När vi åkte från skolan idag utropade sjuåringen förtjust:
– Kolla vad fint! Det ser ut som en svart-vit film när jag tittar ut genom bilfönstret. Och det gjorde det verkligen.
Jag är väl egentligen måttligt förtjust i vinter så här års. Lite snö kring den 20 december är OK och så kan det gärna vara ett par grader kallt och lagom mycket snö ett par månader framöver. Sedan räcker det, tycker jag. Men ungarna gillar det verkligen och visst lyser det upp. Så man får väl försöka se det med barnens oförvillade blick och gilla den svartvita versionen av världen som omger oss nu.
Jag håller med kusinbarnen, det är ju jättevackert med vinterlandskap. Ett av mina favoritminnen från högstadiet är att vissa salar i skolan hade utsikt över älven. Den svartvita vyn med älven vägen, slänten, älven, träden på andra sidan och himmeln ovanför… fint var det! Betydligt mer stimulerande att se på vyn utanför fönstret än det som fanns i skolan, antagligen.
Jo, det ligger en del i det. Till och med de södra Stockholmsförorterna ser riktigt inbjudande ut när de är nypudrade och hur ska det då inte vara att kunna se ut över ett svartvitt grafiskt blad, med älv, älvbrink och täd!
PS. Såg just din kommentar om farmorn och hennes spinnande och eventuella kardande. Tack! Uppdaterar inläggen med den informationen, för det jag tycker det är svårt att se vad hon gör när hon spinner.