit. Han är redan i södra Angola.

 

Det här inlägget postades i fiskgjusarna, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Karin i Zambia

  1. Örjan skriver:

    Tack för rapporten.
    Snön smält i Estland. Kolla växterna som nu syns i boet!

    • Karin skriver:

      Aj då, nu är det för mörkt. Ficklampa kanske, tänkte jag, men insåg raskt att det inte var någon idé. Ska bli spännande att se odlingarna på fiskgjusarnas takterrass!

      • Karin skriver:

        Jamen har man sett. Undrar om Earnie och Katherine planterat en häck för att få lite insynsskydd till nästa år. De blängde ju lite ilsket in i kameran ibland och såg ut som om de tänkte: ”Vad glor du på!”

        Här är länken till boet.

        • Örjan skriver:

          Bra exempel på hur frön (ogräs?) kan spridas på månget konstigt sätt.
          Och att naturen ogillar tomrum.

  2. Pysseliten skriver:

    Jag vill också flyga dit! Vattenfall skrämmer mej, men höga höjder och utsikter älskar jag!

    • Karin skriver:

      Ja, flyg dit. Ta en tur på Zambesifloden, bo vid vattenfallet, med visst respektavstånd. Och även om man står på lite håll (som jag på bilden) ser man väldigt mycket. En av de mäktigaste naturupplevelser jag varit med om.

  3. Musikanta skriver:

    Det var väl bra att du tog svart-vita foton. De håller sig längre. De diabilder min pappa tog i färg när vi var i Frankrike första gången i början på 1950-talet är alla vackert röd och blålila.
    Spännande om fåglarna!
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, samma här. Pappas färgbilder från 50- och 60-talen har i stort sett försvunnit. Men en del av de färgbilder som jag trots allt tog i Östafrika på 70-talet har överlevt. Kvalitén är dock inget vidare eftersom jag inte hade någon zoom på kameran. Landskapsbilder med en zebraflock några hundra meter bort blir rätt ointressant.

  4. Pingback: Lördagstema: Vinterförvaring | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.